För första gången sedan den allmänna rösträttens införande (1917/1921) har en borgerlig koalition vunnit val med stor marginal och inte i första taget ser ut att kunna splittras. Än viktigare är det är en borgerlighet som på alla plan är på frammarsch.
De två röda partierna får också sitt sämsta resultat sedan 1917. Vänsterpartiet står, efter de senaste årens förluster, och stampar. Socialdemokraterna gör sitt tredje förlustval. Arbetarklassen har (ironiskt med tanke på Reinfeldts Det nya arbetarpartiet) blivit unikt dåligt representerad politiskt i Sverige.
Även om det i sig är den minst viktiga delen av detta nederlag spelar det förstås också roll att det är första gången som ett parti med rötterna i fascistiska rörelser tar plats i riksdagen.
Det är sannolikt vetenskapligt möjligt att visa hur valet 2010 ur vänsterperspektiv var det sämsta någonsin. Flera punkter är i alla fall unikt dåliga. Och kombinationen är oslagbar.
Borgerligheten har tagit över Sverige. Arbetarrörelsen och vänstern är historiskt svag. Och en tredje kraft som kan splittra vår kraft och infektera samhället med rasism har installerat sig.
Det kan inte viftas bort. För vi kan inte fortsätta förlora på detta sätt.
Att ta saker på allvar är inte samma sak som att ha panik. Inom socialdemokratin har nu det traditionella vänster-mittenbråket brutit ut. Det är samma bråk som Vänsterpartiet hade till för några år sedan. På många sätt är det nästan motsatsen till en analytisk debatt. Eftersom idén att gå till vänster alltid torgförs av vänsterpersoner och mittenidén av dem som även annars vill gå mot mitten, handlar det i grunden om personens politiska identitet, snarare än det val som just inträffat.
Jag medger gärna att jag är en av dem som länge sagt: nu måste vi gå till vänster. Men jag tror inte på det svaret längre. Om det alltid hade lönat sig att ”gå till vänster”, då hade sannolikt inte Vänsterpartiet varit riksdagens minsta parti. Och om det å andra sidan alltid hade lönat sig att gå mot mitten, då hade inte socialdemokratin runt om i Europa gått stadigt nedåt; under 20 år av sökande mot mitten. Det är också lite svårt att förstå hur extremhögerpartier gått fram över hela kontinenten. Partier lyckas helt enkelt inte utifrån hur de ligger på en abstrakt skala.
Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare. Beroende på om de sedan siktar på att vinna makten och sitta kvar handlar det dessutom att och driva igenom förändringar, kommunicera det och så vidare.
Moderaternas succé beror inte – hur många gånger än tv-kommentatorer säger det – på att partiet skulle ligga ”i mitten”, utan på att det är det parti i Sverige som varit bäst på ovanstående saker i åratal. För mig är den stora frågan hur vänstern och arbetarrörelsen kan erövra den kapaciteten.
Jag tror inte heller på enkla förklaringar av typen: affischerna var för dåliga. Om det bara funnits en faktor som förstört ett val, känner alla redan till det så väl att det inte behöver diskuteras. Men så är det oftast inte. Tänker man på vad en sådan diskussion mynnar ut i (hade man bara haft andra affischer skulle det gått vägen) blir det lite mer tydligt.
Det är svårt att tro på endimensionella svar när vänstern och socialdemokraterna går bakåt i hela Europa, USA ja, i stort sett överallt utom Latinamerika. Man kan klaga mycket på Mona Sahlin, men inte ens Barack Obama vinner just nu mot sina motståndare. Det borde stämma till lite ödmjukhet.
Vänsterpartiets valresultat förvånade mig och många andra mycket. I valrörelsen hade man äntligen slängt bort smörgåsbordet av 25 frågor och koncentrerat sig på en enda – vinsterna i välfärden. Genomslaget i media var enormt och regeringen fick byta linje. I en annan stor fråga – Afghanistan – lyckades man också sätta agendan och få genomslag bland de rödgröna. Lars Ohly var i sitt livs form och ganska ofta den bästa av de rödgröna partiledarna i avgörande tv-debatter. Ung vänster firade på sina håll triumfer i skolvalen. Hela slutspurten andades entusiasm och energi på ett sätt som Vänsterpartiet inte sett sedan EMU-folkomröstningen. Ändå fick Vänsterpartiet till och med ett sämre resultat än 2006. Partiet står och stampar opinionsmässigt och tycks inte kunna attrahera fler.
Det öppnar en mängd frågor. Det kan vara så som många av oss sagt tidigare – att organisationen helt enkelt är för svag. Det kan vara så att förtroendet för V är så lågt att några månaders valrörelse inte räcker, som Tobias Smedberg skriver i veckans Flamman. Det kan vara så att tv-debatterna faktiskt inte spelar någon större roll annat än för dem som är allra mest intresserade av politik. Det kan vara så att Lars Ohlys största misstag i denna valrörelse kanske gjordes 2004 och helt enkelt inte gick att reparera. Och det kan förstås vara så att sossarnas närmast desperata slutspurt kanske helt enkelt tog det lilla utrymme för V-vinster som ett tag fanns. Jag tror att varje sten i vänsterpartiet måste vändas efter detta nederlag.
En sak är jag helt säker på: Vänsterpartiet kan bara bli ett bättre parti om man kan klara av att ha framåtsyftande, politiska och strategiska diskussioner. Så är det inte idag. En del säger att det är för att man är dålig på att diskutera strategi. En del menar att det beror på att man bestraffas för att sticka ut hakan. Men resultatet är i vilket fall att ganska många avgörande diskussioner aldrig förs offentligt – istället blir det strid bakom kulisserna och personintriger. Situationen när det rödgröna samarbetet inleddes var typisk – ingen öppnade käften. I efterhand var många istället sura.
Jag tror på en lång och öppen debatt. Två, tre månader. Inom och över partigränser. Vädra ut. Flammans sidor står öppna för er.
