Ja, här är den. Om någon bok 2005 ”avslöjar hela skiten”, kanske det skall vara Confessions of an economic hitman. Genom John Perkins ögon får vi se en liten flik av hur världen styrs. Denna värld ser mycket olik vad som rapporteras i dagstidningarna eller i statsvetenskapliga avhandlingar. Vi har sett den förr hos Chomsky, såväl som hos Michael Moore. Men som bekant avfärdas all kritik, som går till roten i världsordningen, som illvilliga konspirationsteorier. Så kommer det fortsätta vara, men John Perkins bok kan inte undgå att vara en nagel i ögat.
Perkins, ett barn av småborgerliga föräldrar i idylliska New Hampshire, tar en ekonomisk examen och söker sig via en släkting, Frank, till den amerikanska armén, i Ecuador, som han hoppas skall motsvara drömmarna om ett exotiskt och orört paradis. Året är 1968, och Frank beskriver varför det kan bli intressant: Efter misslyckandet i Vietnam, kommer området runt Amazonas att bli viktigt. ”Fullt med olja. Vi behöver bra agenter där – folk som förstår sig på infödingarna”. Väl i Ecuador kontaktas John Perkins av en av cheferna på företaget Chas T. Main/MAIN, som vill värva honom. MAIN sysslar med konsultverksamhet, företagsledningen består av folk från militär och underrättelsetjänster. MAIN ägnar sig åt att sälja in elsystem, dammar, flygplatser, avfallssystem som de fattiga länderna betalar med hjälp av lån. Perkins anställs för att med hjälp av positiva ekonomiska rapporter förutspå en lysande framtid för tillväxt och utveckling i tredje världenländer, och att skräddarsy utvecklingsprojekt för desamma.
Det finns bara några hakar: projekten betalas med lånade pengar från Världsbanken och IMF, och kan bara utnyttjas om det är amerikanska företag som får kontrakten på de överdimensionerade projekten. Och lika överdimensionerade är lånen. Syftet med dem är varken att sprida välstånd, eller ens att tjäna pengar, utan att få länderna politiskt på knä. Perkins är en EHM, en economic hitman (ekonomisk yrkesmördare) förklarar agenten ”Claudine”. Termen är ett internt skämt för att på en och samma gång inpränta rädsla för avslöjande och få allt att verka så osannolikt att det inte kan avslöjas.
”Vem skulle ta det på allvar?” säger ”Claudine”.
Problemet är bara att John Perkins tar det på allvar. Under sina framgångsrika försök att förutspå en lysande framtid och sälja utvecklingsprojekt i Indonesien, Iran, Panama, Saudiarabien, Ecuador och Colombia upparbetar Perkins en ångest som inte går att dämpa. Under resans gång dör upprorsledare och alltför självständiga presidenter. För, som Perkins konstaterar, är de ekonomiska yrkesmördarna bara första vågen för att få länder på knä. Om de misslyckas kommer de vanliga yrkesmördarna, schakalerna. Och om de misslyckas kommer det tunga artilleriet. Panama, ett land som Perkins fäst sig vid speciellt, hinner med att uppleva alla tre. Presidenten som avtvingat USA kontrollen över Panamakanalen, Omar Torrijos, dör i en flygkrasch 31 juli 1981. Och den 20 december 1989 invaderar USA det lilla landet. Den slutgiltiga knäcken för Perkins, som också tvingar honom att skriva om sitt ljusskygga liv, är dock händelserna den 11 september 2001. Den muslimska världens vrede över imperialismen är oändlig, och de korrupta ledare som öppnat dörrarna för USA, håller på att tappa greppet.
John Perkins är en i raden av det amerikanska imperiets avhoppare. Bland de mest kända finns William Blum, som från sin tidigare position i USA:s utrikesdepartement gav en systematisk beskrivning av det Perkins kallar den tredje möjligheten, det militära ingripandet.
Philip Agee, som med sin Inside the Company: CIA Diary, (1975) kunde berätta konkret om schakalernas mer eller mindre diskreta arbete. Med tiden har avhopparna blivit allt fler – filmen Syriana, som nu går på svenska biografer, är baserad på en annan. Det amerikanska imperiet må vara starkare än någonsin militärt, men framför allt George W Bushs projekt för världsherravälde verkar också moraliskt förödande inom systemet.
Avhopparna inom den ekonomiska sfären har varit färre, kanske för att jobbet är ofarligt och välavlönat. På sätt och vis lägger därför Confessions of an economic hitman en sista byggsten till ett stort arbete. Här länkas de ekonomiska schamanerna med biståndsvärlden och Bretton Woodsinsitutionerna, NGO-världen till den amerikanska staten. Medan 1960-talets imperialism skedde med keynesianska förtecken och idéer om utvecklingsekonomi, sker dagens EHM-verksamhet i den fria marknadens anda. På sätt och vis verkar det ha befriat agenterna från alla samvetskval.
Perkins konstaterar att jobbet, när han invigdes i det, omgärdades av hemlighet, men att det idag sker mer eller mindre öppet under entusiastiska slagord om globalisering, en ideologisk skepnad som helt öppet hyllar kapitalets inträgning i alla samhällets sfärer och ”humanitära interventioner” som en del i frihetens globala spridning. Genom hela boken går det politiska beroendet som en röd tråd. Utveckling på Washingtons villkor kommer säkert att betraktas som framgångsrikt i de tusentals rapporter som produceras varje år. Men befolkningarna i fattiga länder kan inte ändra sin position i världssystemet annat än genom att styra sitt eget öde.
Perkins skriver också om två av dagens mest aktuella exempel. Om Venezuela, som efter år av beroende rest sig och för en politik för landets befolkning och där både ekonomiska och mer handfasta yrkesmördare hittills misslyckats. Och Irak, som invaderades för att landet inte böjde sig för en armé av ekonomiska hitmen, men där de lyckats återvända för att med landets egna oljepengar binda upp ett utarmat land i evigt beroende.
I detta deltar inte bara Washingtons blodmän, utan helt vanliga svenska politiker för att ge hela projektet en demokratisk fasad.
