I början av sommaren var jag inbjuden på ett släktkalas. Eftersom det var i midsommartid slöt väldigt många släktingar, från när och fjärran, upp.
Vi skrattade, kramades och grät, och glömde nästan bort anledningen till träffen, det var liksom inte viktigt, det viktiga var samtalen och relationerna. Det gemensamma. Föräldrar, fastrar och farbröder som inte längre finns tittade nu tillbaka ur en äldre kusins ögondjup.
Minnen delades ut och återupplevdes på nytt. Leende mindes vi de gånger allas vår mormor/farmor fyllt år och vi haft säcklöpning och bära-ägg-med-sked-tävlingar.

Fasansfull var branden hemma hos den äldsta fastern, den satt som ett stort sår i flera utav kusinerna och delgavs nu oss andra. Det hade börjat kring murstocken och hunnit ta sådant fäste innan det upptäcktes att det enda som räddades var småbarnen och kaffeservisen. Det hade nämligen varit dukat i köket med fina kaffekopparna eftersom det skulle bli bymöte. Äldste sonen kom hemcyklande från arbetet och hann precis undan med sitt nyinköpta dragspel innan taket rasade in. Nästäldste sonen hade suttit på bussen på väg hem från stan, han hade haft en stor klase bananer att ge till sina syskon. De återfanns på våren, sedan snön tinat, en bit från vägen. Det var där han slängt dem när han sett branden. Dottern hade grannarna burit undan i ett rum där hon inget skulle se och sagt att hon måste mata lillebror med vällingflaska, hon mindes fortfarande ångesten över att den nystickade klänningen hon just fått skulle brinna inne.

Från alla släktingar hade det kommit paket med bussen. Kläder, leksaker, matpaket. Familjen hade saknat ordentlig försäkring, de stod helt utblottade. Det blev reportage i tidningen och från hela Ångermanland skickade människor förnödenheter och hjälppaket. Solidariteten visades av för dem helt okända människor, och den bars fram av lika okända hjälpare. I mjölkkrukorna som skickades tomma och diskade tillbaka från mejeriet dök det under hela det kommande året upp små nedstoppade saker.
Då säger plötsligt en av kusinerna:
”Men hur ska det gå i framtiden? Hur ska det gå nu, när ingen vill arbeta och betala skatt?”
De flesta utav oss glodde helt oförstående. Hela stämningen var i ett enda slag upplöst och vi landade i de kroppar vi idag representerar.

Plötsligt syntes det vem som arbetat som personalchef och vem som varit fabriksarbetare. Ett av de mer hätska angreppen på arbetare var att felet med det mesta var bristen på arbetslust. Och att sjuka som inte vill gå tillbaka till jobbet är rättshaverister. Vilken annan dag som helst skulle jag ha sagt något dräpande och gått därifrån. Men nu satt jag kvar och försökte mot bättre vetande övertyga dem jag älskat och respekterat om det som jag fortfarande tycker är viktiga sanningar, nämligen solidaritet och generositet. Ibland är det smärtsamt att tvingas inse att klassintressen fjärmar. Oåterkalleligt.