I mitten av juli dödades tre franska soldater i en helikopterolycka under ett hemligt uppdrag i östra Libyen. Händelsen gjorde att den franske ambassadören kallades upp till Libyens tillförordnade premiärminister för att förklara sig och Frankrike tvingades erkänna sin militära närvaro i landet. Det visade sig att sedan den nya libyska regeringen Government of National Accord (GNA) bildades genom ett FN-beslut i slutet av december förra året har omkring 6 000 specialsoldater från Frankrike, USA, Storbritannien och Italien under italienskt befäl utfört hemliga operationer i landet, enligt uppgift mot Islamiska staten. Det är ingen regelrätt Nato-operation trots att enbart Nato-länder ingår. När USA den första augusti på den libyska regeringens begäran plötsligt inledde flyganfall mot Islamiska statens positioner i staden Sirte föll ett ännu starkare strålkastarljus på Libyen och västmakternas närvaro i landet.
Rivaliserande parlament
Libyen har sedan störtandet av Muammar Gaddafis styre 2011 befunnit sig i ett kaos som bättre kan beskrivas med ord som inbördeskrig än med statsvetenskapliga begrepp såsom ”transitionsfas” eller ”regime change”, som brukar användas i liknande sammanhang. När USA:s president Barack Obama i mars det året lät sig övertalas av sin dåvarande utrikesminister Hillary Clinton och Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy att, med påstått stöd i FN-principen ”responsibility to protect”, anfalla landet med flyg så att Gaddafi kunde störtas, öppnades ett vakuumhål. Den komplicerade men stabila samhällsstruktur, det så kallade ”Jamahiriya-systemet”, som hade rått under Gaddafis diktatur föll snabbt sönder och samhället organiserade sig efter de klanmönster som hela tiden har existerat under ytan.
Det nationella övergångsrådet National Transitional Council (NTC) som representerade rebellerna utropade sig efter kriget till landets officiella övergångsregering och erkändes snabbt av USA, Frankrike, Storbritannien och FN. Ett år senare överförde rådet sina befogenheter till ett nytt råd, General National Congress (GNC), som fick till uppgift att utarbeta en ny konstitution. 2014 hade deadline passerats utan att något resultat hade presenterats och allmänna val till ett nytt parlament kallat Representanthuset hölls i stället. Valet innebar en stor förlust för de islamistiska grupperna. Efter valet bröt flera av dessa, däribland Muslimska Brödraskapets libyska gren Rättvise- och Konstruktionspartiet, sig loss och utropade sig till de egentliga representanterna för GNC. De stormade huvudstaden Tripoli och etablerade sin bas där.
Samtidigt fortsatte det som återstod av Representanthuset som hade valts i augusti 2014 att sammanträda. Eftersom valen inte kunnat förklaras giltiga röstade de för att förlänga sin mandatperiod och flydde till staden Tobruk i landets östra del. Två rivaliserande parlament stödda av olika rivaliserande klaner och miliser hade uppstått och inbördeskrig var åter ett faktum. På ena sidan en samling ”moderata” krafter uppbackade av västmakterna och på den andra olika islamistiska grupper. Eftersom båda sidor gör anspråk på att utgöra landets regering finns det ingen regelrätt opposition att tala om. Flera närmanden har gjorts men den största stötestenen har varit vilken av de två regeringarnas arméer som ska utgöra den nationella armén. Hösten 2015 lyckades till slut en FN-medlare förhandla fram en uppgörelse mellan de två regeringarna och i december bildades GNA under ledning av affärsmannen Fayez al-Sarraj. Men frågan om armén är fortfarande olöst och så sent som för två veckor sedan röstade Representanthuset i Tobruk ner ett förslag på ministrar som lagts fram av GNA.
Flyktingar, terrorism, olja
Ur västs perspektiv finns det flera orsaker att åter etablera sin närvaro i Libyen. Under 2014 och 2015 steg antalet migranter som försökte ta sig till Europa från Libyen med båt till nya, tidigare inte skådade siffror. Det flyktingavtal som hade ingåtts mellan Italien och Libyen under Gaddafis och Silvio Berlusconis styren gällde inte längre och Libyens laglöshet gjorde landet till en perfekt bas för flyktingsmugglare. Efter en rad uppseendeväckande drunkningskatastrofer valde EU-kommissionen att förra året kraftigt skärpa sin gränspolitik. Gränsövervakningsmyndigheten Frontex skulle nu få militärt stöd av medlemsländerna och flyktingsmugglare utropades till fiender. Som en konsekvens förflyttades snart den huvudsakliga flyktingrutten till Turkiet och Grekland.
Men även om den akuta flyktingsituationen har blåst över på centrala Medelhavet utgör Libyens strategiska läge strax söder om Italien alltjämt en huvudvärk för Europa och väst. Samtidigt som flyktingkrisen sakta växte under 2014 och 2015 började alltfler islamistiska grupper att ansluta sig till Islamiska staten som hade etablerat sig i delar av det laglösa landet. Terrordåd utförda av IS i såväl Libyen som i grannländerna Tunisien och Egypten ökade i antal och det pågående inbördeskriget intensifierades.
I februari förra året intog IS Gaddafis hemstad Sirte vid kusten och gjorde det till sin bas. För väst är det en oroande utveckling eftersom terrorgruppen anses kunna utföra terrorattacker mot Europa därifrån. IS hotade dessutom i en officiell kommuniké förra året att ”översvämma Europa med flyktingar” från sina positioner i Libyen.
Barack Obama har beskrivit interventionen i Libyen 2011 som det ”största misstaget” under sina snart åtta år vid makten
En annan orsak till att IS kontroll av Sirte utgör ett problem är att det är en av landets viktigaste städer för oljeutvinning. Libyen har Afrikas rikaste oljereserver på omkring 48 miljarder fat. Men samtidigt är det OPEC:s minst produktiva medlemsland. Sedan kriget bröt ut 2011 har oljeproduktionen störtdykt till mindre än 20 procent av de 1,65 miljoner fat per dag som pumpades 2010. Den nya regeringen har lovat att öka produktionen i syfte att få in pengar till den sinande statskassan för att kunna lösa många av de akuta problem som plågar libyerna såsom vattenförsörjningskris och strömavbrott. IS övertagande av stora oljefält och attacker på viktiga oljeraffinaderier som Marsa al-Brega och Ras Lanuf har hittills gjort det omöjligt att återuppta utvinningen.
Men även väst har intresse av en ökad oljeexport från Libyen. Regeringarna i Tyskland, Spanien, USA, Frankrike, Italien och Storbritannien har alla krävt att kontrollen över raffinaderierna ska lämnas över till GNA från de milisgrupper som kontrollerar dem. Det första de amerikanska och brittiska styrkorna gjorde på plats i Sirte efter att IS drivits tillbaka var just att säkra kontrollen över oljeraffinaderierna.
Obamas misstag, Clintons framtid
Barack Obama har beskrivit interventionen i Libyen 2011 som det ”största misstaget” under sina snart åtta år vid makten. Valet att med flyganfall bidra till störtandet av Gaddafi var inte bara ett brott mot folkrätten. Västmakterna saknade också en plan för hur landet skulle stabiliseras efteråt. Att Obama själv inte var övertygad om idén är allmänt känt. Det var utrikesminister Hillary Clinton som övertalade honom att dra i krig och som senare firade Gaddafis död som vore det en personlig seger.
När USA i början av augusti återupptog sina anfall, nu under namnet ”Operation Odyssey Lightning”, meddelade Pentagon att det var början på en 30 dagar lång operation. Bombningarna i Sirte fördömdes av överbefälhavarna för de två rivaliserande arméerna i Libyen. En talesperson för den Libyska Nationella Armén, som är lojal med det av väst erkända Representanthuset i Tobruk, sade strax efter att anfallen inletts att det var hans armé som skulle befria Sirte från IS och att USA:s bombkampanj utförs av ”valmässiga skäl” för att hjälpa Hillary Clinton i det kommande presidentvalet. Det är en teori som får stöd på flera håll. Till skillnad från den i Syrien stöddes interventionen i Libyen inte av Republikanerna och kan därför användas mot Clinton i valrörelsen, precis som skandalen rörande attacken mot ambassaden i Benghazi har gjorts. Enligt flera analytiker fullgör Obama därför nu sin plikt mot det Demokratiska partiet genom att ”städa upp” i Libyen och förekomma eventuella negativa kampanjer mot Clinton.
Frågan är hur framgångsrik Obamas och Clintons strategi mot IS i Libyen kommer att bli. Det handlar om en sekt som fötts i askan efter ett annat olagligt amerikanskt krig och som lever och frodas på slagfältet. Obamas militära doktrin, som bygger på flyg- och drönaranfall och samarbete med lokala miliser snarare än att sätta in stora antal marktrupper, är politiskt mindre kostsam än Bushs, men den göder också terrorism i lika stor utsträckning som den, bekämpar den och tenderar att förvärra situationen på marken snarare än att stabilisera den, vilket Libyen hittills är ett utmärkt exempel på.
Under Obama har den amerikanska utrikespolitiken bara förändrats till formen. Han har i allt väsentligt fortsatt Bushs expansiva politik: USA har under de senaste 15 åren bombat 14 länder och etablerat nya militärbaser över stora delar av Afrika och Asien. Med Hillary Clinton, som kan sägas vara ytterst ansvarig för kaoset i Libyen, vid makten lär den statistiken snarast öka.
