I “Flickdjur” är besattheten av att inte äta en fråga om kontroll,
(auto)erotik och att göra sig tom och mottaglig för andras drömmar.
”Vem vill inte knulla en tjej på femton” säger en man i Flickdjur. Och det räcker att se på hur dagens reklam kapitaliserar på och sexualiserar ungdom för att instämma. Sällan har skönhetsideal varit så närvarande, tillgängliga och inflytelserika. Genom att leka med och omfamna klyschor skriver Cecilie Lind utmanande om flickskap, ätstörning och barns sexualitet.
Cecilie Lind (f. 1991) debuterade 2010 och har sedan dess gett ut åtta böcker. Flickdjur, översatt från danska av Jonas Rasmussen, är en 176 sidor lång roman med formen av en långdikt, i betydelsen att styckena är oregelbundna i sin längd: ibland är de en sida, men i de flesta fall är de några rader korta. Linds språk är starkt poetiskt och späckat med dramatiska övergångar och bilder ur flickdjurens universum – en värld bestående av päls, sidenklänningar och rosor.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
”Låt bli att vara ett djur. Ditt leende är ett smycke. Du får bara slicka och suga. Du är en gudinna. Sara. Du anar inte hur stor makt du har, du vet inte att världen ligger för dina fötter. // Men det visste jag. Jag visste det så väl.”
Boken utspelar sig främst under 2020, då flickan Sara är 13 år. Vi följer henne när hon blir 14, 15, 16, 17, 18. Hennes bästa vän och ärkefiende och första kyss heter Rosa. Sara graviterar runt Rosa. Tävlar med henne, älskar henne. Vem ska bli den smalaste, snyggaste flickan; vem förför flest män? Besattheten av Rosa är Saras drivmedel.
Den driver henne till männen. I Flickdjur finns många scener när Sara knullar med män som ser henne som sin frälsning. Bara så kan flickan få makt och njutning. Därför gör Sara sig till en perfekt projektionsyta i enlighet med omvärldens patriarkala och sexualiserande idéer om flickor. Också Sara projicerar på sig själv, via de dumkåta männens blickar, för att få som hon vill. Flickan ser ut som en ängel, men hon är en förförisk best.
Att inte äta är i Flickdjur en fråga om kontroll och (auto)erotik.
Relationen till makt och mat skildras komplext inifrån Sara och sjukdomen. Att inte äta är i Flickdjur en fråga om kontroll och (auto)erotik. Att göra sig tom och mottaglig för alla drömmar, kukar. Boken är flera gånger provocerande att läsa. Till en början framträder sjukdomen diskret med råa morötter eller tomatsoppa som Sara vattnar växterna med. Slutligen utmynnar den i nattliga och febriga försvarstal. I tanken rättfärdigar Sara självsvälten med att ”Det är änglapraxis. Det är motherfucking soldat.” Det är stiligt hur sjukdomens upptrappning också får bokens verklighet att svaja. Mot slutet undrar jag allt oftare: Vad är illusion och inte?
Boken börjar och slutar med att Sara är runt 30, inte längre flicka eller del i någon gemenskap. Hon är fast i att betrakta flickhjorden på avstånd. Ramberättelsen försäkrar att det inte råder tvivel om vad ödet för ett flickdjur är: Hon är dömd att bli en förlorare. Skönhetskapitalet ska ryckas från henne och lämna kvar hatet mot flickor som ännu har rikedom i sina dockansikten. Analogin skildrar verkliga omständigheter, men till skillnad från bokens annars utmanande karaktär, på ett sedelärande vis. För under läsningen av Saras ungdom tränger de obekväma frågorna in: Vilka idéer har jag om flickor, barns sexualitet, ätstörningar? Mycket står på spel. Men sedan ger boken tyvärr svar. Jag tror att det hade funnits en större potential i att låta det skava i läsaren.
