Ann Charlott Altstadt om svårigheterna att orientera sig i en värld som inte längre är svart och vit. Ställningstaganden blir inte lättare av mainstreammedias desinformation.
Den oroande frågan hur starka intressens manipulerande mediebrus formar vår världsbild har väl aldrig varit mer jobbig att ta itu med än idag, då den arabiska våren slagit ut i länderna kring Medelhavet. Folkliga uppror och stormaktsintressen bildar geopolitiska härvor där jag utan specialkunskap och insiderinformation inte vet vilken gruppering jag skall stödja och varför.
Därför är det i djup vanmakt jag läser Ola Tunanders Libyenkrigets geopolitik – Humanitär intervention eller kolonialkrig, med förord av Anders Björnsson.
Tunander är forskningsprofessor vid fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo och han vill visa hur en förvriden och överdriven rapportering från händelserna i Libyen 2011 bland annat fick Sverige att som enda västliga icke Nato-land delta i störtandet av Muammar Gaddafi. Hur ett storskaligt angrepp från Frankrike, England, USA med hjälp av utländska marktrupper främst från Qatar legitimerades med hjälp av falska anklagelser om massvåldtäkter, stundande folkmord och bombningar av civila. Hur vi accepterade att cirka 100 000 svarta libyer och gästarbetare etniskt rensades/lynchades under förespegling att de var legoknektar.
Enligt Tunander var interventionen av Libyen ett klassiskt kolonialkrig och en logisk fortsättning på de kupp- och mordförsök mot Gaddafi som avlöst varandra sedan han tillträde. Normaliseringen av förbindelserna mellan Gaddafi och väst, under 2000-talet, användes för att skapa eller stärka en inhemsk opposition där libyska elitintressen önskade regimskifte bland annat på grund av klanrivalitet. Starka libyska grupper motsatte sig även landets orientering mot Afrika och hade förlorat stora inkomster när människosmugglingen till Europa upphörde.
Men för USA handlade det förstås om kontrollen över oljan och Tunander citerar den högste chefen för de allierade styrkorna, Wesley Clark, som 2007 i en intervju berättade om innehållet i ett amerikansk PM med planen att störta regimerna i först Irak sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och sist Iran. Tunander vill visa att inbördeskriget krävde åratal av förberedelser. När västmakterna manade oppositionen i grannländerna Tunisien och Egypten till lugn och fredligt motstånd så var allt annorlunda i Libyen. Redan i ett tidigt skede var demonstranterna beväpnade, de utropade snabbt en centralbank och nytt oljebolag, utländska styrkor fanns på plats och Natos militärapparat sattes i rörelse.
Tunander hänvisar till siffror och uttalanden från bland annat Amnesty och Human Watch som visar att rebellerna kraftigt överdrev dödstalen och i efterhand har det visat sig att offren för rebellstyrkornas vapen var långt fler än de som föll för de regimtrognas kulor.
Men frågan är vad jag ska göra med all denna information? Jag vill inte heja på en diktator som Gaddafi även om situationen i dagens Libyen är förfärlig. Kriget pågår fortfarande, landet splittrat i statstater och den form av välfärdsstat som fanns tack vare oljeinkomsterna sönderslagen. USA, England och Frankrike har framgångsrikt trängt bort Italien, Kina och Tyskland från de nordafrikanska oljereserverna men har förmodligen gjort samma misstag som i Afghanistan. Den oheliga alliansen med islamistiska krafter har exploderat rakt i ansiktet på stormakterna.
För vänstern var det så mycket lättare på 1970-talet då det var självklart att stödja FNL och andra befrielserörelser i det som då kallades tredje världen. Den romantiska idealiseringen av motståndsrörelsen var förstås pinsam så hur tar jag idag ställning i en värld som inte är varken är ond eller god.
Jag har exempelvis tämligen lite kunskap om vad som händer i Syrien, och jag vill naturligtvis inte stödja Assad, men heller inte islamister. Jag vill inte vara folkrättsfundamentalist men inte heller att några stormaktsintressen, vare sig det handlar om Iran eller USA, ska få fälla vare sig diktatorer eller folkvalda. Och jag vill absolut inte heller bli manipulerad och desinformerad.
Om det 1968 var rätt att göra uppror så är det idag inte lätt att göra uppror. Eller rättare sagt det är rätt att göra uppror men som vänsterperson är det inte längre så lätt att stödja uppror. Jag vet inte vad jag ska göra.
