2018 slutade oroligt på de globala finansmarknaderna. I USA föll börserna med uppemot 10 procent under årets sista månad – den värsta decembermånaden sedan den stora depressionen. Samtidigt pekar allt mer mot att den globala konjunkturen bromsar in: trögare bilförsäljning i USA, vikande efterfrågan i Kina och svag tillväxt i Tyskland och andra tunga ekonomier.

I de breda mediernas ekonomirapportering knyts skakiga börser och oro kring ekonomin ofta till handelskriget mellan USA och Kina. Om världsekonomin bromsar in och recession och kris slår till igen kommer det vara bekvämt – och frestande även för progressiva kommentatorer – att lägga skulden på Trump och den ”nya protektionismen”. Det vore dock en grov förenkling som skymmer mer än den förklarar.

För att förstå oron kring världsekonomin i dag måste vi backa åtminstone tio år tillbaka. När den globala finanskrisen slog till 2008 förde västvärldens regeringar en politik som förvärrade problemen. Krisande banker räddades med omfattande stödpaket, men vanligt folk fick betala priset. Medan progressiva ekonomer förespråkade en ”New Green Deal” – stora investeringar i grön teknik och infrastruktur – för att både skapa meningsfull sysselsättning och rädda klimatet, valde politikerna åtstramningspolitik och välfärdsslakt.

Ansvaret för att få fart på tillväxten igen lades över på två andra aktörer; centralbankschefer och den kinesiska regimen. Med låga räntor och stödköp av värdepapper försökte centralbankschefer världen över stimulera ekonomin – och bidrog därmed också till skenande skuldsättning och nya spekulationsbubblor i aktier och fastigheter. Från Kina lanserades ett rekordstort stimulanspaket på över 500 miljarder dollar, främst i form av ny infrastruktur och bostäder, som bidrog till att dämpa nedgången för ekonomin.

Varje år vi låter detta vansinne fortgå är ett svek både mot oss själva, mot alla de som riskerar att förlora hem och försörjning i nästa kris och mot framtida generationer som riskerar en obeboelig planet

Att det ”kommunistiska” Kina fått rollen som draglok för världsekonomin sedan 2008 förklarar varför börserna tycks reagera direkt på Trumps senaste nyckfulla tweets om sina förhandlingar (verkliga eller påhittade) med regimen i Peking. Men faktum är att det kinesiska dragloket började tappa fart långt innan Trump började prata om strafftullar. Landets BNP-tillväxt har successivt minskat och närmar sig samma nivåer som under krisåret 2009. Kapitalinvesteringarna har bromsat in dramatiskt, från en årligt tillväxt på 20 för fem år sedan till 5 procent i dag.

Financial Times påpekar oroligt i en analys att en förnyad expansion i Kina inte heller är trolig, både för att utrymmet för tillväxt genom massiva investeringar i bostäder och infrastruktur är begränsat och för att den kinesiska ekonomin redan tyngs av ett växande skuldberg. När finanskrisen slog till 2008 utgjorde de samlade skulderna i Kina ungefär 150 procent av BNP, men på bara tio år har de ökat till över 250 procent av BNP. De senaste åren har dock kreditexpansionen bromsat in, och därmed även tillväxten.

När den skulddrivna tillväxten bromsar in framträder den samtida finanskapitalismens underliggande problem på nytt. Växande klyftor och låga reallöneökningar håller tillbaka efterfrågan samtidigt som jobb i industriländerna försvinner när produktion förflyttas till låglöneländer. Välfärden urholkas och infrastruktur förfaller på grund av otillräckliga offentliga investeringar – alltmedan de rikaste samlar pengar på hög i skatteparadis och ägnar sig åt spekulation.

Samtidigt har mycket lite gjorts för att förhindra nya finansiella kriser. Den globala kraschen 2008 må ha varit den värsta sedan 30-talet, men det lär inte bli den sista. Trumps lilla handelskrig kan på sin höjd påskynda och förvärra nästa kris, men förutsättningarna finns redan inbyggda i systemet.

Varje år som vi låter detta vansinne fortgå är ett svek både mot oss själva, mot alla de som riskerar att förlora hem och försörjning i nästa kris, och mot framtida generationer som riskerar en obeboelig planet. Därför är det hög tid att prata om hur vi kan skapa en ekonomi som både respekterar ekologiska gränser och tjänar människors behov, snarare än tvärtom. Det kan kännas fruktlöst när samhällsdebatten kretsar om sådant som behovsprövade barnbidrag eller försämrad arbetsrätt – men om inte vi i vänstern tar bollen kommer ingen annan göra det heller.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.