I sitt svar till mig i Flamman den 26 september, förklarar sig Britta Ring ”skeptisk” till ”den rörande historien om skolbarnen i Homs” (skall vara Daraa – mitt fel) och spårar istället ett ”växande missnöje med Assad-regimens ekonomiska politik” som orsak till proteströrelsen i Syrien. Och visst kan man vara skeptisk till allt möjligt som skrivs och sägs; jag tror till exempel att vi alla skulle vara skeptiska till en uppgift om att regeringen Reinfeldt låtit fängsla och tortera skolbarn som målat regeringsfientliga slagord. Detta alldeles oavsett om vi är motståndare till samma regering.
Men råder det något som helst tvivel om att Assad-regimen gjort sig skyldig till alla slags gräsligheter man kan föreställa sig – och det långt innan den senaste revolten bröt ut? Behöver man tvivla på att Assad-regimen skulle kunna tortera barn?
Britta Ring gör en stor sak av den så kallade internationella rätten och poängterar att ”bara det syriska folket har rätt att bestämma om Bashar al-Assad skall avsättas eller inte”. Men hon undviker noggrant att svara på frågan hur detta skall gå till. Varför har regimen rätt att beväpna sig till tänderna med ryska och iranska vapen och stötta upp sin sönderfallande armé med iranska revolutionsgardister och libanesisk Hezbollah-milis? Varför är shiamuslimsk fundamentalism bättre än sunnimuslimsk?
Jag för min del är skeptisk till ”principen” om icke-inblandning i andra stater. Så till exempel stödde jag Vietnams invasion av Kambodja och avsättandet av Pol Pot. Inte heller ser jag något principiellt felaktigt i att Röda Armén intog Berlin 1945 och därmed krossade Hitlertyskland. Jag medger att det inte alltid är en lätt fråga men att bara luta sig mot FN-stadgan löser knappast frågan heller. Jag anser inte att FN är ”imperialismens verktyg” rätt och slätt, men imperialismen använder FN när de kan, till exempel i samband med Koreakriget, Iraks invasion av Kuwait eller i konflikten i forna Jugoslavien, men struntar fullständigt i FN när organisationen inte agerar lydig medlöpare.
Britta Ring säger att hon stöder den demokratiska oppositionen. Vilken menar hon då? De som likt en del före detta kommunister sitter i Assads knä? Eller de som bombas av Assads flyg och artilleri och samtidigt anfalls i ryggen av al-Qaida inspirerade jihadister? Jag vill gärna veta vilken opposition Britta Ring menar.
För den som vill tränga in något i den syriska situationen och som bor i Stockholmsområdet kan man från och med den 4 oktober se en fotoutställning på galleri Tegen2 på Södermalm. Utställningen, Message from Kafranbel, ger en god inblick i hur den demokratiska och sekulära oppositionen arbetar och kan inte lika lättvindligt avfärdas som en ”rörande historia som använts för att trigga interventioner i Mellanöstern”.
I sin avslutning hoppas Britta Ring på ett eldupphör och förhandlingar mellan oppositionen och regimen och till den förhoppningen kan även jag ansluta mig. Det är uppenbart att imperialismen inte kommer att låta en sekulär revolution segra i Syrien och det är lika uppenbart att det inte finns någon kortsiktig militär möjlighet för regimen att slå ned upproret. I den situationen kommer de demokratiska och sekulära krafterna tvingas till reträtt. Men förhoppningsvis inte ge upp allt det som vunnits. Syrien är och förblir en del av den övergripande politiska situationen i Mellanöstern och den är inte till fördel för revolutionärt demokratiska krafter som det ser ut idag.
Till sist en randanmärkning till Flamman. Britta Rings ursprungliga insändare liksom hennes svar på min kritik av densamma, publicerades på Flammans hemsida på nätet. Varför publicerades inte min? Skall man tolka det som slarv av Flammans redaktion eller finns det en kanske mer subtil politisk förklaring?
