Igår kväll hamnade vi på en liten krog i en av Stockholms söderförorter. Det finns två sorters öl på fat, och fyra andra sorter på flaska. En bodybuildare sitter med jackan på, hörlurar i öronen och fipplar med sin mobil. Han rör knappt sin öl. En snubbe sitter vid en av de tre spelmaskinerna. Han rör inte heller sin öl.

Vid jukeboxen står en man med hästsvans och matar in mynt, han väljer powerballader. ”I Remember You” med Skid Row, ”When the Children Cry” med White Lion. När han ber oss om tips får jag hjärnsläpp och svarar ”Wanted Dead or Alive” med Bon Jovi. Men han kommenterar inte att det nog inte kan räknas som en powerballad. Låtarna står inte i bokstavsordning på något sätt och han står säkert i fem minuter för att hitta min låt. En ganska berusad kvinna ropar åt oss att vi får fan hjälpa honom, att vi kan inte sitta och önska och så ska han göra jobbet. En bekant till henne säger att hon ska lugna ner sig. Båda har rätt, tänker jag men mannen i hästsvans meddelar med en armrörelse att det här fixar han.

Och det gör han. Sedan står han kvar vid jukeboxen och väljer lite andra låtar, återvänder så småningom till sitt sällskap.

Ebba Grön. Scorpions. Cornelis Vreeswijk. Ett svenskt klasskanon i högtalarna. Samtalet bakom vår rygg handlar om nån polare som vunnit en massa stålar på spel och att nån avlägset bekant inte kan hantera det, tycker vinnaren ska betala allt och det är inte rätt, enas man om i sällskapet.

När hästsvansen går på toaletten drar en Bob Dylan-låt igång i högtalarna. I mina öron låter de likadana allihop så jag minns inte vilken låt det är. Men det gör säkert mannen. När han kommer ut från toaletten säger han ”Nobelpriset, baby”.

Hans röst och hans kroppsspråk är upprätt av stolthet. Som att Bob Dylan är hans fotbollslag och just tagit hem guldet. Som att Sara Danius stigit ut genom dubbeldörren och sagt: ”Årets nobelpris går till mannen med hästsvans.”

Och i någon mån har det det.