Utställningen “Corpi moderni” ser dagens kroppsmaximering genom den italienska renässansens mästerverk.
Den skimrande huden smiter tajt om skelettet under den vita klänningen. Hon ser övermänskligt transparent ut, nästan som att hon svävar. När Bianca Ingrosso låter sig fotograferas på Ellegalan förstår jag att Sveriges främsta nepobaby har tagit sig till nästa nivå av humanoid. Den enda reklamtavlan som behövs för öppningen av varuhuset House of Glow som ska äga rum några dagar senare.
Idealet för dagen, en kombination av helgonlik anorexi och excesser av hudvård och avancerade kirurgiska ingrepp, är oemotståndligt eftersom vi tycks programmerade att förväxla skönhet med godhet. På denna olymp tävlar inte bara de unga som Ariana Grande eller de koreanska stjärnorna i Blackpink, utan medelålders kvinnor som 62-åriga Demi Moore som syntes på en gala med repsmala armar och Nicole Kidman (56) syns nästan inte längre när hon står i profil.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Denna kroppshets har en tid och plats för sin födelse, åtminstone om man får tro curatorn av utställningen Corpi moderni: The making of the body in Renaissance Venice på Gallerie dell’Accademia i Venedig. Den lättfotade hamnstaden som gav blanka fan i påven i Rom och vände sig mot Konstantinopel i öster och upptäckte blinget från Nordafrika, var den perfekta platsen för självmedvetenhetens födelse.
En mer känd sida av profaneringen av människokroppen är Leonardo da Vincis vitruvianske man, tecknad i Venedig 1490. Bilden är bland de mest reproducerade konstverken i historien. Ändå är det en upplevelse att se det tunna, gulnade papperet med de ännu tunnare och självsäkra linjerna av en perfekt manskropp med musklerna på rätta stället.
Denna kroppshets har en tid och plats för sin födelse, åtminstone om man får tro curatorn av utställningen i Venedig
Leonardo var inte först med att under kristen tid avbilda nakenhet. Donatellos David-skulptur, en symbol för konkurrensstaden Florens, är ett halvt sekel äldre. Den stora skillnaden var att medan David med sin pojkaktiga kropp är en allegori över det godas seger, är den vitruvianske mannen varken ond eller god, ingen mytologisk eller biblisk gestalt. Bara en modell för objektiva vetenskapliga observationer.
Det som förvånar mig mest när jag står framför det ikoniska verket är att killen glor tillbaka mot mig som att han försöker säga något. Typ: ”Sluta stirra på min kuk, ge mig mina jeans.” Han är modern.
Ytterligare faktorer som sätter människokroppen i fokus är stadens närhet till Europas medicinska centrum, Padua, där de allra första obduktionerna utförs i slutet av 1400-talet i den specialdesignade anatomiska teatern. Det mänskliga avförtrollades i skådespel där kroppar dissekerades inför publik. Gud är inte död – han har bara inte en skalpell.
Men Venedig är också knutpunkten för en av de största uppfinningarna för spridande av härligheten: tryckpressen. Den uppfanns visserligen i Nürnberg, men skalades upp i republiken, och det rejält. Mot slutet av 1400-talet fanns redan flera hundra tryckerier och på några decennier utgavs två miljoner publikationer. Begreppet tryckfrihet var inte myntat, men avansen på böcker var så hög att allt, högt och lågt, spreds ut i världen på papper. Så även porr. I modi, ”positionerna”, publicerades 1524 med en serie bilder av olika samlagspositioner, och blev givetvis en succé.
Men kroppen kläs också på. Och i sektionen med rubriken Il corpo nudo: desiderare (”kroppen att förlusta sig över”) redogörs för de materiella omständigheterna för utvecklingen. Staden bjuder på gott om ögongodis för målarna att kasta sig över: pälsar, siden, sammet och välskräddade dräkter för män och kvinnor från andra kontinenter.
När oljemåleriet med sina ädelstensfärger når Venedig just vid den här tiden, är bordet dukat för konstnärerna att rivstarta skönhetens och voyeurens bildkultur, den som i rakt nedstigande led för oss till Ellegalan häromveckan. Den store venetianske målaren Tizian är kanske den som är närmast släkt med dagens elitistiska estetik. Han var den som först och mest framgångsrikt saluförde ungdom som fetisch. Rodnande fuktiga läppar, mjuk vit hud och blanka hårsvall utbjuds med samma logik som kryddor och exotiska hantverksföremål.
Den moderna kroppen representerar inte makten, varan eller X-faktorn, den är det. Det må vara en banal slutsats, men vackrare och smartare kan det inte sägas.
