– Kan man bada i havet?
Min turistfråga besvaras med ett osäkert nickande. Jag har inte fattat att Caracas inte ligger vid havet, utan några mil inne i landet. På en världskarta ser det ut att ligga direkt vid den karibiska kusten, och turistkatalogerna är fulla med bilder på fantastiska stränder. Men vi lämnar kusten och åker upp mellan gröna kullar. Utefter vägen blandas reklam för Shell och Coca Cola med plakat om revolutionen. På en kulle vid en liten by har någon med stenar skrivit folkomröstningssegerns budskap: Venezuela är för alltid förändrat. Vi åker in i Caracas genom arbetarbefolkningens kvarter i Libertador. Här är hälften av allt man kan läsa på väggarna ”Chávez si”, ”Vota no” och ”Chávez es el pueblo” (”Ja till Chávez”, ”Rösta nej”, ”Chávez är folket”). Den andra hälften är ölreklam. Det sägs att regeringen var övertygad om att landet skulle bryta samman när ölet tog slut. Men det hände inte, trots att ölet faktiskt tog slut under oljestrejken 2002, en av alla gånger allt stod på spel.

Den 15 augusti 2004 var den senaste gången allt stod på spel. Efter alla möjliga försök inklusive en statskupp, generalstrejker, bedrägerier och politiska kampanjer från oppositionen, hade Hugo Chávez antagit utmaningen och ställt sin egen presidentpost på spel i en folkomröstning. Det blev en märklig kampanj. Regeringssidan valde att på valsedeln representeras av ett ”nej”, inte bara ett ”nej” till att återkalla presidenten, utan ett ”nej” till det gamla Venezuela, till oljebaronernas korrupta styre och till att avskaffa de sociala reformerna. Oppositionens ”ja”-paroller var svårare att bära upp, de blev vaga och abstrakta. ”Ja till fred”. ”Ja till samarbete”. Oppositionens kampanj var osynlig i många delar av landet, medan regeringssidan – chavisterna – kampanjade för fullt. De vann slutligen med en marginal på nära 20 procent.
När Chávez framträdde, klockan fyra på morgonen från balkongen, fanns två budskap. Först sträckte han ut en hand till oppositionen, som han lovat Jimmy Carter, och vädjade till dem att vara med och arbeta för landets bästa. Den symboliska segern i omröstningen, sade Chávez, var att Venezuela förändrats för alltid. Sedan deklarerade han revolution.
I ärlighetens namn blev den första gesten inte speciellt väl mottagen. Oppositionen kom aldrig till den lunch som Chávez höll dagen därpå, utan började tillverka dokument, brev och internetsajter som skulle bevisa att hela folkomröstningen genomsyrats av fusk. Chavisterna fortsatte å andra sidan att kalla dem oligarker, fascister och att vara på sin vakt. Men revolutionen var ingen gest.
Tre knappa månader efter segern, den 7 november, samlades regeringen med ministrar, guvernörer, borgmästare, parlamentariker och ledare för de politiska partierna i Fuerte Tierra, för att motta instruktioner om hur revolutionen skall avancera, i Chávez ordalag, ta ”språnget framåt”. Här formades den nya linjen, och lite mer än fem månader efter folkomröstningen var den klar att användas offentligt. Hugo Chávez deklarerar vid World Social Forum att kapitalismen måste övervinnas och att Venezuela nu söker sin väg mot socialism. Den entusiastiska reaktionen från publiken i Porto Alegre är behäftad med frågetecken. Vad menas egentligen med socialism idag? Är inte revolution ett för starkt uttryck för det som händer i Venezuela?

Jag anländer i Caracas för att delta i den latinamerikanska parlamentets fjärde toppmöte om den sociala skulden. Hela mötet, som sker på Hilton Caracas, stadens mest prestigefyllda lyxhotell, är en uppvisning från de venezuelanska värdarna av det som genomförts hittills: rapporter från ”missiones” likväl som ekonomiska rapporter. Vid de avslutande panelerna deltar sammanlagt nio av regeringens ministrar, fyra i ett rum och fem i det andra. Bilden de förmedlar är ljus, för att inte säga strålande. Efter det politiska och ekonomiska kaos som konflikten med oppositionen inneburit har tillväxten kommit tillbaka, arbetslösheten sjunker och inflationen är under kontroll. Venezuela har Latinamerikas största valutareserv tack vare ett rekordhögt oljepris.
Om prognoserna håller kommer landet att uppnå milleniemålen redan 2012, tre år före FN:s tidsplan.
De sociala framstegen sker över hela linjen. Antalet barn i skolorna har ökat med mer än en miljon sedan skolorna börjat servera gratis lunchmat. 1,3 miljoner människor har lärt sig läsa sedan kampanjen mot analfabetism startade.
– Under 2005 kommer vi att utrota analfabetismen i Venezuela. Nu går vi vidare med att bygga universitet för folket, utropar Aristóbulo Isturiz, den svarte utbildningsministern.
Om hälften är sant borde alla världens utvecklingsvänner hylla Venezuela.
Mina medresenärer är imponerade av andra saker.
– De har en mycket öppen politisk kultur. Halva regeringen är här – jag har inte sett något liknande på en sådan här konferens säger Helmut Markov, EU-parlamentariker från tyska PDS.
Vi resonerar om hur denna regering tycks anamma den nya vänsterns vokabulär, transparens, deltagande, mångfald, och hur det kan ske i kombination med latinamerikansk revolutionär tradition. Vi talar också om skillnaden mellan många av de inbjudna föreläsarna, vaga och tråkiga i jämförelse med de venezuelanska värdarna, som med få undantag håller sina föredrag effektivt och kort.
– De utstrålar en fantastisk energi. Och man blir smittad, säger Miren Etxezarreta, en spansk ekonom. Hon är här av ett skäl: för henne är Chávez ”en av få politiker i världen som står för en vänsterpolitik”.
Det är svårt att inte ryckas med av Chávez och hans ministrar. Men frågan kvarstår: Är det som pågår, som av många i början kallades för en vänsterpopulistisk regering ledd av en gammal militär, överhuvudtaget en revolution?
Trots att det lätt går inflation i att använda ordet revolution, står det klart att den politiska makten i Venezuela övergått till en formation som grundas i den breda arbetarklassen i städerna och på landet. Så var det inte från början. När Hugo Chávez överraskande vann presidentvalet 1998 med det största stödet på fyra årtionden, 56,2 procent, var det få internationella bedömare som trodde att förändringarna skulle bli genomgripande och ihållande. Chávez valseger vilade, liksom Lulas i Brasilien, också på röster från mellanskikt, som senare skulle kräva hans avgång.

Det första regeringsåret präglades av två stora uppgifter: att konsolidera maktbasen för förändring i landet och att ändra landets internationella underordning. Regeringen arbetade för att OPEC skulle återupprätta en priskartell kring oljan och förhandla fram en prisöverrenskommelse med Clinton. Det lyckades, och oljeinkomsterna ökade. Internt var Chávez stora projekt att inkalla en församling för att skriva en ny konstitution. Redan i denna process, revolutionens första fas 1999, fanns ambitionerna att ändra på spelets institutionella regler. Processen gav flera resultat. Dels var den ett påtagligt bevis för löftena om att förändra landets ineffektiva institutioner, motverka korruption och återställa legitimiteten för den parlamentariska demokratin. Den ökade Chávez popularitet och ledde till ännu en storseger i valen år 2000.
Men Chávez satt med alla revolutionära regeringars problem: Han var tvingad att genomföra påtagliga förbättringar med en neutralt eller fientligt inställd statsapparat som verktyg. Den första lösningen var att överföra makt till presidentämbetet. 49 genomgripande lagar genomfördes med dekret. Många rörde direkt ägande och maktfrågor. Företagen tilläts inte längre smita från skatt, obrukad jord delades ut, det kommersiella fisket tilläts inte fiska direkt vid kusten och bankerna tvingades tillhandahålla mikrokrediter till bönder och hantverkare.
Här inleddes revolutionens andra fas, den öppna konflikten med borgerligheten. Det tycks som om Chávez strategi gått ut på att låta motståndarna spela bort sina kort. I vilket fall var det vad som hände. Den misslyckade militärkuppen den 11 april 2002 gav Chávez möjlighet att ”rena” militären från den gamla makteliten, splittra oppositionen i en kuppvänlig och en demokratisk inriktning, samt att undergräva det kuppvänliga facket CTV och bygga en ny landsorganisation. Men segern över kuppen ledde inte minst till att vänstern i världen, många med Chilekuppen i minne, upptäckte Venezuela.

Den andra händelsen som spelade Chávez i händerna var oljestrejken i december 2002. Det statsägda oljebolaget PDSVA var fortfarande i händerna på människor ur den gamla makteliten, medvetna om sin strategiska makt för landet. Efter en strejk som varade i två månader vann chavisterna kontrollen över PDSVA, avskedade 18 000 av dess illojala tjänstemän och fick slutligen kontrollen över landets viktigaste inkomstkälla.
Kuppen var en gåva från oppositionen till Chávez, skriver Marta Harnecker, en chilensk rörelseteoretiker som nu följer Chávez minsta rörelse för att skriva den bolivarianska revolutionens historia.
”Viktigast var att varje attack från oppositionen gjorde folket mer politiskt medvetet och förberett för att ta egna initiativ. Dessa attacker mångdubblade antalet organisationer som de bolivarianska cirklarna, städernas landreformskommittéer och församlingar av medborgare”, skriver Harnecker.
Hon jämför med de bittra erfarenheterna från sitt hemland. Venezuelas revolution sker på fredlig och demokratisk väg. Men det hade aldrig varit möjligt om inte militären stött Chávez. Då hade det blivit som i Chile 1973. Revolutionen är fredlig, men inte obeväpnad.
Med oljan under kontroll och ökad
FORTSÄTTER PÅ SID 12
mobilisering annonserade Chávez en social offensiv i april 2003. Problemet med den statliga byråkratin förhindrade fortfarande snabb aktion mot de sociala problemen. Nu valde chavisterna en originell strategi för att kringgå detta. I stället för att organisera utbildning och hälsokampanjer via ministerierna, startades regeringskontrollerade kampanjer – Missiones – som involverade frivilliga i arbetet. I två av dem öppnades samarbete med Kuba, dels i kampanjen mot analfabetism, dels i upprättandet av läkarstationer ute i de fattiga områdena, som pågår samtidigt som tusentals nya venezuelanska läkare utbildas på Kuba. När det var dags för folkomröstning 2004, hade chavisterna mycket goda skäl att tro på framgång. Få hade tilltro till oppositionens löften om att fortsätta missionerna.
De tre första etapperna, i den omvandlingsprocess som chavisterna kallar den bolivarianska revolutionen, inleddes med en konstitutionell process och har sedan fyllts med socialt innehåll. Parallellt med detta har Chávez nationellt bolivarianska retorik, i Europa motsvarande en folkfrontslinje, kompletterats med socialistiska paroller. Chavisterna har under de gångna sju åren lyckats konsolidera sin politiska makt – som alltjämt är kringskuren av den privata mediemakten, kapitalmakten över de flesta storföretag och den gamla elitens makt i statsapparaten.

Problemet med statsmaktens omvandling har blivit mer och mer tvingande. De gamla myndigheterna, placerade i Caracas, saknar tillräckliga kopplingar till folkets behov. De är byråkratiska labyrinter, i bästa fall tröga, i värsta direkt fientliga till regeringen. Regeringen har tillgripit ad hoc-åtgärder för att ändå kunna genomföra sin politik. Först presidentdekreten, sedan genom Missiones-kampanjerna. Men en ryggrad i förändringen har också varit militären, där Chávez har starkt stöd. Militären används i direkt socialt arbete, genom den så kallade militära-civila unionen. Ett stort antal ministrar och höga tjänstemän är också hämtade från militären. Det sägs att Chávez gång på gång blivit besviken på de gamla tjänstemännen och sin partiapparat.
Men nu har ögonblicket kommit. Eller rättare sagt, ögonblicket var de där dagarna i Fuerte Tierra i november förra året. Vad var det då för stort språng Chávez ville genomföra? I hans tal framträder tre huvudmål. Att stärka den militära beredskapen i händelse av invasion från USA, som har ersatt hotet om militärkupp. Mer precist betyder det att utöka den militära reserven från 80 000 till mer än två miljoner. Därefter att bygga en ekonomisk modell på endogen – inhemsk – utveckling som både skall minska beroendet av oljan och bygga upp landet. Vid sidan av de strategiska målen annonserar Chávez en ”revolution inom revolutionen” – att successivt ersätta den gamla statsapparaten med en stat kontrollerad av folket. Det första steget är att hitta lokalt förankrade kandidater till valen under 2005, pådrivande gräsrötter, istället för professionella politiker av den gamla skolan.
Det är inget plötsligt infall från Chávez.
– Vi har en revolutionär regering, men ingen revolutionär stat, säger William Izarra, som av vissa kallas för revolutionens ideolog.
Den politiska kampen mot oppositionen och de sociala projekten har lett till möjligheten att omvandla staten. Parallellt med den parlamentariska demokratin och statsapparaten, finns nu lokalt förankrade institutioner för social aktion, en utomordentligt stark organisering i tusentals föreningar. Izarra talar om att ”folkets organisationer skall ersätta den byråkratiska staten”. Som i många politiska processer liknande den bolivarianska revolutionen är det, som folk menar när de talar om revolutionära åtgärder, sådana som förändrar förhållanden, men dessutom att de ”tar saken i egna händer”. Nu når revolutionen ekonomin, för att få igång inhemsk produktion handlar om att använda folkets organisationer för att komplettera den vanliga företagsamheten.

Ägandet av produktionsmedlen är till övervägande del privat. Tack vare oljeinkomsterna har regeringen hittills inte, med undantag av företag som bryter mot lagstiftning eller stänger ned produktion, behövt nationalisera företag för att kraftigt öka de offentliga investeringarna i utbildning och hälsa. Men oljan är inte bara en välsignelse. Precis som i många länder med en dominerande inkomstkälla har Venezuela utvecklat Dutch Disease, holländska sjukan. De höga oljeinkomsterna har inte matchats av inkomster i andra sektorer, men ändå lett till en hög efterfrågan. Eftersom den övriga produktionen halkat efter, kräver den ökande konsumtionen ökad import (Venezuela importerar 80 procent av sina konsumtionsvaror) vilket i sin tur ger än färre skäl till att få igång inhemsk produktion.
Förutom att landet blir mycket sårbart för oljeprisförändringar på den internationella marknaden, ligger produktionen i träda utanför de sektorer som götts av oljepengar.
Regeringens första åtgärder för att bryta med oljedominansen var att tvinga bankerna att ge mikrokrediter för småföretag och bönder. Inom jordbruk och småproduktion har en rörelse med kooperativ startat, som understöds av upprättandet av statligt subventionerade butiker och marknader, från vilka man beräknar att mellan 35 och 40 procent av befolkningen handlar. Nu satsar staten på tillväxt genom byggsektorn som på många sätt är en motor för tillväxt i andra branscher. För bostäder krävs trä, cement, tegel, nya vägar, el och telefoni. Här finns också en möjlighet till politiska allianser med det privata kapitalet i de branscher som kommer att växa.

Överallt i Caracas byggs det. Och på varje bygge finns en skylt: den bolivarianska revolutionen avancerar, med statistik över hur mycket som byggs. Det krävs inte någon speciell inlevelseförmåga för att förstå varför det behövs. Var man än står i staden, utom möjligen i bankkvarteren, syns kåkstäderna på kullarna. I aningen bättre skick än de värsta brasilianska Favelas. Här är nästan alla hus byggda av betong och tegel, inte med hopbundna dörrar eller av kartong och plankor. Men de överbefolkade kullarna är inte säkra. Regn och jordskalv gör att marken lätt eroderar. Då störtar husen, avlopp och vatten rivs upp och epidemier sprids.
Chavisterna har stora visioner för hur allt skall förvandlas. Vi står mellan en grön kulle och en övertäckt av de fyrkantiga betonghusen nere i stan.
– Om några år skall kullen med hus se ut som den gröna kullen! säger en man från stadsförvaltningen.
Förvandlingen verkar osannolik när man ser hur kåkstäderna dominerar Caracas. Jag frågar hur lång tid han tror att det skall ta.
– Tio, femton år kanske. Folk kan inte flytta därifrån innan det finns nya bostäder. Vi bygger dem nu. Med gester visar han att det är höghus inåt stan.
Något annat byggs samtidigt. Inför hotande internationell isolering har Venezuela använt oljan för att bygga ekonomiska samarbetsprojekt med Kina, Ryssland, Indien och de latinamerikanska länderna. Chávez åker jorden runt och sluter handelsavtal. Venezuela lyckades grusa USA:s planer på den all-amerikanska frihandelszonen Alca och har själva föreslagit en lös plan på en latinamerikansk integration, Alba, med ordet Comersio utbytt mot Bolivariana. Alba är ett projekt för gemensam nytta mot social dumping och destruktiv konkurrens. Hittills är Argentina och Uruguay mest positiva, medan mottagandet från Brasilien och Chile varit svalt. Men samtidigt som Venezuela argumenterar för Alba, inleds många konkreta samarbetsprojekt. I utbyte mot oljetankers, levererar Venezuela olja till Argentina.

Frågan är om Venezuela kommer att hinna bygga en ny ekonomi, innan oljepriserna sjunker eller innan oljan tar slut. I en intervju i amerikanska The Nation ger Jorge Giordani, hjärnan bakom planerna på inhemsk ekonomisk utveckling, en dyster prognos.
– Många har lärt sig läsa de senaste åren, men hur lång tid kommer det ta innan de kan arbeta med högteknologi, medicin eller service? Tio år? En generation?
Giordani tror att det kommer att ta 50 år för Venezuela att utveckla sin ekonomi, samtidigt som oljan kanske räcker 20 eller 30 år.
Som vanligt är det mer akuta hot som diskuteras. Diskussionsämnet i Caracas är, efter att chavisterna har vunnit nio valsegrar och fått ekonomin på fötter, inte vad som händer om tio år, utan det som kan hända vilken dag som helst – att Chávez mördas. Det är inte bara ett mått på hotet, utan på deras självfötroende:
– Det enda som kan stoppa Chávez är en kula.