– Vi kommer aldrig igen att vara slavar, vi kommer aldrig igen att vara något imperiums koloni, sade hon i ett direktsänt tal strax efter kidnappningen, där hon beskrev USA:s handlande som ”barbariskt”.

Samtidigt har hon prisats av Donald Trump för sin ”samarbetsvilja”, och tar emot USA:s instruktioner för att öppna landets oljeindustri.

Det finns ingen skillnad längre mellan regeringen och Machado, utom att hon skulle vilja ha makten själv.

74-årige William Dani Barrios välkomnade den amerikanska attacken. Han tillhörde under lång tid samhällseliten – han har varit guvernör i provinsen Mérida i två omgångar under 1980- och 90-talet och sedan 2010 parlamentsledamot för socialdemokratiska Accíon Democratica, ett av landets traditionella partier. Men allt ändrades när konflikten hårdnade mellan det då oppositionsdominerade parlamentet och Maduro. 

2021 greps han misstänkt för uppvigling – baserat på falska tweets, enligt honom själv. Han sattes i det ökända men nyligen stängda fängelset ”Helikoiden” och släpptes villkorligt fri för fyra månader sedan.

– Plötsligt fick jag vänja mig vid att sova på golvet med kackerlackor och råttor. Att tvätta mina kläder i en vask och att bara ha plastbestick som man delar med andra fångar, berättar han för Flamman. 

– Flera av mina cellkamrater kom från andra politiska partier, men för att hålla samman undvek vi alltför hårda diskussioner. Vi blev inte slagna, men det var en psykologisk tortyr.

Nu befinner han sig i ett Caracas som surrar av rykten. Använde USA ett hemligt ”supervapen” under räden? Eller var det så enkelt som att Maduro förråddes av Delcy Rodriguez och hennes allierade, som exempelvis Le Monde diplomatiques José Natanson argumenterat för? 

– Det verkar rimligt att de sålde ut varandra, de gör allt för makten, säger William Dani Barrios till Flamman.

Han har också ett eget bidrag till ryktena: den 3 januari var USA:s mål inte enbart att tillfångata Maduro, utan också att gripa eller döda inrikesministern Diosdado Cabello och försvarsministern Padrino Lopez. Båda representerar en annan fraktion av makteliten, och bägges hus totalförstördes i bombningar – men de själva befann sig någon annanstans. Enligt William Dani Barrios kan de ha förvarnats om attacken.

– De som talade om antiimperialism har sålt ut landets självständighet mer än någon regering gjort på 50 år, säger han.

Han har nu börjat delta i möten och manifestationer igen. 

– Regimen är rädda nu, de vet att de har USA:s ögon på sig. Det är bara en tidsfråga innan de måste börja lämna ifrån sig makt.

Men om du menar att Venezuela förlorat sin självständighet, hur kan du samtidigt stödja USA?

– Vi vet att USA ser till sina egna intressen. De är den stora grannen i norr och vi, specifikt vår oljeindustri, lever i deras skugga. Men det går att hantera dem med silkesvantar. En gång i tiden hade vi ledare som klarade det, sedan förstörde Hugo Chávez den balansen.

Den 12 februari höll studenter vid flera universitet demonstrationer, där tusentals uttryckte sitt stöd för oppositionsledaren Maria Corina Machado. Samtidigt, som en skribent på webbtidningen Aporrea påpekar, undvek alla talare att vare sig stödja eller fördöma dekreten från USA om att öppna upp oljeindustrin. 

Manuel Sutherland (bilden) är ett välbekant namn för dem som följt Venezuela de senaste årtiondena. Under första halvan av 00-talet var den marxistiske ekonomen en av dem som gjorde den ”bolivarianska revolutionen” känd i omvärlden. Sedan försvann han från offentligheten. 

– Jag var universitetslärare och regeringsrådgivare, berättar han för Flamman. 

– Det senare uppdraget lämnade jag för att jag aldrig fick gehör när jag pekade ut korruption. Att arbeta för oppositionen i stället intresserade mig inte, de är inte mindre korrupta. Juan Guaidó och hans ”exilregering” var bara ett svart hål där bistånd och andra resurser försvann. 

Numera försörjer Manuel Sutherland sig, som många venezuelanska akademiker, i stället på ströjobb som privatlektioner och att spökskriva för forskare i andra länder.

– Mitt ex brukade säga att, om jag bara hade förblivit lojal mot regeringen hade jag antagligen varit viceminister nu och haft ett bekvämt liv. Men jag hade inte klarat av att vara tyst om missförhållanden år efter år.

Han väcktes själv av bombningarna och såg eldarna från militärbasen Fuerte Tijuana över det mörklagda Caracas. Och han är inte särskilt optimistisk om Delcy Rodriguez regering.

Bland mycket annat anklagade de oss för att vara CIA-agenter. Nu har Rodriguez själv bjudit in CIA.

– Vi har blivit ett protektorat. Och det var uppgjort på förhand. Vi vet nu att Delcy Rodriguez deltog i ett möte i Qatar där hon förklarade för USA att de inte behövde ockupera landet för att kontrollera det. 

Ett konto i just Qatar, kontrollerat direkt av den amerikanska regeringen utan normal insyn, blev sedan som av en händelse destinationen för Venezuelas oljeintäkter. Efter att ha fått kritik meddelade dock Vita Huset i mitten av februari att pengarna ska gå längs mer normala vägar via den amerikanska statskassan – hur normalt man nu kan anse det arrangemanget är.

– De talar om en ”övergång” under en obestämd tidsperiod, men det är helt klart inte vad USA prioriterar, säger Manuel Sutherland.

Trump fick själv frågan om under hur lång tid han tror att USA kommer fortsätta hantera landets oljeinkomster. Skulle det pågå i ett år? ”Betydligt längre än så”, blev svaret – vilket verkar tyda på att han inte ser någon snar övergång till en regering som USA skulle godkänna som demokratisk.

Manuel Sutherland tror inte heller att det kommer bli något gräsrotsuppror närmaste tiden.

– Folk är mycket demoraliserade, alla tänker bara på hur de ska överleva nästa dag. Just nu hoppas de flesta bara att ekonomin trots allt ska återaktiveras när USA lyfter sanktionerna. 

Gustavo Martinez Rubio och Gonzalo Gomez, från vänsterströmningen Marea Socialista, har just kommit tillbaka från en annan demonstration, ”mot kapitulationen för de imperialistiska dekreten”. Att döma av videoklipp var reaktionerna från Caracasborna mild nyfikenhet, fast de flesta verkade skynda förbi upptagna med sina egna ärenden.

Den ”bolivarianska revolutionen” har alltid varit paradoxal, menar de.

– Det började som en nationalistisk rörelse, utvecklades till någon form av socialism och ledde faktiskt, det måste man komma ihåg, till ett stort uppsving av folklig demokrati. Men samtidigt anslöt sig alla möjliga människor utan någon egentlig ideologi bara för att vara på den vinnande sidan. De skapade den byråkratiska apparaten, och företag anknutna till den. Det är det vi alltid kämpat emot, och tyvärr förlorade vi, säger Gustavo Martinez (bilden). 

– Till exempel kunde Chávez under en demonstration säga ”och där ser jag Marea Socialista, leve arbetarkampen”. Under Maduro kom det i stället någon funktionär och sade ”ta ned banderollerna för de skymmer scenen”. Trots att Chávez odlade en personkult hände det också att han lyssnade på folkrörelser och ändrade åsikt, minns Gonzalo Gomez (bilden). 

Gustavo Martinez har själv sett chavismens uppgång och fall från första bänk: han var fackligt aktiv på kaffefabriken Cafea, radikaliserades till socialist när de anställda krävde och fick igenom en nationalisering, bara för att få sparken några år senare när han protesterade mot att arbetarråden sköts åt sidan och byråkrater tog över. Och nu överlever han, som många andra, på ströjobb, bland annat att sälja kakor. Gomez är i sin tur tidigare psykolog, numera med en i stort sett symbolisk pension.

– Bland mycket annat anklagade de oss för att vara CIA-agenter. Nu har Rodriguez själv bjudit in CIA, säger Gomez.

Under de senaste tio åren har Venezuela också stadigt liberaliserats – bland annat har anställningstrygghet och kollektivavtal i praktiken blivit betydelselösa.

– Nu har sista steget tagits. Det finns ingen skillnad längre mellan regeringen och Machado, utom att hon skulle vilja ha makten själv.

Men det är också en oväntad öppning för den oberoende vänstern, menar Martinez och Gomez: att vara i opposition och samtidigt mot amerikansk imperialism framstår plötsligt som mer logiskt och begripligt, medan högeroppositionen sakta men säkert förlorar trovärdighet genom att fortsätta hylla Trump. 

– Problemet är att de oberoende gräsrotsrörelserna nästan försvunnit. Vi försöker bygga upp det igen. I liten skala har det redan varit protester bland till exempel oljearbetare och lärare – kanske är det där det kommer komma i gång först, med strejker för att åter kräva löner som går att leva på, säger Gustavo Martinez. 

– Det är en lång väg att gå, men jag tror det kan vara början till en ny rörelse.