Det händer att motstånd presenterar sig i form av pyttesmå, odramatiska händelser, ja nästan vad man kunde kalla för icke-händelser.
En sådan inträffade i förra veckan, när Livsmedelsverket rådde svenskar att äta maximalt 350 gram rött kött i veckan. I sak inga konstigheter; grunden för råden är hälsoeffekterna och kopplingen mellan köttätande och (bland annat) tarmcancer är väletablerad.
Rekommendationen kom redan i höstas, men Livsmedelsverket fick då omedelbart bakläxa av en purken landsbygdsminister, kristdemokraten Peter Kullgren. Han menade att Livsmedelsverket behövde göra om kalkylen med hänsyn tagen till svensk livsmedelsberedskap.
Det gjorde Livsmedelsverket, och återkom häromveckan med exakt samma kostråd. Ministern är uppfriskande ärlig om sin besvikelse: ”Jag noterar att uppdragen inte har fått den effekt som jag hade hoppats på.”
Varje person som doppat en tå i sociala medier förstår att besvikelsen inte främst handlar om beredskap eller köttbönders väl och ve; köttätandet har intagit en central roll i kulturkriget och högerradikaler fyller flödet med närbilder på jättebiffar flankerade av bacon och anekdotiska berättelser om otroliga hälsolyft.
Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism.
Samtidigt pågår striden om vetenskapens roll i politiken för fullt. Från USA kommer dagligen nyheter om motorsågsmassakrer mot snart sagt alla myndigheter och aktörer som arbetar med datainsamling och vetenskaplig metod för att hantera möjliga hot mot människan och samhället. Det handlar om både retoriska och ekonomiska attacker, ofta präglade av en illa dold skadeglädje.
En gång i tiden skrattade alla, även svensk höger, när Trump i ett animerat ögonblick spekulerade kring möjligheten att bota covid genom att dricka klorin.
I dag plockar den svenska högern snarare fram anteckningsboken.
Nu formerar den sig för ett angrepp mot de irriterande siffernördarna. Landsbygdsministerns bakläxa är ett exempel. Att klimatminister Pourmokhtari skolkade från Klimatpolitiska rådets senaste presentation, utan att ens bry sig om att hitta på ett svepskäl, är ett annat exempel. Kanske blev hon inspirerad av Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, trendsättaren som redan för ett år sedan beskrev Klimatpolitiska rådets rapport som ”mycket gnäll” och öppnade för att, som det heter, ”se över rådets uppdrag”.
Som härförare för den svenska vetenskapsfientligheten rider nu Johan Ingerö in på scenen. Den tidigare folkpartisten, kristdemokraten (som brådstörtat tvingades lämna partisekreterarposten) och numera lobbyisten argumenterar i en ledartext i Göteborgs-Posten (3/5) skickligt för att vetenskapen bör placeras i baksätet. Den som kräver att politiken böjer sig efter vetenskapen, förklarar han, har missat själva poängen med demokratin. Det är de folkvalda som fattar besluten, inte experterna.
Det har han helt rätt i. I demokratin ingår att de folkvalda kan ta experternas rapport, spola ned den i toaletten och göra raka motsatsen. Det är lika självklart som att svenskarna lugnt kan äta tio kilo plankstek i veckan oavsett kostråden.
Kruxet är bara att Ingerö pläderar för en nedläggning av såväl Klimatpolitiska som Finanspolitiska rådet, och mullrar hotfullt mot myndigheter i allmänhet. Texten argumenterar inte främst för de folkvaldas rätt att gå emot experter, utan för något radikalt annat, nämligen de folkvaldas rätt att slippa veta. Det – att makten hävdar sin rätt till okunskap – är en milstolpe i svensk politik. Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism, något som skulle kunna marknadsföras som ”Doge – men med förnuft”.
Den svenska trumpismens banérförare säger sig vara rädda för aktivistiska och olydiga tjänstemän. Det är struntprat. De vet mycket väl att det är de tjänstemän som samvetsgrant, petnoga och befriande tondövt fortsätter att komma fram till att mer än 350 gram rött kött riskerar att skada hälsan, oavsett vilka signaler som kommer från Rosenbad – eller för den delen Mar-a-Lago.
