Året efter förändrades allt. Paraden slutade få tillstånd, officiellt av säkerhets- och ordningsskäl. Folket gav sig ut ändå, till ett hårt välkomnande.

– Att mötas av tårgas, vattenkanoner, gummikulor, pepparsprej – efter att äntligen ha kunnat komma ut? Det krossade mitt hjärta, efter ruset som var 2013 och 2014, att sedan se folk sakta sluta dyka upp.

De turkiska queeraktivisterna sitter på varsin pall, omringade av konstinstallationer. Vi är inte i Stockholm Pride Park, dit årets billigaste biljetter kostar 650 kronor, utan i ett kvavt litet rum i Hägerstens Medborgarhus. Här är inträdet gratis, och korridorerna mellan lapdance-workshops och allvarliga panelsamtal doftar linsgryta, föreningsliv och kampvilja.

Det krossade mitt hjärta, efter ruset som var 2013 och 2014, att sedan se folk sakta sluta dyka upp

Initiativet Reclaim Pride Stockholm är ett ideellt alternativ till det man sammanfattar som Stockholm Pride-ledningens ”tomma floskler och tandlösa utspel”, samt ”år efter år av en brutal kommersialisering där våra frågor tystas ned för att locka sponsorer och flirta med politiker”. Manifestet ställer ”fascister, snutar och klassförrädare” mot ”ett Pride som är politiskt, brännande hett och svettigt […] där sårbarhet och internationell solidaritet får plats under samma tak.”

Evenemanget har nära band till aktivistgruppen Queers against fascism, och startades som en direkt reaktion på den incident under förra årets Pride som gjorde att Mus och Can för första gången kom i kontakt med svenska queeraktivister. En Erdogandocka viftade med en Prideflagga på gruppens paradflak, samtidigt som PKK-flaggor syntes i närheten och hälsningar från Istanbul Pride lästes upp.

Den turkiska regeringen tog illa upp, och Stockholm Prides vice ordförande Michal Budryk menade i ett uttalande att ”budskap som dessa” inte hörde hemma i paraden.

I år har Queers Against Fascism återigen hamnat i gräl med ledningen, denna gång angående sitt fokus på Palestina. De båda aktivisterna blev glada att bli inbjudna till årets Reclaim, och Mus känner att de hittat rätt.

– Det var en lättnad att komma hit, till några vars värderingar känns närmre våra. Jag har varit på vanliga Stockholm Pride för två år sedan, och hatade det innerligt, trots att konserterna var bra, skrattar han.

Can instämmer.

– Alla vi har träffat på den här resan har varit otroligt vänliga och verkligen velat knyta an, och det har gett mig mycket hopp. Jag var så redo att vara arg hela tiden vi var här.

Här har de hållit föredrag om hur det är att organisera Pride på en plats där det varit olagligt sedan 2015.

Can förklarar, härdat och obrytt, att det ändå ”inte var så illa” de första åren, när polisen ”bara grep en till åtta stycken” och ”det inte var tortyr än”. 2021 förbjöds utöver själva paraden även mindre evenemang, och det statliga våldet har eskalerat. 2022 greps 373 demonstranter, trots att paradrutten numera hålls hemlig in i det sista.

Mus vill ändå peka mot en ljusglimt i mörkret – han menar att förbudet har hjälpt elda på Pride som proteströrelse, och fått fenomenet att sprida sig. Parader organiseras nu i 16 andra städer utanför Istanbul.

Men det som brinner starkt brinner ofta också snabbt.

– Det finns ingen som har organiserat Istanbul Pride i tio år, menar Can.

– Folk blir så utbrända, det tar så mycket tid och kraft och sliter ut ens själ. Vi får ingen finansiering någonstans ifrån, trots att vår regering fortsätter påstå att vi får EU-pengar.

Vi behövde fixa vår egen hjälp, bli vår egen stat, för staten var inte där för oss. Det är så vi måste fortsätta jobba, för vi har ingen annan chans

När en omfattande jordbävning drabbade en del av södra Turkiet förra året kritiserades de officiella hjälpinsatserna för att vara otillräckliga och diskriminerande, och flera Prideaktivister åkte ned från andra delar av landet för att hjälpa fattiga kurder och sexarbetande transkvinnor, i de rasmassor regeringen tycktes ha glömt.

Kamperna var sammanvävda redan 2013, men på botten går solidaritet inte längre att skilja från överlevnad.

– Vi behövde fixa vår egen hjälp, bli vår egen stat, för staten var inte där för oss. Det är så vi måste fortsätta jobba, för vi har ingen annan chans, säger Can.

Reclaim kritiserar Stockholm Pride för rosatvätt (pinkwashing), där regnbågar och glitter sägs användas cyniskt för att legitimera storbolagskapitalism och auktoritär politik.

Trots allt hårdare repressalier mot allt hbtq-relaterat ser Mus ändå hur organisationer, företag, och artister ägnar sig åt samma sak i Turkiet.

– Vi har ett marknadsvärde, och det är inte litet. Men du är bara en siffra, de bryr sig inte egentligen. Så länge de kan tjäna pengar på dig är du det bästa som finns, och det är så lätt för dem att låtsas bry sig en vecka om året. Jag hatar det, jag kan inte lita på att någon gör något för oss egentligen.

Hen minns specifikt hur H&M, en av Stockholm Prides många sponsorer, brukade skylta med regnbågar i Turkiet innan kritiken från högerextrema växte. De har med egna ögon sett Ikea, Adidas och flera andra storföretag avbryta rosatvätten i realtid, och hur fort det kan gå när vinden vänder.

Ingen av dem tvivlar heller på att det skulle kunna bli värre även här i Sverige.

– Turkiska queers längtar självklart också efter folkfest och bra konserter. Men de har nu också tvingats lägga fullt fokus på vad Pride också måste handla om, understryker Mus.

Några barn springer förbi utanför dörren, skrattar och tjoar högljutt. Can vänder sig om och ler.

– Vi måste ha kul också, vi förtjänar att ha kul. Men allt kan inte handla om att ha det roligt. Vi måste alltid vara politiska, och sätta ord på de saker vi vill åstadkomma. Vi måste minnas vilken väg de som kom före oss behövde vandra, och får inte glömma att Pride började som ett upplopp.