Vi har alla hört Folkhälsomyndigheten och andra experter uttala sig om munskydds värdelösa funktion för att undvika Coronasmitta; det krävs individanpassade andningsmasker. Samma dag som jag hör om detta på TV får jag ett sms av min kollega: ”Nu är ett bekräftat Coronafall på väg in till avdelningen, vi har inte ens några andningsmasker. Hur kan de göra såhär??”

Jag fryser till, känner hennes panik. Hon, precis som jag, är en småbarnsmor som råkar vara sjuksköterska just under den här pandemin som precis nått Sverige. Där står hon skräckslagen utan skyddsutrustning på en avdelning där hjärtsjuka äldre vårdas och hon inser att nu kommer smittan att välla in helt utan förvarning.

På Vårdgivarguidens hemsida har riktlinjerna uppdaterats och ändrats, nu står det att istället för andningsmask ska munskydd användas vid vård av Coronasmittade patienter. Den adekvata skyddsutrustningen börjar ta slut och då rekommenderas plötsligt munskydd som alldeles nyss var totalt verkningslöst. Och samtliga vårdenheter ska nu ta emot smittade patienter, oavsett hur multisjuka och gamla övriga patienter är som redan vårdas på avdelningarna. Inte ett knyst om detta i media. Vad hände med mantrat om att vi måste skydda samhällets sjuka och sköra äldre?

Och vilka är vi som står där på vårdavdelningarna och som helt oskyddade ska vårda patienter som bär på ett potentiellt dödligt virus? Vi är mammor och pappor. Vi är döttrar, söner, systrar, bröder och barnbarn. Vi är älskade viktiga individer som också värnar om våra egna liv och dem som står oss närmast. Någon av oss har en kolsjuk gammal mor, ett infektionskänsligt barn, en partner som genomgår cancerbehandling. Vi är ofta utarbetade, utbrända och själva infektionskänsliga. Hur kan hela Sverige ta för givet att vi ska stå där på jobbet och låta Coronaviruset skölja över oss?

Det råder en allmängiltig och totalt orimlig förväntan på sjukvårdspersonal att vi ska vara superhjältar, stridstränade soldater, godhjärtade barmhärtiga samariter. Vi har valt ett yrke där vi bara ska se till andras bästa. I värsta fall anser folk att vi har ett kall. Kan vi en gång för alla slå hål på dessa fördomar? En del av oss känner kanske ett kall, måhända rentav en religiös övertygelse att hjälpa andra. En del av oss har kanske en dröm om att få vara actionhjälte. Men de allra flesta av oss valde någon gång en lättåtkomlig utbildning som ger ett yrke där man med säkerhet aldrig behöver gå arbetslös. Vi vill som alla andra ha ett jobb och en lön så att vi kan leva våra liv. Efter grundutbildningen har vi specialiserat oss, vi är experter inom våra egna områden och egentligen ganska okunniga inom andras områden. Så är det väl i alla branscher, att ingen kan allt? Ändå förväntas vi i detta krisläge kunna hantera en smitta som är totalt okänd för hela mänskligheten.

Jag får dagligen mail från flera olika företag som beskriver att de ”värnar sin personal och sina kunder” och att de därför stänger ner diverse delar av sin verksamhet. Människor uppmanas att jobba hemifrån, undvika kollektivtrafik, undvika folksamlingar. Men jag och mina kollegor förväntas stanna kvar på jobbet och vårda de mest smittsamma individerna, även utan skyddsutrustning. Vad händer om jag vägrar? Om jag väljer mitt eget liv, mina barns liv, mina närståendes liv. Förstår ni att vi är precis lika rädda om livet och om våra älskade som ni andra?

Jag kräver att regeringen och myndigheterna agerar nu, annars går jag inte till jobbet. Se till att frambringa skyddsutrustning. Bemanna sjukhusen så att vi är tillräckligt många även när några av oss blir sjuka. Ta hjälp av Försvarsmakten och plutonsjukvårdare, tillåt hyrpersonal. Gör sjukhus av befintliga lokaler, till exempel alla kontor som står tomma nu när folk jobbar hemifrån? Eller kan Hans Majestät Konungen kanske låna ut några rum på slottet? Betala dyra pengar. Ni har verkligen inte råd att snåla nu för under de omständigheter som råder nu kommer vi inte vara kvar på jobbet.

Nu är det sagt, varsågoda att agera.