Det hade varit så lätt om jag hade tyckt verkligt illa om SVT-satsningen Historien om Sverige. Och vem vet, när alla tio avsnitt har visats så kanske jag gör det. Men efter tre avsnitt, och efter att ha följt hur diskussionen utvecklar sig, från kultursidor till Flashback – så måste jag säga att jag gillar den.
Det är inte drönarvyerna som förför. Inte heller den svulstiga musiken eller Simon J Bergers leende och lena speakerröst – även om programledaren fungerar bra som seriens ciceron, talandes till kameran mitt i de dramatiserade scenerna bland skådespelare som ligger ned och ska föreställa slaktade.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Nej, det jag gillar är hur serien bjuder in till diskussion. En miljon människor har satt sig ned och tittat, och jag själv pratar gärna med vänner och kollegor om avsnitten. Låt åsikterna hagla! Låt barnen titta med, låt oss diskutera. Vad har egentligen hänt? Vad betyder det? Det är ändå folkbildning, och i ett verkligt kulturland borde man sedan se till att en sådan här satsning också kan följas upp av människor som möts i verkligheten, och inte bara på Flashback. Vi borde prata mer om vad som i serien marknadsförs som ”krafterna som format vårt land”!
Det finns en intressant spänning mellan föremålen och tolkningarna; med hjälp av en kruka och skelettet av en sill föreställer man sig en kultur.
Hittills är också den medföljande SVT Play-serien Historiskt eftersnack riktigt bra, inte minst för att den produceras i samband med visningarna och fångar upp debatter. Där följer programledaren Cecilia Düringer upp veckans avsnitt och djupdyker i nördiga sidospår och spaningar tillsammans med experter och kulturpersonligheter. Jag hoppas på att det även i fortsättningen kommer att finnas konflikter och motsättningar kring historien. Borde det heta Ullåldern i stället för Bronsåldern? Är det produktionskrafterna, migrationen eller kärleken som har drivit all utveckling?
Samtidigt vänder jag mig emot seriens utgångspunkt: att ”Sverige” var något som existerade under de långa tider som serien hittills har berättat om. Liksom jag gör inför att många som talar i serien gör sig till ett historiskt ”vi” med bönder från öländsk bronsålder, snarare än med exempelvis de romerska soldaterna. Varför?
Samtidigt är det förstås inte görbart att ha en konstruktion där man hela tiden refererar till ”det som en gång skulle bli Sverige”. Och det kan ligga något i att många män på järnåldern tänkte på romarriket oftare än vi gör nu – imperiet spelade stor roll för människor även i dess norra utmarker.
Men de tre första avsnitten utspelar sig inte bara innanför det som en gång ska bli Sveriges gränser, utan främst på arkeologins område – en vetenskap där poesi och fantasi förenas med naturvetenskap. Det finns en intressant spänning mellan föremålen och tolkningarna; med hjälp av en kruka och skelettet av en sill föreställer man sig en kultur.
Vad vi väntar på nu är språkets inträde – när ska vi få höra skådespelarna ur historien tala till varandra, på vilket språk? Jag tippar att det dröjer lite till.
