Rörelsen 05 november, 2023

Vi bör relativisera!

Palestinier samlas i Nablus på Västbanken den 26 oktober mot de israeliska bombningarna av Gaza. Foto: Majdi Mohammed/AP.

Hamas terrorattack mot Israel blev inledningen av en ny fas i den gamla konflikten, vilken ytterst bottnar i det faktum att Israel olagligt ockuperar palestinskt territorium. Hur ska vi bedöma denna terror? Bör vi sätta den i relation till andra former av terror och försöka moraliskt värdera den?

Ja, menar jag. Det är endast genom att relativisera som vi kan förstå och moraliskt bedöma vad som utspelas framför våra ögon. Den israeliske författaren David Grossman tycks dela min uppfattning. Han gör på DN:s kultursida (den 13 oktober 2023) följande jämförelse:

”Ockupationen är ett brott, men att fånga och binda hundratals civila – barn och föräldrar, äldre och sjuka – och kallblodigt skjuta dem en efter en – det brottet är värre.”

Grossman jämför Hamas terror med ockupationen. Det är ojämförbara storheter. Låt oss i stället göra en mera avgränsad jämförelse beträffande Hamas och Israels brott mot krigets lagar, i kriget i Gaza. Å ena sidan Israels olagliga (bortom all rimlig proportion) dödande av oskyldiga — i kombination med den likaledes olagliga belägringen av Gaza — och å andra sidan Hamas dödande. Är det värre att uppsåtligt direkt och fysiskt döda civila, som Hamas gör, än att döda distanserat som Israel gör?

Krigets lagar fördömer uppsåtligt dödande av civila och det är just vad Hamas har gjort. De må hävda att en betydande del av det militariserade Israel utgör en fiende, och de må tycka att det är legitimt att angripa den med alla medel. Ändå saknas utrymme för sådana angrepp i internationell rätt. Då människor uppträder utan uniform, på fest, bortom varje form av militär verksamhet, är de att betrakta som oskyldiga civila.

Hur är det då med Israels dödande av civila? Också Israel brukar hävda att personer utan uniform i Gaza ändå ingår i det militära motståndet och utgör legitima mål. Det resonemanget är inte bättre än motsvarande resonemang från Hamas. Dödandet bryter mot krigets lagar.

Dödar Israel civila avsiktligt? Det brukar sägas att Israels dödande endast är förutsett, inte avsett. Israel skulle därmed, till skillnad från Hamas, kunna friskrivas från uppsåtet att döda oskyldiga.

Ett sådant resonemang håller inte för en rättslig prövning. Då man olagligt dödar någon utan direkt uppsåt, men i full insikt om konsekvenserna av den handling man utför, tillskrivs man ett indirekt uppsåt att döda. I svensk rätt talar vi om ett ”likgiltighetsuppsåt”. Israel dödar oskyldiga barn med likgiltighetsuppsåt.

Hur ska vi då bedöma å ena sidan ett direkt, hatiskt och kallblodigt dödande med å andra sidan ett kyligt, distanserat dödande utan hänsyn till konsekvenserna? Vilket är värst?

Svaret borde kunna ligga till grund för hur de respektive brotten ska bedömas i en internationell domstol. Hur vi bedömer gärningar i internationell rättskipning borde bero av hur vanligt respektive beteende är. Den internationella rätten är ju till för att trygga oskyldigas liv. Den fokuserar på offren, inte i första hand på gärningspersonerna.

Historiskt har flest offer skördats genom krigsbrott begångna på kylig distans. USA:s krig i Indokina och Irak skördade tillsammans många hundratusentals oskyldiga människoliv.

I den andra vågskålen finns också en betydande tyngd. Folkmordet i Rwanda är ett alltjämnt aktuellt exempel.

Ändå står det klart att det militärt överlägsna och banala dödandet av civila med indirekt uppsåt skördar flest offer. Dessa brott, som också är ”enklast” att begå, bör därmed dömas hårdast.

Israel brukar klaga att det inte är möjligt att slå ut Hamas utan att civila drabbas. Hamas utnyttjar civila som ”levande sköldar”. Visst är det så, men det ger inte Israel någon rätt att oproportionerligt döda dessa civila. Inte heller duger det att ”varna” innan man dödar. Är det inte möjligt att föra kriget mot Hamas med respekt för krigets lagar får Israel avstå kriget.

Men vad kan Israel göra i stället för att döda civila? Finns det någon fredlig lösning på denna konflikt?

Lösningen är uppenbar. Eld upphör. En stat, inte två. Inkludering i stället för etnisk rensning.

Grossman kan inte tänka sig att leva i ett Israel som inte är judiskt. Han måste tänka om. Många palestinier på ockuperat territorium har tänkt om. Den israeliska staten måste tvingas att göra detsamma. Så snart en stark politisk rörelse formeras bland palestinierna, som kräver slut på det apartheidliknande systemet, blir den lika oövervinnlig som en gång ANC var i Sydafrika. Ett sekulariserat och demokratiskt Israel/Palestina är det slut på konflikten mot vilket utvecklingen i dag graviterar.

Torbjörn Tännsjö
Torbjörn Tännsjö är professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 27 februari, 2024

Ny förening utmanar judisk högerdominans

Hanna Rajs har upplevt en brist på sammanhang där vänsterjudar är välkomna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Efter 7 oktober har det funnits en känsla av att man inte får säga eller tycka vissa saker i judiska sammanhang”, säger initiativtagaren Hanna Rajs.

I november undertecknade åtta svenska judar en debattartikel i Expressen. Personerna bakom artikeln, däribland poeten Hanna Rajs, sluter nu upp bakom ett nytt projekt.

– Det har funnits ett tydligt behov av organisering inom den svenska judiska vänstern, speciellt de senaste månaderna, säger Hanna Rajs till Flamman.

I skrivande stund ligger pappren fortfarande hos Skatteverket, men snart kommer den nya föreningen Svensk judisk vänster officiellt att grundas. Alla som identifierar sig som judar och håller med om stadgarna och värderingarna är välkomna.

– Många har känt en brist på sammanhang där vänsterjudar har kunnat samlas, och vi har börjat hitta varandra, säger Hanna Rajs.

Hon har länge varit aktiv inom Judiska församlingen i Stockholm, men har sedan en ung ålder känt av en högerdominans i samfundet.

– Men man har alltid kunnat hitta andra som står en ideologiskt närmre, och det har blivit tydligt med åren att det finns många andra som delar erfarenheten av att sticka ut på det sättet. Det är som med en familj, man behöver inte tycka samma om allt, och håller kanske vissa saker för sig själv eller till vissa specifika tillfällen.

Det är sådana tillfällen som föreningen Svensk judisk vänster vill skapa fler av. För Hanna är det politiska viktigt, men likaså att det finns utrymme för annat.

– Speciellt efter 7 oktober känns det som att man inte får säga eller tycka vissa saker i judiska sammanhang, speciellt angående Israel-Palestina, säger hon och fortsätter:

– Men vi vill också att det ska finnas en judisk vänsterrörelse som inte bara är kopplad till det, utan också kan erbjuda alternativa sammanhang. Vi vill göra kulturprogram, vi kommer att fira högtider och gudstjänster. En del av det handlar om politisk organisering, men det är lika mycket av allt det andra också.

Hanna Rajs vet att hennes relation till Judiska församlingen inte delas av alla, och ser ett behov av andra platser för den som inte känner sig välkommen.

– Det finns en stor grupp människor som inte är bekväma med att gå till synagogan, som förlorat kontakt med eller aldrig från början känt att de kan vara en naturlig del av församlingen. Jag har ändå kunnat vara det, men det finns många som inte vill eller vågar gå dit, eller prata med sina judiska vänner om vissa saker.

Hon uppskattar att diskussionen om antisemitism inom vänstern lyfts mer under vintern, och hoppas att föreningens verksamhet kan bidra till samtalet.

– Jag tycker det är jättebra att det pratas om mer. Många inom vänstern har en önskan om att antisemitism inte ska få plats, och jag tror den önskan är äkta. Samtidigt finns begränsad kunskap om hur antisemitism kan se ut just inom vänstern, och den nivån behöver höjas. Jag hoppas att ökad information kan leda till en bättre förståelse.

Kultur 26 februari, 2024

Musiken som fick det svenska språket att dansa

Georg Riedel (1934–2024) skrev sammantaget runt 1 400 melodier, varav många är odödliga. Foto: Anders Wiklund/TT.

Tillsammans med kommunala musikskolan och Adolf Fredriks sångklasser utgjorde Georg Riedel en del av den nationella musikaliska treenigheten.

”Tut och tjut och tjosan se’n!”

Min barndoms lyckligaste minnen sitter i kroppen och de är förknippade med musik och rörelse. Jag galopperar runt i vår trea i Orminge till den pulshöjande ”Bom-sicka-bom” och vågor av välbehag går genom kroppen när harmonierna glider över från dur till moll och sedan tillbaka igen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Veckobrev 26 februari, 2024

Flamman står som Gråben över stupet

Det är på allvar nu.

De oberoende medierna är på väg att slås ut. Det här är mer än en kris – det är en katastrof.

Internationalen har redan lagt ned sin redaktion och papperstidning, och i förrgår meddelade Journalisten att de sparkar hälften av sin personal. Kulturbevakningen har dessutom bantats eller försvunnit på landsortstidningar som Dala-Demokraten, Söderhamns-Kuriren, och Östgöta Correspondenten.

Deras öde visar en bister sanning: oavsett hur fin journalistik man gör är det svårt för småtidningar att gå runt. Det största skälet är att annonsmarknaden helt tagits över av teknikjättar som Google och Facebook – som ironiskt nog har tidningsartiklar som sitt mest centrala innehåll. 

I Sverige har konsekvenserna fram till nu mildrats av presstödet. Problemet är bara att regeringen i skrivande stund monterar ned stödet för Flamman och andra små tidningar. Konsekvensen blir att mer pengar tillfaller de stora koncernerna. 

Hur många smulor som blir över vet vi inte än. Sedan årsskiftet är vårt stöd helt indraget, och vi vet först om en månad om det återvänder, och i vilken omfattning.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Flamman är som prärievargen Gråben som springer allt han orkar, tills fötterna slutar känna mark. Han tittar ned mot avgrunden, sedan upp mot kameran och håller upp en skylt: ”Det var allt, mina damer och herrar.”

Som tur är svarade läsarna på budskapet, och lade fram en madrass under stupet. Vår donationskampanj drog in 330 000, vilket pangstärkte vårt mod. Det visade att tidningen hade ett starkt stöd ute i landet – inte minst i de glesbygdskommuner som gav mest per capita, som Orsa, Hällefors och Gällivare.

Emot oss har vi en regering som samtidigt skär ned på medier, föreningar, kultur, public service och bistånd. De vill smula sönder hela det civilsamhälle som har gjort den svenska demokratin stark.

Vi kan protestera mot det, men så ser verkligheten ut. Det bästa svaret på nedskärningarna är att gå till full motattack och bli självförsörjande. I så fall blir vi onåbara för klåfingriga politiker.

Men då måste – måste – vi bli fler prenumeranter. 

Det är här du kommer in, käre läsare. Det är nämligen med din hjälp vi kan fortsätta göra motstånd. Här är tre sätt att stötta oss på:

Teckna en prenumeration, åt dig själv eller åt en kamrat. Det kostar 55 kronor i månaden – som en stor stark! 🍺

Bli stödprenumerant. För dig som tjänar mer än snittet och kan hjälpa oss lite extra varje månad.

Dela denna artikel med alla som kan vara intresserade. Kanske är du medlem i en politisk förening där fler inser värdet av oberoende vänstertidningar?

För att täcka upp presstödet helt behöver vi bli runt 3 500 fler prenumeranter, det vill säga dubbelt så många som i dag. Det är fullt möjligt, i synnerhet om vi får ett övergångsstöd. Vi har blivit 500 fler på bara ett år, och vi överträffade ett optimistiskt satt donationsmål. 

Vi kommer även att klara det här – med din hjälp.

Vad fan får du för pengarna, då? Jo, det ska jag berätta.

Du får Sveriges bästa och snyggaste veckotidning. I den kan du läsa texter som den här intervjun med Ahmed Abuzaid som är fast i Gaza, Jacob Lundbergs reportage om hur unga överger arbetet – antingen i protest eller för att aktiespara, vår initierade bevakning av Ryssland och Ukraina, senast med Ilya Budraitskis dödsruna om Aleksej Navalnyj, eller Johanna Adolfssons essä om hur Israels teknikindustri används för att sälja in bosättningspolitiken till unga.

Flamman har funnits sedan 1906. Ni har mitt löfte att vi ska fortsätta till åtminstone år 2906, när socialismen äntligen har slutsegrat.

Det är väl värt en starköl i månaden?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Under 10-talet hittade den amerikanska vänstern har hittat nya sätt att prata politik, bland annat genom podden Chapo trap house. Amber A’Lee Frost i mitten. Foto: Wikimedia.

Bernie-kidsen har vuxit upp men drömmen om socialism i USA är inte död. ”Dirtbag” är den perfekta boken att bråka om på en bar. Vilket ju är bland det roligaste som finns.

Bernie Sanders var gubben som lyckades med det osannolika: att hypnotisera en hel generation unga och ingjuta hopp om socialism i kapitalismens hjärtland. Amber A’Lee Frost var en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas millennial-socialismen, och Dirtbag är hennes memoar såväl som ett bokslut över en politisk cykel som gått i graven.

Vi följer henne från uppväxten i Indiana mellan skitjobb, drogrus och romanser, flytten till New York, Occupy Wall Street och till sist Berniekampanjen. A’Lee Frost jämför intensiteten i den frenetiska aktivismen under kampanjens kulmen med att ha adhd, diagnostiserar den amerikanska vänstern med masochism, pedofili och nekrofili, och erkänner att hon gick till en konservativ KBT-psykolog för att orka skriva klart boken. Hon är ett barn av en tid präglad av motsägelser: en individfokuserad internetdiskurs dränkt i poppsykologi och antikapitalistiska massprotester.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 25 februari, 2024

Varukorgen rymmer ett klassamhälle

Foto: Adobe stock.

Konsumentprisindex används för att beräkna inflationen. Ändå är det få som tänker på måttet som en politisk fråga. Men indexet har varit föremål för djupt politiska strider – och kan bli det igen.

410,35. 413,34. 412,74. Så lyder de tre senaste upplagorna av konsumentprisindex (KPI) – en ordlös kommuniké, utfärdad av staten varje månad i år efter år. Avsaknaden av verbalt innehåll betyder inte att KPI är ett neutralt mått. Tvärtom är det djupt politiskt. Sekunden efter publicering har indextalet redan stelnat till sanning.

Betänk vanliga påståenden som att ”Sverige har blivit dubbelt så rikt på 30 år”, eller ”de senaste årens inflation har raderat ut sju års löneökningar”. När man på sådant vis jämför rikedomar över tid, förlitar man sig helt på de metoder som myndigheterna använder för att beräkna KPI. Alternativa metoder är fullt tänkbara; de skulle kunna resultera i såväl ljusare som mörkare bilder av ekonomin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 24 februari, 2024

Anders Svensson sluter upp bakom fiskekapitalet

Trålare är fiskebåtar som drar nät efter sig för att fånga fisk. Foto: Kustbevakningen/TT.

Varken klimatförändringarna eller Stockholms sportfiskare är enskilt ansvariga för den ekologiska kollapsen i Östersjön. Även utfiske är en faktor som inte kan ignoreras.

I Flamman (6/2024) går Anders Svensson till storms mot SVT:s reportage Makten över havet. Hans starkaste argument riktas mot eliten, i detta fall rika stockholmare som av kuriös anledning är emot svenskt fiske. Han implicerar också att det är på uppdrag av dem som Peter Löfgren och hans filmteam agerar.

Vad Svensson undviker att nämna är den nyliberala ordning där våra gemensamt ägda fiskbestånd gavs bort till fiskerinäringen 2009. Klassargumentet haltar alltså redan här: År 2009 infördes ITQ-systemet, som förvandlade fångstkvoterna för det storskaliga fisket till individuella överförbara fiskerätter (Individual transferable quotas). De skänktes sedan, gratis till företrädesvis de storfiskande företagen i närheten av Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Svedäng
Docent i marinbiologi på Stockholms universitet.
Utrikes 24 februari, 2024

De ukrainska kvinnorna som håller frontbyarna vid liv

En kvinna sorterar donationerna vid Charkivs humanitära centrum. Foto: Kateryna Farbar.

Medan männen strider står kvinnorna kvar för att sköta både arbete och vård under ständiga bombhot.

Över ett år har gått sedan Ukraina tog tillbaka stora delar av sin östra region Charkiv.

Men även om återhämtningen har inletts, står i dag befolkningen inför nya utmaningar utöver den ryska beskjutningen: byar och städer som behöver återuppbyggas, nedstängd infrastruktur, arbetslöshet och en växande andel kvinnor i befolkningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kateryna Farbar
Ukrainsk journalist.
Kultur 23 februari, 2024

Kåtglädje träder fram ur historiens mörker

Gruppen Röda bögar var en förening för unga socialistiska honomsexuella i Göteborg i slutet av 1970-talet. Foto: Eric de Keizer (arkiv).

Conny Karlsson Lundgren har en osviklig känsla för intimitetens bortträngda arkiv.

Strax före jul invigdes Sveriges första monument för hbtq-personer. Gläntan som den rosafärgade betongskulpturen heter, finns i Göteborg på Esperantoplatsen och konstnären bakom heter Conny Karlsson Lundgren. Med de staplade, olikformade fundamenten vill den påminna om Göteborgs hbtq-historia. ”Bottenvåningen” bildar konturerna av dansgolvet på klubben Touch som låg i RFSL:s lokaler på just den här platsen under 1980- och 90-talen. Nästa lager är det feministiska kollektivet Högst upp som fanns på Erik Dahlbergsgatan. Översta våningen utgör sovrummet hos ”Josefin”, vars hem på Södra vägen var en hemlig mötesplats för homo- och transpersoner under tiden före avkriminaliseringen 1944. Som skulptur fungerar den både som ett arkitektoniskt spöke ur det förflutna, men också som ett praktisk och inbjudande, publik plattform att slå sig ned vid.

Conny Karlsson Lundgren har varit verksam i över 20 år, men själv såg jag första gången ett av hans verk under Göteborgsbiennalen 2021 och det fastnade i minnet. Samma installation visas nu på Bonniers konsthall i konstnärens första större separatutställning. Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) består av en installation med en film som genom en bevarad resejournal återkallar en sommar i Frankrike 1977 dit fyra unga homosexuella män från Göteborgstrakten tog sig för att delta i ett internationellt läger för gaymän. De unga männen tillhörde den socialistiska föreningen Röda bögar, en kamporganisation för homosexuellas fri- och rättigheter. Filmen är ett återbesök till samma romantiska plats och årstid och de mjuka och sömndruckna åkningarna återkallar den erotiskt förväntansfulla hettan som också betonas av läsningen ur resejournalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 23 februari, 2024

Med Sverigekortet får hela landet en klimatbiljett 

Med Sverigekortet skulle all lokal och regional trafik vara tillgänglig för 300 kronor i månaden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Allt fler länder i Europa inför nu kollektivtrafikkort som möjliggör smidigt, billigt och klimatsmart resande. Det främsta exemplet är Tyskland där man nu kan resa med lokal och regional kollektivtrafik i hela landet för 550 kronor i månaden. Tysklandsbiljetten har blivit en succé – nu behövs också ett Sverigekort.

I dag släpper Skiftet rapporten ”Sverigekortet – hela landets klimatbiljett”. Sverigekortet är en konkret byggsten i klimatomställningen, som möjliggör att allt fler kan välja kollektivtrafiken framför bilen. 

Medan högerregeringen slösar bort mångmiljardbelopp på att sänka skatten för bensin och diesel har vi lösningen för smidig, billig och klimatsmart kollektivtrafik i hela landet. 

Förutom Skiftet har även Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan börjat driva förslaget om ett Sverigekort. Men om det ska bli verklighet behöver hela det rödgröna blocket stå bakom det. Socialdemokraterna behöver därför ansluta sig till förslaget. Sverigekortet kan bli ett gemensamt rödgrönt vallöfte inför 2026 som bidrar konkret till klimatomställningen och samtidigt gör livet bättre för människor i hela landet.  

Skiftets förslag för Sverigekortet går längre än Vänsterpartiet och Miljöpartiet

Sverigekortet skulle ge vinster på flera nivåer, däribland:

• en vinst för landsbygden med samordnade tidtabeller och möjlighet att resa mellan regioner utan extra kostnad,
• en vinst för fortsatta satsningar då resande med kollektivtrafik blir mer attraktivt i hela landet,
• en vinst för alla i landet som inte har råd med bil och som redan idag är beroende av kollektivt resande,
• och det är även en vinst för klimat och miljö då Sverigekortet skapar tydliga incitament att välja kollektivtrafiken istället för bilen.

Kollektivtrafikens utbyggnad kommer att vara enklare för de som bor i storstadskommuner. Lösningar för glesbygd finns men har inte provats på stor skala. Anropsstyrd trafik som X-linjen i Säffle är ett exempel på fungerande kollektivtrafik där bussarna inte kan gå regelbundet.

Skiftets förslag för Sverigekortet går längre än Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi förespråkar ett pris på 300 kronor per månad utifrån idén att det ska kosta 10 kronor per dag att åka kollektivt. Vi föreslår även billigare eller gratis kort för ungdomar, pensionärer, familjer och asylsökande. Skiftets kampanj för att införa Sverigekortet har hittills samlat in 18 000 underskrifter. 

Ett Sverigekort med ett pris på 450-500 kronor i månaden, vilket är vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslår, beräknas kosta staten cirka 10 miljarder årligen. Hittills har högerregeringen sänkt skatterna på bensin och diesel till en årlig kostnad av 14 miljarder. Slopa de fossila subventionerna och inför Sverigekortet – vinsten blir dubbel och skulle skapa en tydlig politisk signal att bilsamhället behöver ersättas med ett samhälle som premierar kollektivtrafik, cykel och gång.

Vi måste förändra samhället så att det i stället blir norm att resa kollektivt. Sverigekortet är inte en lösning på hela problemet. Men det är en viktig byggsten i arbetet för en smart och rättvis klimatomställning.

Robin Zachari
Kanslichef för folkrörelsen Skiftet.[email protected]
Veckobrev 23 februari, 2024

Ett kärleksbrev till trängseln

Restaurang Atmosfär i centrala Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Nyligen läste jag Valerie Kyeyune-Backströms lustfyllda sågning av nya Södermalmskrogen Duvan i Expressen, med titeln: ”Maten är äcklig, personalen otrevlig och inredningen ful” (16/2). Jag håller med henne om mycket. Personalen är blaserad och jag har aldrig någonsin känt ett sug efter genuin brittisk mat. Som vegetarian är jag dessutom fast med deras lökpaj, som smakar som den låter. Samtidigt struntar jag egentligen i mat – atmosfären är allt, och den har de fått till tycker jag.

Nåväl, jag skulle äta middag med en ny vän från en annan ort och bestämde mig för att testa den minst lika hajpade grannrestaurangen Bambi, bara 300 meter bort. Jag föll omedelbart för den trånga, skramliga bistrostämningen. Här var maten dessutom god – i mitt fall ugnsbakad purjolök och riven fänkålssallad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]