Redan 2003 var en grupp som kallade sig Kulturkampanjen på jakt efter en lokal. SVT:s gamla lokaler på Östermalm ockuperades, och förgäves försökte gruppen få en gammal vänthall vid tunnelbanestationen i Hammarbyhöjden att bli kulturhus i stället för att rivas.

– Husockupationerna som föregick Cyklopen är en del av den globala rättviserörelsen under början av 2000-talet. Man hade idéer om att en annan värld var möjlig och även att en annan stad var möjlig, säger Dominika V. Polanska (bilden) som forskar om urbana rörelser vid Södertörns universitet.

Hon beskriver en rörelse som ville ta både torg, gator och byggnader i besittning.

I stället för att ta över en existerande lokal fick Kulturkampanjen till slut tillgång till en bit mark och ett tillfälligt bygglov. Sommaren 2006 var bygget i full gång. Fyra containrar skapade grundstommen, och ett stort runt fönster precis under taknocken för tankarna till den grekiska mytologins enögda jättar: cykloperna.

2007 stod huset klart, men redan året därpå stod det i lågor. Nätverket mot rasism skulle ha möte den 29 november inför motdemonstrationer mot nazistiska demonstrationer i Salem, men ställde in. Branden misstänktes vara anlagd av nazister.

Ivar Andersen hade bevakat huset som journalist och gått på en del fester. Efter branden bestämde han sig för att engagera sig ordentligt.

– Det skapade en kämpaglöd, och en känsla av att nazister ska fan inte få ta vårt hus. Nu ville vi bygga ännu större och bättre, säger Ivar Andersson som även varit redaktör för boken Cyklopen 2003–2013.

Vid sidan av branden tror Dominika V. Polanska även att aktivisterna kan ha blivit stärkta av händelser utanför Sveriges gränser. 2007 vräks till exempel det ockuperade Ungdomshuset i Danmark och ockupationsvågor rör sig genom Europa.

I Svenska Dagbladet skrivs den 17 december 2008 ett inlägg där flera kulturarbetare visar sitt stöd för uppbyggnaden av ett nytt Cyklopen. ”Vi kräver att Kulturkampanjen i stället för dagens tidsbegränsade bygglov får ett riktigt sådant så att ett nyuppförande av Cyklopen denna gång blir en säkrare byggnad och mindre provisorisk”, står det i inlägget som undertecknas av bland andra Victor Marx från Kulturkampanjen, Kungliga konsthögskolans rektor Måns Wrange, Riksteaterns vd Birgitta Englin och författaren Kristina Lugn.

Magnus (bilden), som flyttade till Högdalen strax innan branden bröt ut, kände doften av rök från sin balkong den 29 november. När det nya huset ska byggas upp är han med och hjälper till. Han var redan del av vänsterrörelsen och att delta i uppbyggandet kändes självklart.

– Jag brukade arbeta på krogen på Barnens ö om somrarna, men 2011 hade jag brutit foten och blev hemma i stan, berättar Magnus när vi ses på Cyklopen tolv somrar senare.

Vi har satt oss på scenen i bottenvåningens stora sal. Magnus pekar på balkarna och berättar att han var med och målade dem vita.

Det var ett antal hantverkare och arkitekter som var engagerade i projektet och de höll i workshops så att kunskaperna kunde spridas bland dem som deltog, berättar Ivar Andersen som var aktiv i husen mellan 2010 och 2020. De sista veckorna innan invigningen åkte han direkt från skolan till Cyklopen, där de arbetade till midnatt och sedan festade. Därefter blev det bara några timmars sömn innan det var dags att gå upp igen.

– Det är en av de roligaste perioderna i mitt liv. Det är inte ofta som man är så många personer som drar åt samma håll. Det var väldigt speciellt och värdefullt att vara med om, säger Ivar Andersen.

När huset väl stod klart fylldes det med olika verksamheter. Studiecirklar, alkoholfria brädspelskvällar, svenskundervisning och något som kallades ”magiska barnarkitekter”, där barn fick bygga avancerade hus. Den främsta aktiviteten var dock spelningar och fester. Festerna var en central del för att man skulle kunna betala tillbaka de lån som tagits för att kunna bygga huset, med medlemmar som gick i borgen för att det skulle kunna bli av.

För Magnus betyder Cyklopen mycket.

– Det har varit en central punkt i mitt liv i tio år. Det är som ett vardagsrum och en fristad där man inte behöver betala för att få vara, säger Magnus.

Förutom att lära känna folk har han även träffat en flickvän i huset.

– Vi träffades här och gjorde även slut här, en kväll när jag stod i baren, berättar han.

Magnus är inte ensam om att beskriva platsen som ett vardagsrum. Det gör även Becko. Vi sätter oss i varsin fåtölj på balkongen halvvägs upp till övervåningen inne i huset. Samtidigt som vi pratar pågår repetitioner på scenen och en mikrofonförstärkt röst tränger sig då och då in i vårt samtal. Innan hon blev engagerad i Cyklopen bodde hon i det autonoma kvarteret Svartlamon i Trondheim.

– Cyklopen blir lite en motsvarighet till det i Sverige. Man brukar prata om att det krävs en by för att fostra ett barn. För mig är det viktigt att låta min son växa upp med en sådan här plats. Där det finns en gemenskap där man odlar, delar kunskaper och formar saker tillsammans, säger hon.

– Jag känner mig hemma på ett nästan löjligt sätt.

Samtidigt sträcker sig gemenskapen även utanför husets väggar. I kontaktlistan i Beckos telefon är det många vars förnamn följs av ”Cyklopen”. Jag påpekar att det är lite som om alla heter Cyklopen i efternamn.

– Ja, det är fint. Det blir lite som familj.

Sonen som nu är åtta år har varit på Cyklopen sedan han var två. Becko upplever att det har varit ett aktivt välkomnande.

– När han var liten fick han en vattenslang och vattenkanna att leka med. Samtidigt upplever jag att han blir sedd som en individ här, och inte bara som ett barn.

En plats där man kunde umgås över generationsgränser. Det var en av grundtankarna i den allaktivitetshus-rörelse som växte fram i slutet på 60-talet.

– Cyklopen har en historisk betydelse då den visar på en historisk kontinuitet i kraven på ett självförvaltat hus, en mötesplats i staden, säger Dominika V. Polanska.

Ett allaktivitetshus beskriver hon som ett självförvaltande hus som styrs genom direkt demokrati.

– Det finns en länk till traditionen av folkets hus och medborgarhus. Men inom allaktivitetshusrörelsen finns det ytterligare ett krav: man uppfattar kommunal byråkrati som ett hinder och vill bli självförvaltande, berättar hon.

Rörelsen var redan då tätt sammankopplad med husockupationer, då man ockuperade hus som stod tomma och fyllde dem med aktiviteter.

Rörelsen kan beskrivas som en reaktion på kommersialiseringen av stadens utrymmen och mötesplatser. Kraven på delaktighet uppkom i samband med att stora trafikleder byggdes och stadskärnor revs. Många av dem som bodde i Klarakvarteren eller på Södermalm i Stockholm fick flytta ut till miljonprogrammen. Dominika V. Polanska beskriver aktivisternas bild av vad som skedde.

Cyklopen är som ett vardagsrum och en fristad där man inte behöver betala för att få vara.

– Aktivisterna pratade om kontorisering och yuppiefiering. Drottninggatan kallades för snobbrännan. Det handlade om en kritik mot vilka som får vistas och ha sina möteslokaler i städernas centrum som har en symbolisk innebörd för många, säger hon.

Under 60- och 70-talet riktar sig kritiken främst mot utbyggnaden av kontor och shoppinganläggningar i innerstaden. Framåt 90-talet börjar man även kritisera bilismen, kräva bilfria städer och bevarade grönområden.

– Kravet på lokaler där man själva kan styra över aktiviteterna har varit återkommande bland urbana aktivister sedan 60-talet. Cyklopen kan ses som en sista utpost mot privatisering och kommersialisering av stadsrummet. En plats där aktivister försöker formulera sig kring rätten till staden söder om Stockholm, säger Dominika V. Polanska.

Hon pekar på hur huset varit en nod för kulturella och sociala verksamheter som kanske inte har råd att ta plats någon annanstans, och hur det varit en unik plats genom att vara ett kulturhus med migrantperspektiv.

Magnus minns hur det var under flyktingvågen 2015.

– Vi fick 50 sängar från Röda korset och hade folk som sov här. Jag är kock i grunden, så jag lagade mat. Det var kul att kunna hjälpa till, säger Magnus.

Ivar Andersen arbetade som journalist och bevakade migrationsfrågor under den perioden. Även om han inte hann vara särskilt engagerad i Cyklopens arbete så imponerades han samtidigt över såväl hur snabbt man lyckades skapa en struktur som den goda stämning som skapades.

– Jag deltog i en tv-spelsturnering med ett gäng unga afghanska killar och jag upplevde att trots utsattheten som fanns så skapades en fin mötesplats, berättar Ivar Andersen.

När jag besöker Cyklopen för att träffa Magnus håller toaletterna på att renoveras, och när jag ska intervjua Becko pågår repetitioner av en föreställning som ska spelas under teaterfestivalen Stockholm Fringe Festival. Det är mycket att ta hand om när det gäller ett hus. Under pandemin lyckades man färdigställa en amfiteater och fixa cykelställ vilket gjorde att man till slut fick permanent bygglov, berättar Linus som började engagera sig precis innan pandemin.

– Det var skönt att ha huset under pandemin och vi var igång så mycket som det gick, säger han.

Under pandemin började man med radiosändningar, och två år i rad sände Cyklopen liveradio på första maj med samtal och livemusik. Ett av Linus bästa minnen är från just en av de sändningarna.

För mig är det viktigt att Cyklopen är mer än fest, också en plats att samtala och mötas på.

– Det blev lite som ett dansgolv mitt under livesändningen, trots att man kanske inte fick. Det kändes lite förbjudet men det var kul.

Under pandemin var folk permitterade i perioder och kunde då engagera sig i huset. I dag upplever Linus att det finns andra saker som drar, och att folk är mer försiktiga med att engagera sig ideellt.

Magnus ser hur även arbetslivet konkurrerar med engagemang i huset.

– Nu när vi har byggveckor är det ofta runt fem-sex personer som dyker upp. När huset byggdes kunde vi vara uppåt 50 personer, säger han.

Linus är en av dem som sköter ljud och ljus på Cyklopen. Han tycker det är tråkigt att de inte kan svara mot alla förfrågningar om evenemang i huset.

– Vi tvingas säga nej till idéer även om huset är ledigt. Det är viktigt att vi som engagerar oss inte gör mer än vi klarar av, säger han och berättar att de prioriterar saker de tycker är viktiga, som till exempel när Ingen människa är illegal eller miljöorganisationer vill hålla ett evenemang.

Samtidigt är det ingen brist på fester och händelser. I slutet av sommaren anordnades en fest i samband med karnevalen Parti Gras, som vandrade från Bandhagen centrum till Cyklopen.

I början av september firade Antifascistisk aktion sitt 30-årsjubileum i huset, och sista helgen i månaden ägde punkfestivalen Antisocial festival rum. Första helgen i oktober firar Cyklopen 10 år med en stor fest.

Magnus har varit med och arrangerat flertalet punkfestivaler på huset genom åren. Men den första spelningen han var med på var när Stefan Sundström spelade.

– Jag kunde ingenting om ljudteknik men hamnade bakom mixerbordet.

När det är punkfestival kan det komma runt tjugo band och tre hundra besökare på en dag.

– Det brukar vara rörigt och arbetsamt, men jävligt roligt, säger Magnus.

För Becko är det snarare den dagliga verksamheten än fester och spelningar som är viktigast. Varje tisdag har Cyklopen öppen ateljé där vem som helst kan gå och vara med och skapa med material man tar med själv eller material som finns på plats. Varannan måndag finns en samtalsgrupp för personer som har eller misstänker att de har autism. Senare under hösten kommer det även starta en studiecirkel i ”freudomarxism” – en sammansmältning av freudianskt och marxistiskt tankegods.

– För mig är det viktigt att Cyklopen är mer än fest, också en plats att samtala och mötas på, säger hon.

Ett rum att mötas i är husets eget bibliotek. Becko berättar att det finns planer på att göra det större – med hjälp av en digital drive-fil.

– Om folk registrerar vilka böcker de har hemma kan man låna av varandra och biblioteket blir ännu större, säger hon.

Trots att hon länge varit intresserad av huset och en flitig besökare var det först i våras som hon tog steget att börja gå på medlemsmöten.

– Jag undrade vad jag som ensamstående morsa skulle kunna bidra med, säger Becko. Det visade sig att hon, som har en examen i grafisk produktion, kom precis i rätt tid för att bli delansvarig i att starta ett tryckeri på Cyklopen.

– Det är viktigt för människor att känna sig behövda i ett sammanhang och inte gå till jobbet och få betalt, säger hon.

Hon ser fram emot att kunna erbjuda människor att trycka fanzines och affischer till ett överkomligt pris.

– Det finns något fackligt, kampigt, revolutionärt i att vara fri att trycka det man vill. Det är en fin tanke att kunna ge det till folk i huset.

Tryck som blir fanzine, relationer och amfiteatrar som byggs, växter som växer. En plats att skapa tillsammans.

– Cyklopen är ingen porslinsbutik utan en trygg plats att utforska på. Du ska såklart vara rädd om huset men du kan inte göra så mycket fel här, säger Becko.

Linus vill uppmuntra fler att bygga ett eget kulturhus.

– Vi bygger en ny verklighet, det gör vi faktiskt.