I ett inlägg (2011-40) kritiserar Flammans ledarskribent Anne-Li Lehnberg Miljöpartiet de gröna för sitt samarbete med regeringen i migrationsfrågor. Lehnberg menar att det klingar ihåligt när Miljöpartiet lyfter fram att överenskommelsen med regeringen håller Sverigedemokraterna borta från inflytande. Självklart tror vi inte att regeringen hade inlett direkta förhandlingar med Sverigedemokraterna, men det som hade kunnat hända var att ett eller flera partier steg för steg anpassat sig efter SD:s retorik och presenterat förslag i deras riktning. Just detta har vi sett ske i flera länder i Europa när främlingsfientliga partier kommit in i parlamenten. En sådan utveckling hade varit ett mycket större hot mot en mänsklig migrationspolitik än vad SD själva någonsin kommer att bli. Tack vare vårt samarbete med regeringen har politiken och retoriken nu rört sig i motsatt riktning och fler ska få stanna i Sverige.

Alliansens migrationspolitik hade varit mindre solidarisk om vi inte ingått överenskommelsen. Som Lehnberg mycket riktigt lyfter fram har både Centerpartiet och Kristdemokraterna sedan länge stått för en mer human flyktingpolitik än både Moderaterna och Socialdemokraterna, men utan Miljöpartiets hjälp hade de aldrig lyckats få med sig Moderaterna i den mer solidariska riktning vi nu ser.
Miljöpartiet fortsätter kämpa för förbättringar i många av de frågor som Lehnberg lyfter fram: två exempel är ändring av lagtexten från ”synnerligen ömmande omständigheter” till ”särskilt ömmande omständigheter” och anhöriginvandring för gifta par utan barn, och adopterade barn, från Somalia. Hur resultatet blir i dessa frågor kan inte sägas med säkerhet, men det som däremot är helt säkert är att vi gröna aldrig kommer att svika vårt löfte till väljarna om att göra allt vi kan för en mänskligare migrationspolitik.

Den enda skillnaden när det kommer till Miljöpartiets migrationspolitik före och efter överenskommelsen är att vi nu får igenom viktiga förbättringar i verkligheten. Vår politik för öppna gränser och solidaritet med våra medmänniskor i världen ligger fast. De samtal vi nu får från somaliska familjer, överlyckliga över att äntligen få möjlighet att träffa sina barn, gör det enkelt att tackla kritiken vänsterifrån som verkar mena att det är bättre att stå på sidan om och säga vad som är rätt, än att se till att det som är rätt faktiskt blir verklighet.