De flesta läsare av Flamman vet det naturligtvis redan. Redan 2003 lade Flamman ned stor tid och kraft på att avslöja lögnerna bakom kriget, som inte hade stöd av FN eller Nato utan som genomfördes av George Bush och Tony Blair med hjälp av ”de villigas koalition”. Irakkriget var inte en sista utväg, det var en katastrofal felbedömning med konsekvenser i världen som vi i högsta grad lever med i dag. Det slås nu fast i den sjuåriga utredning om Storbritanniens deltagande i Irakkriget, Chilcotrapporten, som i veckan levererades med mer än 6 000 sidor hård kritik mot premiärminister Tony Blair och den brittiska underrättelsetjänsten.
Bland många andra kritiska synpunkter kommer utredningen till resultat att bevekelsegrunderna för krig var otillräckliga, den legala grunden för krig var långt ifrån tillräcklig, Storbritannien överskattade möjligheterna till att påverka USA:s beslut om Irak och krigets förberedelse och planering var ”fullständigt otillräcklig”. Informationen om vad som skulle ske efter en illa planerad ockupation av Irak fanns att tillgå för de ledare som drev fram och genomförde kriget. De visste alltså inte för lite, de genomförde kriget mot bättre vetande. I en rapport i mars 2002 rapporterade den brittiska militära underrättelsetjänsten till sin regering att en invasion trolige skulle leda till sekteristiskt våld och att landets tradition av auktoritärt styre skulle vara ett hot mot mot stabiliteten efter invasionen. Både underrättelserapporter från Storbritannien och USA talade om att hotet från terrorister skulle öka, inte minska, av ett krig. Natoländer som Frankrike och Tyskland varnade öppet för följderna och hånades för det i amerikansk och brittisk debatt.
Informationen om vad som skulle ske efter en illa planerad ockupation av Irak fanns att tillgå för de ledare som drev fram och genomförde kriget.
Vänstern i Labour — med partiledaren Jeremy Corbyn som gjort sig en känd som en kritiker av Irakkriget — hade hoppats på att utredningen skulle föreslå ett åtal mot Tony Blair för krigsbrott. Så skedde inte och var heller inte att förvänta. Men i den inrikespolitiska debatten verkar rapporten ha gett den hårt ansatte Jeremy Corbyn lite andrum för de attacker som stora delar av massmedierna och majoriteten av hans egen parlamentsgrupp har riktat mot honom de senaste veckorna. Att inget åtal kommer att väckas förändrar inte det faktum att George Bush och Tony Blair är krigsbrottslingar som på felaktiga grunder begått brott mot freden och via ett icke-sanktionerat anfallskrig kastat ett land ned i kaos och inbördeskrig.
Förhoppningsvis kan Chilcotrapporten bli en början till slutet på den internationella doktrin som med hjälp av neokonservativa i USA och brittiska socialdemokrater i Europa drev fram krig på krig under 2000-talets första decennium, med regimskifte och demokratisering som uttalat mål men med död, kaos, inbördeskrig och enorma flyktingströmmar som resultat. Krigen i Afghanistan, Irak och Libyen skulle aldrig ha inletts och konflikten i Syrien skulle snabbt ha bemötts med seriösa ansträngningar för en fredsprocess, där båda sidor skulle ha behövt kompromissa med sin agenda.
Svaret på frågan vad som skulle ha gjorts istället för krig mot Irak är enkelt. Alternativet till att starta ett angreppskrig för regimskifte är att inte att göra det. Det löser inte alla världens problem men skapar heller inte akuta nya. Fattigdomen, de religiösa motsättningarna, diktaturerna och gränstvisterna får tacklas på annat sätt, genom långsiktiga satsningar på förbättrad säkerhet, diplomati och demokratisk, ekonomisk och social utveckling. Vänsterns bidrag till en diskussion om ett nytt paradigm för de internationella relationerna i världen bör fokusera på fred och utveckling.
Det låter självklart men har långt ifrån alltid varit det.