Där det finns makt finns det motstånd, enligt den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault. Frasen är en av samhällsvetarnas favoriter. Ska man vara noga var det såhär han uttryckte sig:
… att där makt finns, finns motstånd och att likväl, eller kanske just därför, motståndet aldrig står i utanförställning i förhållande till makten. /…/ De [maktförhållanden] kan bara existera som funktion av en mångfald motståndspunkter: dessa spelar i maktrelationerna rollen av motpart, måltavla, stöd, utsprång att få ta tag om. Dessa motståndspunkter finns överallt i maktnätet. (Foucault 1980:121f).
Jag har alltid misstänkt att en av anledningarna till att mina kollegor är så förälskade i formuleringen om hur motståndspunkterna finns överallt beror på att de använder den som en fetisch, det vill säga något som är föremål för en fanatisk tillgivenhet, beundran och åtrå. Samhällsvetenskapen är många gånger dyster. Vi kartlägger allsköns elände; segregationens konsekvenser, brister i behandlingen av opiatmissbrukare eller besparingar inom äldreomsorgen. Om och om igen kommer vi fram till att saker försämrats, urholkats, bantats ned. Tanken om att små praktiker, egenheter hos våra intervjupersoner eller förbipasserande fenomen inom en institution, i själva verket är tecken på motstånd fungerar då som tröst, för mottagaren av våra resultat och för oss själva. Jag har alltid retat mig på denna vurm för motstånd och jag har aldrig känt mig säker på att de beskrivna fenomenen är tecken på ens minsta lilla motstånd. Vad värre är, jag har tänkt att även om den lilla handling vi lyfter upp i våra artiklar verkligen är motstånd, så tjänar det inget till. Sakernas tillstånd lär inte rubbas av en och annan privatpersons vägran att inordna sig, eller en och annan anställds underminerande av verksamheten. Av den anledningen; min position som ett motståndets killjoy, kan jag knappt tro vad jag nu skriver.
Allt började med att jag handledde en c-uppsats om den massmediala bilden av hemtjänsten. Hemtjänsten artikulerades i de dagstidningar som undersöktes som problematisk, utsatt för besparingar och oattraktiv som arbetsplats. Personalen utmålades av och till som barn som inte skötte sin hälsa och sin träning (som om arbetskraften numera vore skyldig att på sin fritid preparera och hålla sig själva i skick för den betalda arbetstiden!) och därför blev sjuka av stressen och de tunga lyften, men lika gärna som änglar som sträckte sig förbi den snåla tidstilldelningen och utförde omsorgsarbete de inte fick betalt för. Uppsatsens resultat var helt enkelt de förväntade. Men ibland händer det att det vardagliga träder fram för oss som om det vore första gången vi såg det.
Studenterna använde på min inrådan en amerikansk filosof vid namn Eva Feder Kittay, som specialiserat sig på frågor om omsorgsetik. Hon skriver om beroende – vad det är för nåt, hur det förhandlas och förhandlas bort men ändå alltid utförs, av någon som ofta gör det gratis, som gör det i skymundan, som gör det för att det vore omöjligt att vända sig bort från någon med ett behov. Parterna i en beroenderelation, säger Feder Kittay, är alltså inte kontraktspartners som slutit avtal. I stället regleras relationen delvis av ett slags omsorgsideal: ”Ties of affection and concern bind the dependency worker and her charge.” Arbetet är moraliskt och asymmetriskt, (eftersom en person behöver relationen mer än den andre) och det är dessutom i många stycken ett ofrivilligt arbete. Feder Kittay kallar det arbete som utförs för beroendearbete och följaktligen den person som levererar omsorgen för beroendearbetare.
Arbetet är moraliskt och asymmetriskt, (eftersom en person behöver relationen mer än den andre) och det är dessutom i många stycken ett ofrivilligt arbete
Beroendearbetarens arbete är i dag helt styrt av New Public Management – de styrningsmetoder som offentlig sektor plågats av i trettio år, under förevändningen att göra sektorn som sköter om människor mer lönsam via införandet av ledningsmodeller från sektorn som sköter om produktionen av bilar, frysta ärtor och hårvårdsprodukter. Genom New Public Management och avregleringar har privata aktörer släppts in på ”omsorgsmarknaden” där de fungerar precis som de fungerar när de tillverkar schampo och balsam; de gör vinst. Via eviga upphandlingar där kommunerna förvandlats till ett slags hälare som köper stulet gods – tiden som omsorgstagaren skulle fått, lönen som borde utgått till beroendearbetaren, arbetsvillkoren som samma arbetare tvingas ge ifrån sig genom apparna där hon loggar in för att visa att hon levererat medicin på tre minuter, för att sedan på noll sekunder förflytta sig två kilometer för att hjälpa en benskör dam på toaletten på fem minuter – pressas sedan prislappen för omsorgstjänsterna ned.
Och jag kom att tänka på just en vinkel ur studenternas uppsats: alla artiklar som lyfte hemtjänstpersonalens obetalda arbete. Arbetet med att vända en kudde, smeka en kind och se en sängliggande i ögonen. I en tid då kronologisk tid så som vi känner den tycks ha upphört att betyda nåt (nej, ingen mänsklig kropp klarar ännu att röra sig två kilometer på noll sekunder, även om den enskilda personalens schemalagda spring mellan de gamla ibland ser ut att kräva det) lyckas beroendearbetaren sträcka ut den så att den törstiga kan få ett extra glas vatten, den ångestridne kan få en hand på skuldran och den demente kan få svaret på frågan när kommer mamma och hämtar mig?
I samma mening är också jag och mina kollegor på universitetet beroendearbetare, om man nu händelsevis tror att studenter behöver sina lärare. Åtminstone verkar vi inom delvis samma betingelser. Vi ska göra en utflykt till dessa betingelser som, som alltid, börjar i ekonomin.
Ekonomisk tilldelning till universiteten räknas i HST (helårsstudenter) och HPR (helårsprestationer). HST betyder det antal studenter som påbörjar en kurs och HPR står för godkända poäng för alla studenter på samma kurs. Ersättningen för HPR är högre än för HST. Varje underkännande av ett studentarbete riskerar alltså att slå mot institutionens finansiering. Det betyder att genomströmningen görs avgörande och för genomströmningen ansvarar läraren. Anslagen per student varje år minskar dessutom dessvärre i värde. Anslagen skrivs visserligen upp varje år men på samma gång görs avdrag för en tänkt produktivitetsökning. Vi smakar på ordet: produktivitetsökning. Hör ni New Public Management eka genom föreställningen att man kan utbilda fortare, mer effektivt för varje år? Hör ni hur kravet på akademin att spotta ut fler fiskpinnar, förlåt studenter, liknar kravet att snyta fler näsor, mata fler dementa och bädda fler sängar inom hemtjänsten?
Universitetsläraren kan nu välja mellan att arbeta mer eller släppa igenom studenter som före ersättningsreformen sjösattes inte skulle godkännas. 2013 i radioprogrammet Kaliber röjde universitetslärare den kamp de bedriver för att inte ge efter för locktonerna att godkänna studenter som enligt en akademisk redlighetsprincip borde underkännas – och vad det kostar lärarna. Alla extra arbetsuppgifter för att hjälpa studenterna att klara sin utbildning äter inte sällan upp forskningstid, inläsningstid inför nya föreläsningar, eller administrativ tid; med påföljden att arbetsuppgifterna utförs (för de utförs), ja när då?
I klartext: alla incitament för läraren att frångå ett akademiskt meritokratiskt bedömningssystem är på plats. Ändå frångår vi det inte. Precis som undersköterskan stannar och hjälper till att leta efter de försvunna läsglasögonen fast hon vet att hon redan borde varit hos nästa hjälpbehövande. Det har något välbekant över sig – hemtjänstpersonalens och universitetslärarnas arbetsvillkor. Situationen då en arbetsköpare exploaterar mervärde från en arbetare brukar kallas exploatering.
Vi smakar på ordet: produktivitetsökning. Hör ni New Public Management eka genom föreställningen att man kan utbilda fortare, mer effektivt för varje år?
Man kan gripas av paranoja för mindre. Är detta New Public Management och utförsäljningarnas hemliga formula? Man kan spara och göra vinst eftersom man vet att kärnverksamheten kommer att utföras ändå, i så hög utsträckning som det går? Av någon som numera inte får betalt för delar av sitt arbete. Frågan är vad det här betyder? Det betyder förstås olika saker och jag ska rikta uppmärksamheten mot bara två av dem. För det första skulle man kunna säga att exploateringen flyttat långt in i oss, som den amerikanska sociologen Arlie Hochschild beskriver det; in i våra känslor, i vår känsla av anständighet och moral. Exploateringen skrapar själens insida med sin slickepott i jakten på mervärde.
Men vi kan också ta fasta på de sista raderna av citatet som öppnade texten: ”De [maktförhållandena] kan bara existera som funktion av en mångfald motståndspunkter: dessa spelar i maktrelationerna rollen av motpart, måltavla, stöd, utsprång att få ta tag om. Dessa motståndspunkter finns överallt i maktnätet.”
Särskilt ordet motpart är intressant. Är ömheten hos personalen som stannar och letar efter läsglasögon en motpart till den sortens tänkande som ligger bakom apparna där personalen registrerar vad de gör? Är underkännandet av en examinationsuppgift inte ett uttryck för akademisk rigiditet utan en motpart till ett system som bryr sig mer om produktionstakt än kunskap? Ska vi vara noggranna är dessa handlingar både en motpart i en systemlogik såväl som systemets själva måltavla. Implicit i apparna och genomströmningskraven ligger ett påbud som kunde summeras i uppmaningen att SKYNDA ER: lägg inte så mycket tid hos vårdtagaren, snabba er på att godkänna studenten. Ömhet och noggrannhet blir systemets måltavlor, samtidigt som samma ömhet och samma noggrannhet är det som får de underfinansierade systemen att fungera.
Det är som om en mänsklighet vägrar dö ut under New Public Management. De flesta av oss vet vad som fordras av oss. Vi borde ”jobba smartare”, ta genvägar, handla i enlighet med systemets subtila fingervisningar. De flesta av oss har utbrända arbetskamrater och vi vill inte hamna där själva. Ändå envisas vi med att tycka att det jobb vi utför är viktigt, att våra vårdtagare och våra studenter betyder nåt. Om vi envisas med att fortsätta vara människor, att inte vända blicken bort från en beroende människa och inte kompromissa med ideal som vetenskapssamhället bygger på, då kan det ligga något subversivt här; en motståndshandling som än så länge är oorganiserad, som väntar på att fångas upp. Det är som en budkavle som sträcks fram.
Wikipedia beskriver ordet så svindlande vackert:
”Budkavle eller budkavel är orden för ett litet föremål, ofta av trä, som innehöll ett skriftligt meddelande och bars från person till person, ofta i språngmarsch eller under ritt från gård till gård, vilket kunde ske både natt och dag. Meddelandet kunde till exempel vara en kallelse till en bystämma eller ett upprop för att få manskap samlat till något särskilt ändamål. Avsikten kunde också vara att mobilisera folk inför ett krig. Böter var stadgade för den som nedlade eller slarvade bort en budkavle.”
Här finns alla instruktioner vi behöver. Om våra ansträngningar, vår stress och vår obetalda övertid är ett meddelande, så ska det bäras från gård till gård, färdas både natt och dag. Det är bråttom, man springer med meddelandet för att det ska nå så många som det går. Meddelandet är en kallelse, ett upprop för att mobilisera oss inför ett krig. Nåde den som slarvar med budkavlen!
Vem springer med budkaveln i dag? Svaret är att många springer med den. Hur många av alla dem som söker rycka den till sig som funderar i termer av beroendearbete och exploatering låter jag vara osagt.
Meddelandet är en kallelse, ett upprop för att mobilisera oss inför ett krig. Nåde den som slarvar med budkavlen!
Eva Feder Kittay påpekar just detta att vi alla är beroende under något skede av livet – om inte annat så när vi är bebisar eller gamla, sjuka eller döende. Och vi är alla studenter, kollektivtrafikresenärer, vårdtagare, bilister i behov av ett vägnät, eller så måste vi bara träffa en sjukgymnast för vårt eviga ryggskott. Vi har till och med gått samman i en slags jättelik kollektiv organisering för att klara kostnaderna för detta – kanske är skattesystemet vårt allra mest uttalade erkännande av beroende. Beroende är inget särintresse, utan ett biologiskt och socialt faktum. Jag minns när jag 2015 rullades in mot min bröstcanceroperation och huttrande under det tunna operationstäcket tänkte: ”Tack gud i himlen för skattebetalarna!”. De som betalat för toapappret på uppvakets toalett, som slantat upp för forskningen, som grävt i plånboken för att finansiera steriliseringen av operationskniven och lönen för vaktmästaren som körde mig ned på avdelningen efteråt. (Hej förresten Leif Östling, tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv, som undrade vad fan du får för skatten du betalar in. Visst kan man vara brydd ibland över vart skattepengarna går och jag vet inte om det här tröstar dig men min operation är en av de saker du har fått för dina skattepengar. Operationen som betydde att mina två söner – du skulle träffa dem Leif, de är så underbara att det stockar sig i halsen när jag tänker på dem – fick behålla sin mamma. Ska man vara korrekt var det väl inte nåt som just du fick. Men ändå. Hoppas du är okej med att du var med och betalade för det).
Tillbaka till ordningen. Hjärtklappningen, de torra ögonen när vi vakar i gryningen inför den kommande arbetsdagen, telefonsamtalen hem om eftermiddagarna där vi bedyrar en partner, en maka eller en tonåring att vi snart kommer hem, vi ska bara; de är inget att romantisera. Men ska de betyda något mer än exploatering, om de inte ska användas för att hetsa kring systemkollapser och massinvandring; då måste de kanhända värderas som motståndshandlingar – och användas på det viset. Jag vet inte hur. Jag vet bara att jag för första gången är beredd att sälla mig till mina kollegor som vill se motstånd i vardagens praktiker. Jag vill att där makt finns ska det också finnas motstånd. Frågan är vem som fångar upp det obetalda arbetet inom vård- och utbildningssektorn först?
Drar man in budkavlen som metafor är det oundvikligt att hamna i Vilhelm Mobergs historia om de främmande herremännen som slagit sig ned i Ubbetorps herrgård och tvingar bönderna till tunga dagsverken på gården. En natt kommer en budkavle till byn med en maning till uppror men byåldermannen blir så förskräckt inför tanken att han gräver ner den. Det dröjer dock inte länge innan han grips av ångest inför vad han gjort, eftersom en budkavles meddelande aldrig får tystas: ”Det skulle alltid finnas, någonstädes i tiden och världen skulle det finnas, alltid, alltid.”
Vad ska jag säga? Är detta en ingång för organisering vi bör ta fasta på, denna stretande mänsklighet som i sin nuvarande form bara exploateras? Kan den bli till något annat än mervärde för arbetsköparen? Kan vi göra en budkavle av den?
Isåfall: Rid inatt!
Litteratur
Moberg, Vilhelm. (1941). Rid i natt.
Foucault, M. (1980). Sexualitetens historia: 1. Viljan att veta. Södertälje: Gidlunds bokförlag.
Feder Kittay, E. (1999). Love’s labor. Essays on Women, Equality, and Dependency. New York & London: Routledge
