Klockan är 05.16 den 12 september och en ung man är på väg till sitt jobb på Uppsalas hemtjänst. Pengarna han tjänade skulle gå till hans dröm om att läsa juridik. I stället avrättas han i trapphuset, med flera skott i huvudet och bröstet. Enligt polisen var han inte kriminell, och den tilltänkta måltavlan var en granne med kopplingar till gängledaren Rawa Majid.

Samma månad mördas i Uppsala en 60-årig kvinna som var mor till en fiende till Majid, och i Storvreta, norr om Uppsala, dör en kvinna i 25-årsåldern när grannhuset exploderar. Gängvåldet har passerat en gräns. Nu går ingen längre säker.

Högern påstår sig ha varnat för detta länge, med hänvisning till flyktinghösten 2015. Men kunniga personer på myndigheterna har varnat mycket längre än så. Och de har ropat efter resurser till preventiva åtgärder.

Carin Götblad, länspolismästaren i Stockholm och regeringen Reinfeldts utredare, bedömde 2010 att 5 000 pojkar i hela Sverige utgjorde en rekryteringsbas till gängen. I utredningen skrev hon att vi redan satsar stora polisiära resurser, men att det förebyggande arbetet har halkat efter. Hon föreslog särskilda insatsgrupper där skola, socialtjänst och polis samarbetar, med särskilt fokus på unga pojkar som inte klarar skolan och saknar arbete.

Det moderata styret i Stockholm reagerade direkt – genom att skära ned på socialtjänsten med 28 procent. Efter det skrev Rinkebys socialchef Sakir Demirel en rapport som varnade för att de hade nått en brytpunkt där de inte längre kunde göra något åt de värsta fallen. Styrets svar var återigen snabbt. De såg till att han förtidspensionerade sig och begravde rapporten.

Samma sak gäller varningen från Ekobrottsmyndigheten att gängkriminella driver vårdcentraler. Detta varnade bland annat statsvetarna Bo Rothstein, Peter Esaiasson och Carina Gunnarsson för på DN Debatt 2021, där de konstaterade: ”Valfrihetsreformerna från 1990-talet har skapat en marknad för kriminella aktörer.”

Men högern gör allt för att skymma sådana strukturella förklaringar. Den nya antologin Separatism, utgiven på Timbro förlag med liberalerna Mauricio Rojas och Robert Hannah som redaktörer, varnar för krafter i förorten som försöker skapa alternativa samhällen, med egna rättssystem, moralkoder och hierarkier. Detta utifrån de fyra fenomenen radikal islamism, gängkriminalitet, hedersvåld och klanvälde.

Visst finns sådana problem – unga kvinnor som känner sig otrygga på kvällen, torg som tas över av gapiga killar, att många är dåliga på svenska, att kvinnor i vissa familjer inte får ha kontakt med majoritetssamhället utan en manlig ledsagare, och att barn inte går ut skolan med betyg. Visst är många stolta och lyckliga över sitt kvarter, men problemen finns onekligen där.

Men ju längre man läser, desto tydligare blir det att ordet ”separatism” har som syfte att ersätta ordet ”segregering”: man vill skylla problemen på de boende snarare än på hur vi har byggt våra städer. Inte minst när redaktörernas 12-punktsprogram presenteras, där varenda punkt är polisiär, och ingenting nämns om hur nyrekryteringen ska förhindras.

Inte heller har de någon idé om hur man kan uppnå en ”inkluderande svenskhet”, känslan av att tillhöra samma gemenskap som majoritetssamhället som de förespråkar i boken. Det är inte så konstigt, med tanke på att deras parti gör allt för att rasera precis de institutioner som kan stärka människors handlingskraft – folkbildning, kulturskola, bibliotek, folkhögskolor. Var ska folk mötas för att göra något annat än att shoppa när dessa platser försvinner? Johan Pehrsson pratar om sött och salt, om lovikavantar och stålhandskar, ändå är godispåsen bara fylld av salta bitar. Och är det någon som har sett den där lovikavanten?

Den bistra sanningen är dock att Socialdemokraterna har stått för en liknande politik. Benfast har de försvarat ett finanspolitiskt ramverk som tvingar kommuner och regioner att skära ned på bland annat socialtjänsten varje år.

”Men vad ska vi göra på kort sikt?” hör man ofta som svar. Så låt mig upprepa. Sluta skära ned och börja i stället satsa på socialtjänsten, folkbildningen och skolan igen. Annars har vi inte ens sett början på problemen med ”separatism”.