Det var strax innan valet som Isabella Lövin, språkrrör för Miljöpartiet tog bladet från munnen. Nu skulle hon minsann sluta ljuga om klimatet. Det behövdes klarspråk, väljarna behövde få veta hur illa ställt det faktiskt var.
Texten, som publicerades i vänstertidningen Dagens ETC, blev en av valrörelsens mest spridda på sociala medier. Men Isabella Lövin fortsatte ljuga. Och MP gjorde ett katastrofval.

Det finns ett par saker som den hånskrattande högern och den mer dyspotiskt lagda delen av klimatrörelsen har gemensamt: de skrattar båda åt statens subventionering av elcyklar.
Det är förstås lite orättvist att skjuta in sig på just detta exempel på Miljöpartiets klimatpolitik. Elcyklar till välbeställda Stockholmare kommer inte att lösa klimatkrisen, visst, men det har MP heller aldrig påstått.
Elcyklar hjälper, lite grann, och så är det med det.
Problemet är inte det. Problemet är att de rörande småreformerna tillåter oss att leva vidare i tron att samhället faktiskt agerar för att lösa klimatkrisen.
Det gör vi alltså inte.

Dagens samhälle är nämligen, i sig självt, en garant för en fullständig klimatapokalyps. Flygskatt och elcyklar köpte oss kanske ett par sekunder. En långt mycket mer aggressiv klimatpolitik, inom ramen för nuvarande system (tänk förbud mot privatbilism, ett totalstopp för skövlingen av koldioxidbindande urskog, skyhöga köttskatter och stränga restriktioner på mineralutvinning) skulle kunna köpa oss mer tid.
Månader, kanske år.
Vårt problem kvarstår ändå.

Till och med en elcykel betalar vi delvis med vår snabbt minskande kvot av naturresurser

Att producera varor och tjänster kostar naturresurser, och världsekonomin bygger på en kontinuerlig ökning av denna produktion. Det globala ekonomiska systemet är beroende av att mer saker produceras i dag än i går. Och att ännu mer produceras i morgon. Det är, för att tala med det klimatpolitiska språket, inte hållbart.
Det kommer aldrig att vara hållbart.
Att bygga ett flygplan, även om det drivs med det magiska biodrivbränsle som i dag inte finns, kostar i både utsläpp och ändliga resurser.
Att bygga skolor, nya hyresbostäder och ekologisk färskpressad juice kostar också.
Till och med en elcykel betalar vi delvis med vår snabbt minskande kvot av naturresurser.
Forskningen är faktiskt entydig: Även om världens ekonomier, bokstavligen i dag, ställde om till den effektivaste tänkbara formen av så kallad grön tillväxt skulle vi fortfarande göra av med ungefär dubbelt så mycket naturresurser som vad som hade varit hållbart år 2050.
Det finns de som har sett ljuset i en digital omställning. De har antingen fel, eller så ljuger de också.

Det kostar inte några naturresurser att knappa fram programkod, men bara om man räknar bort att människan som skriver koden sannolikt kräver en hel del. Och en allt mer avancerad mjukvara kräver dessutom en allt mer avancerad hårdvara och den hårdvaran ska drivas av något. Något som med största sannolikhet generar utsläpp.
Den energi som krävs för att skapa den libertarianska drömvalutan Bitcoin – inkörsporten till ett helt digitalt samhälle – motsvarar redan i dag Irlands totala energiförbrukning.
Även en ekonomi som drivs av kodapor måste producera bananer.

Kapitalismen bär inom sig fröet till sin egen undergång, sa Marx, och där om inte annars hade han rätt. Fast kanske inte på det sätt han tänkte sig.
Så: dags att sluta ljuga, för andra och för varandra.
Den tillväxt som under nittonhundratalet varit garanten för ständigt ökad livskvalitet måste stoppas.
Problemet är inte att vi inte pratar om hållbarhet, för det gör vi, utan att vi inte pratar om den uppoffring som krävs.
Valet står mellan att nöja oss med vad vi har, kliva av, stoppa, och kanske omfördela – eller att köra på rätt in i kaklet så att skallen spricker och bassängen fylls med blod och vi sjunker till bottnen med uppspärrade ögon tänkandes: fan, jag skulle nöjt mig med andra plats.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.