Snart faller domen mot Julian Assange. Om brittisk domstol avgör att det var spioneri när han avslöjade de grövsta krigsbrotten sedan andra världskriget kan han komma att utlämnas till USA och där dömas till 170 års fängelse.
Det känns surrealistiskt men är fullt realistiskt i vår tid att den som avslöjat sanningar om två av våra största krig ska få livstids fängelse, medan de som startat och organiserat dessa krig går fria.
Under USA:s krig i Afghanistan och Irak lades en tung filt över vad som verkligen hände i krigen, till förmån för selektivt valda, goda nyheter och uppbyggliga rapporter av inbäddade journalister – däribland flera svenska.
Om Julian Assange deporteras vore det en tjänst till alla de regimer som vill tysta kritisk journalistik. Därför har till exempel Amnesty, FN:s tortyrexpert och journalistikonen Günter Wallraff protesterat.
Wikilelaks, Julian Assanges visselblåsarorganisation, gjorde bruk av den informationsfrihet som fria samhällen vilar på. Man publicerade uppgifter om korruption och olaglig övervakning av medborgare. Man publicerade en hemlig manual om hur fångarna på Guantanamo skulle plågas, skrämmas och förnedras. Wikileaks kom åt tusentals mejl där militär rapporterade från striderna och krigsdagböcker med detaljer om plats, tid, antal döda och deras nationalitet. Vi minns videon när soldater från en helikopter skrattande sköt prick på civila på en gata i Bagdad 2007. Den gick stick i stäv med den officiella bilden av en humanitär mission och i visade att även moderna krig är orgier i blod, övergrepp och godtyckligt dödande.
Man publicerade också en rad pikanta dokument från krigens periferi, som bland annat visade hur S-regeringen 2004 bad USA om PR-stöd för att sälja in vår krigsinsats i Afghanistan till svenska folket.
All intressant journalistik bygger på läckor och Wikileaks avslöjanden om krigsförbrytelserna i Irak och Afghanistan är den största läcka som öppnats under ett pågående krig. Därför borde varje seriös publicist med näbbar och klor försvara Wikileaks.
Stora svenska mediehus gjorde nyheter av många av de läckta uppgifterna och dokumenten. Men när USA hämtat sig och slog tillbaka sommaren 2010, började svenska medier i stället föredra Pentagons vinkel: att oskyldiga riskerade att dö till följd av att militära hemligheter läckte ut.
Vi minns till exempel den enda gång som Julian Assange intervjuades i SVT:s Aktuellt, i augusti 2010. Studioreportern började med att säga ”Du har ju blod på dina händer”. Det var en övertolkning av vad Pentagon, utan bevis, påstått på en presskonferens den 29 juli.
I Sverige har rapporteringen om Assange sedan dess till stor del gällt hans sexualmoral, som förvisso kan kritiseras, men som inte bör innebära att vi glömmer hans insatser som journalist.
Rättsväsendets klanterier ledde till att Julian Assange, efter fyra veckor i Sverige, i december 2010 frihetsberövades i Storbritannien. Sedan dess har han levt tio år i ofrihet. Först misstänkt för ett sexbrott, där tre förundersökningar lades ned efter nio år, sedan ett år för brott mot ett borgensåtagande och nu i isoleringscell på oklara grunder. Genom att hålla förundersökningar öppna under nio år har Sverige brutit mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter som garanterar en snabb rättegång inom rimlig tid.
Vi som minns Guantanamolägret vet också hur USA kan behandla dem man ser som fiender. Att Joe Biden kallar Assange en ”high-tech terrorist” visar att han inte kan räkna med rättvisa i USA. Begäran om utlämning är uppenbart politisk. Då får ingen utlämning ske.
Men Storbritannien har hittills inte heller betett sig som en rättsstat mot Julian Assange.
Om Julian Assange deporteras vore det en tjänst till alla de regimer som vill tysta kritisk journalistik. Därför har till exempel Amnesty, FN:s tortyrexpert och journalistikonen Günter Wallraff protesterat.
Men i Sverige ligger regeringar och partier lågt. Den svenska pressen och till och med Publicistklubben, som främst av alla bör slå vakt om publicistisk frihet, tiger när Assange hotas av utlämning till den makt vars övergrepp han avslöjat.
Om Dreyfusaffären för mer än 100 år sedan blev en historisk seger för den fria pressen, kan Assangeaffären bli ett historiskt nederlag. I bägge fallen handlar det om falska spionanklagelser.
