Augusto Pinochet låg bakom över 3 000 försvinnanden och mord. På hans order torterade den chilenska regimen omkring 40 000 människor, varav många fortfarande bär fysiska och psykiska ärr. Det är därför inte förvånande att bilder av Pinochet blev sällsynta i Chile efter att den diktatur han införde mellan 1973 och 1990 tog slut. Det vill säga fram till den 14 december 2025, då hans porträtt åter syntes tydligt på gatorna i Santiago under firandet av José Antonio Kasts presidentvalseger. Kast gör ingen hemlighet av att han ser sig som arvtagare till generalen.

För 14 år sedan fylldes Chiles gator av de största demonstrationerna sedan demokratin återinfördes. Studenter krävde gratis utbildning av hög kvalitet och ett slut på den nyliberala modell som hade antagits i 1980 års grundlag – ett arv från diktaturen. Även de hade en symbolisk figur vars bild bars på demonstrationerna: den socialistiske presidenten Salvador Allende som valdes 1970 men störtades av Pinochet. En av de demonstrerande studenterna var Gabriel Boric. Han gick senare in i politiken och blev president 2022, ständigt hänvisandes till Allende. Det kapitlet avslutas om två månader, den 11 mars 2026, när Kast tar över som statschef.

1973 stödde Vita huset Pinochets kupp. ”Jag förstår inte varför vi ska stå och se på när ett land blir kommunistiskt på grund av sitt folks ansvarslöshet”, hade Henry Kissinger sagt några år tidigare.(1) Nu, flera decennier senare, har USA:s nuvarande president hyllat Kasts seger – en kandidat han själv säger sig ha stött.(2) Förr erkände Washington sällan så öppet sin partiskhet i andra länders angelägenheter, men Trumps uttalande förvånade ingen. I Latinamerika vet man att Trump har ett stort intresse för regionen.

”Demokratin står på spel i de kommande valen i det vackra landet Honduras den 30 november”, skrev Trump på Truth Social den 26 november. Valrörelsen hade formellt avslutats tre dagar tidigare enligt valmyndigheten CNE:s regler, men Trump gav ändå en tydlig uppmaning till miljontals honduraner: rösta på den konservative affärsmannen Nasry ”Tito” Asfura från Nationalpartiet – ” frihetens enda sanna vän”.

Två dagar senare eskalerade han retoriken – med hot. Om hans favoritkandidat vann skulle USA ge regeringen sitt fulla stöd. Men om han förlorade, skulle USA inte ”kasta pengar i sjön”, eftersom en dålig ledare bara kan föra ett land mot katastrof.

Målet är att återupprätta USA:s överhöghet på halvklotet och förhindra att externa aktörer får militärt eller strategiskt fotfäste.

USA:s militära närvaro i Centralamerika är koncentrerad nordväst om Honduras huvudstad Tegucigalpa. Flygbasen Soto Cano hyser Joint Task Force-Bravo, en gemensam styrka med över 500 amerikanska permanent stationerade soldater, officiellt för humanitära insatser, säkerhetsutbildning och narkotikabekämpning.

I början av 2025 hotade Honduras vänsterpresident Xiomara Castro att avsluta samarbetet i protest mot Trumps deportationspolitik, som riskerade att drabba tiotusentals honduraner. Det förklarar Trumps hårda tonläge.

Ifall någon fortfarande inte hade förstått budskapet fick över 90 000 personer som tar emot pengar från släktingar i USA – så kallade remitteringar – sms mellan den 27 och 29 november. En länk ledde till ett ljudmeddelande som förklarade att om Rixi Moncada (från samma parti som Castro) vann valet, skulle inga decemberutbetalningar komma. Mer än en fjärdedel av Honduras BNP kommer från sådana överföringar från de omkring två miljoner honduraner som bor i USA. Och den 1 december 2025 skedde ”miraklet”: trots att han låg efter i opinionsmätningarna vann Trumps ”vän” presidentvalet – ett resultat som de andra kandidaterna vägrar erkänna.

Detta lugnade en amerikansk president som ser Castro och Moncada som allierade till Nicolás Maduro och som redan varnat för att ”Maduro och hans narkoterrorister” riskerade att ta över ännu ett land, som de enligt honom gjort i Kuba, Nicaragua och Venezuela.

Sedan september 2025 har USA samlat den största flottstyrkan i regionen sedan Kubakrisen 1962.(3) Enligt Trump, vars regering bedriver ett slags hybridkrig mot Caracas, är Maduros ”dagar räknade”. Han hoppas också att Maduros fall ska dra med sig ”den kubanska regimen”.

Ambitionen är öppet imperial: Latinamerika ska bidra till att stärka USA:s produktiva, teknologiska och militära kapacitet.

Samtidigt pågår en intensiv mediekampanj för att demonisera Maduro, vars legitimitet redan ifrågasätts både i Venezuela och internationellt. Ekonomiska och finansiella sanktioner stryper landet, och USA har infört en sjöblockad mot Venezuelas oljeexport. CIA har fått grönt ljus för hemliga operationer inför möjliga ingripanden på venezuelanskt territorium, och den amerikanska flottan har intensifierat attacker mot fartyg som påstås transportera narkotika. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har kallat dessa insatser ”utomrättsliga avrättningar”. Fram till den 18 december hade över 100 personer dödats. Och i gryningen den 3 januari kom den militära attack som ledde till att Maduro och hans hustru Cilia Flores tillfångatogs.

Trots detta har reaktionen från västvärldens regeringar varit i stort sett obefintlig – samma regeringar som annars snabbt fördömer militär aggression och valpåverkan, så länge den kan kopplas till Moskva. Och Trumps strategi fungerar. Inför parlamentsvalet i Argentina den 26 oktober använde han liknande ekonomisk utpressning: om Javier Mileis parti vann skulle USA investera och pumpa in pengar, annars skulle landet isoleras genom indragen hjälp, höjda tullar och stängd tillgång till den amerikanska marknaden. Trots jämna opinionssiffror vann Mileis parti till slut klart.

Washington har många sätt att sätta press på Latinamerika. Handelsrestriktioner kan lamslå regeringar utan att väcka samma uppmärksamhet som direkta politiska utspel eller sanktioner. Därför försöker de flesta länder undvika Trumps vrede och hoppas kunna ”förhandla” sig till mildare villkor.

Mexiko, som USA ofta hotar att ingripa mot under förevändning att bekämpa narkotikahandel, har nu fått en 25-procentig tull på export som inte omfattas av handelsavtalet USMCA, samt 50 procents tull på stål och aluminium. President Claudia Sheinbaums regering måste dagligen parera nya hot: krav på hårdare migrationspolitik, minskad narkotikasmuggling, stopp för kinesiska varor via Mexiko – till och med ökade leveranser av färskvatten. Framför allt vill hon närma sig omförhandlingen av USMCA sommaren 2026 från en så stark position som möjligt. Avtalet är avgörande för Mexikos ekonomi.

I juli 2025 införde Trump 50-procentiga tullar mot Brasilien – de högsta mot något land förutom Kina. Syftet var att försöka stoppa fängslandet av hans allierade Jair Bolsonaro som dömts till fängelse för kuppförsök. Efter hårda förhandlingar lyckades Brasilien få undantag eller kraftiga sänkningar för flera jordbruksprodukter, av rädsla för amerikansk inflation.

I ett sådant klimat är det riskabelt att utmana USA i andra frågor. Visst förekommer formella protester mot valpåverkan och upptrappningen mot Venezuela, men regionens stora länder undviker direkta konfrontationer med Trump.

Förr erkände Washington sällan så öppet sin partiskhet i andra länders angelägenheter, men Trumps uttalande förvånade ingen.

Detta har lett till frustration hos Colombias vänsterpresident Gustavo Petro, som också leder CELAC fram till mars 2026. ”Att vara ordförande för CELAC fyller tre funktioner: ingen, ingen och ingen alls”, sade han i december 2025 och pekade på regionens oförmåga att svara på Trumps angrepp.

Vad driver offensiven? En del av svaret finns i USA:s nationella säkerhetsstrategi som publicerades den 5 december 2025.(4) Där beskrivs återkomsten till USA:s ”bakgård” som nödvändig för att landet ska förbli världens starkaste, rikaste och mäktigaste nation. Ambitionen är öppet imperial: Latinamerika ska bidra till att stärka USA:s produktiva, teknologiska och militära kapacitet för att upprätthålla maktbalansen gentemot Ryssland och framför allt Kina.

Strategin bygger på idén om stormakters inflytelsesfärer. USA säger sig inte vilja angripa sina konkurrenter, men tänker inte tolerera deras expansion på det amerikanska halvklotet. Säkerheten kräver, enligt dokumentet, amerikansk dominans från Grönland till Eldslandet.

Trump blåser därmed nytt liv i Monroedoktrinen från 1823, senare kompletterad av Theodore Roosevelts tillägg 1904, som gav USA rollen som ”internationell polis” i regionen. Nu har även en ”Trump-korollär” lagts till.

Länder som samarbetar belönas – de som inte gör det motarbetas.

Kina har ersatt Europa som huvudhot, och latinamerikanska ”kommunist-” och ”narkoterroriststater” pekas ut som problem. Målet är att återupprätta USA:s överhöghet på halvklotet och förhindra att externa aktörer får militärt eller strategiskt fotfäste.

För att motverka Peking förespråkar Trump en ny sorts ”kommersiell diplomati” och kräver politisk lojalitet i utbyte mot ekonomiska fördelar. Länder som samarbetar belönas – de som inte gör det motarbetas.

Många regeringar rättar nu in sig i ledet: Argentina, Bolivia, Chile, Costa Rica, El Salvador, Ecuador, Honduras, Guatemala, Guyana, Panama, Paraguay och Dominikanska republiken leds alla av höger- eller Washingtonberoende regeringar som följer Trumps linje.

Vissa gör det med entusiasm. El Salvadors president Nayib Bukele har till exempel erbjudit sitt högsäkerhetsfängelse för migranter som deporteras från USA. Flera länder deltar i USA:s antinarkotikakoalition och ger tillgång till territorium, flygplatser och luftrum för Operation Southern Spear.

USA stärker samtidigt sin militära närvaro över hela regionen genom nya och återaktiverade avtal. Basnätverket i Karibien kompletteras av anläggningar i bland annat Guantánamo, Puerto Rico och Curaçao – varifrån oppositionsledaren María Corina Machado fördes till Oslo för att ta emot Nobels fredspris i december 2025, omgiven av presidenter lojala mot Trump.

Högern går nu fram över hela Latinamerika. De tidigare teknokratiska, företagsliknande ledarna har ersatts av mer ideologiskt drivna figurer som säger sig vilja ”hugga huvudet av den kommunistiska hydran”.

Samtidigt har vänstern sällan varit svagare sedan diktaturernas fall. Högern gynnas av trötthet på långvariga progressiva regeringar, ökande otrygghet och missnöje med statens oförmåga att hantera brottslighet.

Pandemin och finanskriserna har lämnat djupa sår. Informella jobb och egenföretagande breder ut sig, särskilt bland unga i städerna, vilket driver på individualism och politisk fragmentering.(5) Till detta kommer en reaktionär mobilisering mot kvinnors ökade rättigheter, som ger ny kraft åt den radikala högern.

År 2026 hålls avgörande val i Brasilien, Colombia, Costa Rica och Peru. I flera av dem står progressiva regeringar inför en revanschlysten höger. En sak är säker: Latinamerika kommer att få höra mycket mer från Donald Trump.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander