Liksom Anna Herdy är jag deprimerad. Denna höst är speciell. Varje dag nya bilder av människor som flyr och något slut på krigen är inte i sikte. Tvärtom trappas konflikter upp. De söker den trygghet som vi tar för självklar. Kring detta kretsar mina tankar. Vi måste självklart ställa upp, men klarar vi av det? Finns det rent av en gräns för vad vi klarar av på ett anständigt sätt? Så tänker jag och har förstått att jag nu tänker en tanke som är förbjuden för en vänstermänniska? Hur har vi hamnat i en sådan låsning? Är beröringsskräcken med Sverigedemokraterna så stor att vi i vänstern inte kan diskutera invandring och flyktingfrågor utifrån ekonomiska och politiska realiteter?
Jag är precis som Flamman för reglerad invandring och en generös flyktingpolitik och jag delar Flammans kritik av uppgörelsen om flyktingpolitiken. När jag kopplas till citatet att vi måste ”inse att vi inte kan ta emot alla” känner jag dock ett obehag, eftersom detta citat självklart associeras till en av SD uppbackad främlingsfientlig opinion, som jag alltid bekämpat. Däremot säger jag och är korrekt citerad att det finns ”en gräns för vad vi klarar av på ett anständigt sätt”. Detta har jag sagt också på Facebook och blivit kallad för fascist, vilket visar hur uppskruvat tonläget kan vara utan att vi står särskilt långt ifrån varandra.
Måste vi för att vara trovärdiga alltid säga tvärtemot SD? Är det fel att satsa resurser i närområdet som SD säger? Nej självklart inte och det måste vi också kunna säga. Vi måste kunna föra en diskussion om andra alternativ än antingen totalstopp eller ingen gräns för antalet flyktingar vi kan ta emot. Vi kan helt enkelt inte låta SD sätta ramarna för vad vi får säga. Det är detta sätt att låsa och förenkla diskussionen jag vill komma bort ifrån. Och faktiskt erkänner Herdy att det finns en gräns i alla fall på kort sikt, men sen garderar Herdy genom att ta avstånd från vad hon kallar för att ”teoretisera om gränser” och ”på lång sikt finns det ingen gräns”. För mig går det inte ihop.
En trovärdig vänster måste precis som Herdy säger diskutera de konkreta problemen, överfulla boenden, brist på lärare, överansträngd personal och inte minst kostnader. Vem ska betala? Ja, verkligheten tränger sig på och på område efter område finner vi att det uppstår problem, att resurser är begränsade och att nya inte omedelbart kan trollas fram hur mycket vi än höjer skatten. Det tar tid. Det finns helt enkelt gränser för vad som är möjligt att åstadkomma, vilket inte står i motsättning till viljan att bedriva en mycket generös flyktingpolitik. Jag tror tyvärr att delar av vänstern låst in sig i en position som är svårförståelig för de flesta av de väljare vi vill attrahera.
