Den breda vänstern behöver en ny arbetsrättsoffensiv. Trots att flera av bristerna ligger öppet på bordet misslyckas den breda vänstern med att övertyga större väljargrupper om att lösningarna hittas i progressiva reformer. Det menar Max Karlsson, ung fackligt aktiv i Handelsanställdas förbund.
I länder som USA och Storbritannien växer gruppen ”working poor” (arbetare med för låg lön för att leva på). En anledning till att gruppen inte kan leva på sin inkomst är så kallad ”wage theft”, eller lönestöld. Samlingsbegreppet är inte etablerat i svensk kontext men är i flera delar av världen en självklar del av den fackliga och politiska vokabulären. Begreppet innebär kort att arbetare nekas rättigheter, förmåner eller ersättning som de egentligen har rätt till. Det kan exempelvis röra sig om brott mot övertidsregler, jobb när du är utstämplad, avsaknad av rast eller jobb under en ordinarie rast. Det kan också handla om att arbetare inte arbetar i rätt lönegrupp eller kategori för sin erfarenhet eller sina arbetsuppgifter. I vissa amerikanska delstater har politiska åtgärder eller straff riktats explicit mot problemet med ”wage theft”, som till exempel ”treble damages” – den anställda får tillbaka tre gånger så mycket som arbetsgivaren ”stal”, och Storbritanniens Labour går till val på flera förslag för att stoppa ”stölderna”.
Forskningen är inte den mest omfattande (och i Sverige nästintill obefintlig), men uppskattningar har gjorts i USA om att runt 17 procent av arbetare i låglöneyrken utsattes för lönestöld under 2013, och att dessa i snitt förlorade runt en fjärdedel av sin inkomst. Mörkertalet uppskattas vara enormt. Allt behöver inte vara så nyanserat hela tiden: här säger man att arbetsgivaren genom åtstramning eller andra åtgärder stjäl från det som rättmätigt tillhör arbetaren. Tydligheten förefaller nästan uppfriskande och jag tror att den skulle göra mycket gott i det svenska politiska samtalet.
Retoriken är alldeles för viktig för att få stanna vid att vara fasadputs, och ett skifte är avgörande för ett bredare genomslag. Arbetsgivarna har redan förstått det här och är i full fart med att paketera om osäkerhet som ”flexibilitet”
Även om vi här hemma saknar ett lika tydligt begrepp står vi inför flera liknande problem. Självklart existerar även på den här sidan av Atlanten en osund övertidskultur, så väl arbetsmiljömässigt som rent ekonomiskt. Unga arbetare kan vittna om obetald övertid, eller att det ställs informella krav på obetalt arbete. I handeln präglas branschen av överhängande systemfel som till exempel möjligheten till att hyvla anställningstid. Otyget med att godtyckligt stapla anställningar med allmän visstid på varandra sätter hela arbetsgrupper på noll garanterade timmar, och med det obefintlig ekonomisk säkerhet.
Arbetsmarknadens mest utsatta består ofta av samhällets mest utsatta. Det är också den gruppen som i högst grad inte är medlemmar i facket, och som facket i sin tur har som svårast att nå. Retoriken är alldeles för viktig för att få stanna vid att vara fasadputs, och ett skifte är avgörande för ett bredare genomslag. Arbetsgivarna har redan förstått det här och är i full fart med att paketera om osäkerhet som ”flexibilitet”. Kontentan är att det utan rätt retoriska verktyg blir snudd på övermäktigt att prata om problemet och samtidigt föreslå konkreta lösningar på ett övertygande sätt.
Vi vet att säkra arbeten skapar säkra medborgare, och samhällen. Botemedlet borde med avstamp i just det stavas en ny arbetsrättsoffensiv. Men diskussionen tappar lätt bort sig i långa förklaringar eller abstrakta formuleringar, eller möten för mötens skull. Trots att flera av bristerna ligger öppet på bordet misslyckas den breda vänstern med att övertyga större väljargrupper om att lösningarna hittas i progressiva reformer. Arbetsmiljö eller arbetsvillkor är långt ifrån i topp på den mediala agendan, och så även i det kollektiva medvetandet, trots att vi står inför en särskilt osäker politisk framtid. Med en historiskt svag socialdemokrati går det inte att utesluta att en politisk mittenkompromiss kommer att innebära ännu en generell högersväng, en begränsning av handlingsutrymme eller till och med eftergifter åt högerpartierna allra närmast näringslivet.
Det är givet att arbetare och fackföreningar i olika länder har att lära av varandras erfarenheter, och den svenska arbetarrörelsen har mycket att hämta i att blicka än mer utåt. Genom att hämta inspiration och exempel från retoriken med vilken arbetarkamp bedrivs i andra länder kan vi komponera ett retoriskt skifte som låter vänstern äga problemformuleringen. Som ett led i detta måste vi kalla en spade för en spade, och lönestöld för lönestöld.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
