I en värld med begränsade resurser blir frågan om hur vi ska hushålla med dem allt viktigare. Ändå debatteras detta inte. Knappast någon i Sverige pekar till exempel i dag på det faktum att bristen på ekonomisk planering gjort att det saknas bostäder samtidigt som landet översvämmas av nybyggda köpgallerior och jättestora sportarenor.
Debatten hämmas av att den som försöker ta upp den blir avfärdad med att, eftersom hen är för planekonomi, har hen därmed också Sovjet som ideal­samhälle. Därför är det är av största vikt att ta reda på vad som gick fel i Sovjet så att vi kan redogöra för vad som skiljer vårt ideal från Sovjets.

Debatten om Sovjet är viktig också därför att det nyliberala samhället är så likt det sovjetiska. Det var inte Stalin som myntade uttrycket ”Den enda vägen”, men han tillämpade det. I dagens samhälle möter vi det när vi försöker ifrågasätta de nyliberala teserna.
I New Public Management (NPM), liksom i det stalinistiska samhället, formuleras mätbara mål som blir detaljerade ända ned på individnivå. De anställda gör så lite som möjligt av rädsla för att göra fel och utsättas för repressalier. De verkar i ett stelt byråkratiskt system där makten är onåbar och opersonlig, och där meningen med verksamheten aldrig diskuteras.  

En tidigare kritiker av Sovjet, Harry Braverman, kritiserar i boken Arbete och monopolkapital Lenin för att han accepterar taylorismen. Taylor introducerade tidsstudiemännen. De anställda skulle inte utföra ”onödiga” rörelser eller ha tid ett växla ett ord med en arbetskamrat. ”Scientific management” var att ”allt tankearbete ska utföras av företagsledningen”. Trots Taylors arbetarfientlighet såg Lenin hans sätt att organisera arbete som ett föredöme.
Marx skulle ha betraktat en revolution som Rysslands, som ändrade ägarförhållandena men lämnade produktionsförhållandena orörda, som ett första steg i en ofullbordad revolution, skrev Braverman.

Mike Cooley kritiserade i Arkitekt eller bi? Lenin för att han anammade det kapitalistiska produktionssättet i dess mest utstuderade form, taylorismen. För som Cooley skriver: ”När vi konstruerar tekniska system konstruerar vi i själva verket en uppsättning sociala relationer”.
Det var just tillämpningen av taylorismen i Sovjet, som gjorde att demokratisering av arbetslivet och produktionen aldrig infördes i Sovjet.
Även i Sverige har taylorismen brett ut sig. Den stora gruvstrejken 1969-1970 med parollen ”Vi är ej maskiner” var en protest mot taylorismen. Det maniska mätningssyndrom som kallas New Public Management och som nu genomsyrar offentlig sektor är en form av taylorism.

Cooley förutspår taylorism på andra områden än industrin. Arbetets avhumanisering på det intellektuella området består i dess fragmentisering i begränsade uppgifter, som var och en tidsätts i detalj, skrev han.  Mänskligt omdöme bortser man från. Denna likriktning leder till kvalitetsbrister och bristande förmåga att anpassa sig till varierande behov.   
Låt oss inte luras av etablissemangets avståndstagande av planekonomi och Sovjet. I själva verket pågår här en detaljplanering av de anställdas arbete bortom all sans och måtta. Vi måste stå för en alternativ planering där gräsrötter diskuterar vilka övergripande prioriteringar som är viktiga! Så byggs en demokratisk planekonomi, i motsats till den toppstyrda som vi utsätts för i arbetslivet.