Förra tisdagen ordnade vänsterns partigrupp GUE-NGL en konferens i Europaparlamentet med anledning av tioårsdagen av storbanken Lehman Brothers kollaps den 15 september 2008 som inledde den globala finanskrisen. Inbjudna experter talade om vad världens politiker har lärt sig sedan dess, vilka åtgärder som har vidtagits för att skydda systemet från en liknande krasch, och vilka av regleringarna som redan har rivits upp.
Marcus Stanley från den ideella organisationen Americans for Financial Reform vittnade om hur situationen ser ut i USA tio år efter kraschen:
– Finanskraschen kom efter flera decennier av hög tillväxt pådriven av finansiell skuldsättning. Har vi verkligen lämnat den här modellen bakom oss i dag tio år senare? Svaret är föga förvånande nej, sade han.
Stanley förklarade hur det politiska svaret på kraschen i USA såg ut. Det ena benet är den konsensus som snabbt etablerades i finanspolitiska och monetära institutioner runtom i världen. Bankernas kapital och likviditet behövde öka, likaså regleringen av den så kallade derivatahandeln (handel med högrisklån), reglerna för bankresolution och skuldnedskrivning skulle förbättras, så kallade ”skuggbanker” i gränslandet mellan kapitalmarknader och vanlig bankverksamhet skulle regleras bättre.
Det andra ledet av reformerna var unika för USA. 2010 antogs den så kallade Dodd-Frank-lagen. Enligt Stanley var den delvis ett uttryck för den folkliga vreden mot finanssektorn och det politiska etablissemanget i USA. Bland annat ledde den till grundandet av en ny konsumentskyddsmyndighet som var oberoende av bankmyndigheterna. Enligt Stanley hade Dodd Frank kunnat leda till en strukturell reform av hela banksektorn där flera av de systemviktiga bankerna (”too big to fail”) tvingades brytas upp. Problemet var bara att bankerna själva bjöds in att påverka de nya regleringarna.
– Resultatet blev att reformerna blev betydligt svagare än vad experterna krävde. Till exempel har kapitalandelen som bankerna måste hålla sig med för att kunna stå emot kriser ökat från 5 procent 2007 till 9 procent 2016 och nu sjunker de igen.
Bankerna vid rodret
På andra håll har reformerna i USA nästan helt satts ur spel på grund av storbankernas inflytande. Ett exempel är behovet av reformer av bonusutbetalningarna i bankerna. Sedan Dodd Frank genomfördes har finanssektorns storlek i USA växt som andel av ekonomin och den är nu lika stor som den var före krisen.
– Under Trump har den delen av Dodd Frank som går ut på att reglera mellanstora banker också rivits upp. Men de som kräver avregleringar av de stora bankerna, såsom Goldman Sachs, är i dag för politiskt impopulära för att kunna få igenom sina krav offentligt. Där sker uppgörelserna bakom kulisserna. Till exempel kräver nu amerikanska bankmyndigheter svagare regleringar på alla områden och en återgång till de internationella minimikraven som sätts av Baselkommittén (för banktillsyn, reds. anm).
Vad gäller de reformer som inte hade stöd från bankvärlden själv är det enligt Stanley ännu värre.
– Förslaget att bryta upp de stora bankerna kom aldrig med i Dodd Frank-paketet. Det hölls en omröstning i Kongressen men det röstades ner. Och trots den officiella retoriken var Obamas administration emot den och garanterade att den skulle röstas ner. Andra reformer som kom med i paketet underminerades senare av administrationen, till exempel regeln om att upprätta en barriär mellan derivatahandeln och vanlig statsstödd bankverksamhet. Den var ett stort hot mot storbankernas affärsmodell och rullades i tystnad tillbaka under Obama.
Vi måste inse att finansreform är politiskt och inte något som vi kan låta teknokrater och experter syssla med. Vi har inte råd att låta de som skapade systemet reformera det åt oss
Den enda stora reform som överlevde var Volcker-regeln, som också syftade till att hålla isär spekulativ bankverksamhet från vanlig sådan. Den är nu dock också under attack från Trump.
– Vi måste inse att finansreform är politiskt och inte något som vi kan låta teknokrater och experter syssla med. Vi har inte råd att låta de som skapade systemet reformera det åt oss, sade Marcus Stanley.
Han bemötte också dem som hävdar att USA föregick med gott exempel efter krisen, speciellt i jämförelse med Europa.
– Det ser möjligtvis lite bättre ut från en europeisk horisont. Det är sant att arbetslösheten har sjunkit, men det skedde först sex till åtta år efter krisen och kom tyvärr för sent för att hindra Donald Trumps valvinst. Dessutom har lönerna inte återhämtat sig. De flesta nya jobb är lågelönejobb. Återhämtningen sker också främst på kusterna, medan mellanvästern fortfarande befinner sig i depression. Det var också de staterna som vann valet åt Trump, sade han.
En annan skillnad mellan USA och Europa som Stanley nämnde är det faktum att USA är en federal stat, vilket gjorde att ingen enskild stat lämnades i sticket efter att krisen bröt ut såsom hände med exempelvis Grekland i Europa.
Ingen reglering i Europa
Christian Stiefmüller från organisationen Finance Watch sammanfattade i sin tur hur det politiska och ekonomiska svaret på krisen har sett ut i Europa. Hans organisation har identifierat två viktiga och riskfyllda delar av finanssystemet som behöver regleras: derivatmarknaderna och skuggbanksektorn.
– Är de här delarna mer stabila i dag? Svaret är nej. Derivatmarknaderna är i dag värda sju gånger än världens samlade BNP. Varje euro och dollar i BNP som skapas i världen skapas sju gånger om på derivatmarknaderna, sade han.
Även skuggbanksektorn har varit väldigt bra på att motsätta sig regleringar enligt Stiefmüller. Tre försök har gjorts att reglera den del av sektorn som sysslar med tillgångar och pensioner men inget har hittills lyckats. Den del av sektorn som handlar med försäkringar reglerades först men 2015 lyckades en av de största försäkringsbankerna i USA genom en rättsprocess bli av med stämpeln ”systemviktig”, vilket gjorde att hela regleringsprocessen kollapsade. Av de 30 banker som i dag klassas som systemviktiga är 12 europeiska (inklusive Nordea). Vissa av dem, som i Storbritannien, har tillgångar värda dubbelt så mycket som landets BNP.
Medan Volcker-reglen har inneburit viss separation mellan investerings- och kommersiell bankverksamhet i USA har enligt Stiefmüller inga framsteg gjorts i Europa överhuvudtaget.
– Sammanfattningsvis kan man säga att vi fortfarande privatiserar vinsterna och socialiserar förlusterna.
Blinda neoklassiska ekonomer
Den australiensiske ekonomen Steve Keen förklarade avslutningsvis varför mainstream-ekonomer inte lyckades förutse krisen och varför de därför inte kommer att kunna förutse nästa kris.
– Neoklassiska ekonomer förnekar att pengar spelar någon roll för hur ekonomin utvecklas. De tar därför inte det finansiella systemet i beaktande. De bygger makroekonomiska modeller som helt utelämnar banker, skulder och pengar. Det är ungefär som när ptolemaiska astronomer försöker förstå universum när de inte ens vet vad gravitation är.
Enligt Keen är det uppenbart att krediterna spelade en avgörande roll i krisen 2008. De länder som drabbats hårdast av krisen i Europa har alla haft negativa krediter efter krisen. Ett land som i stort undvek krisen var Frankrike, just på grund av att man höll krediterna på en positiv nivå. Detta skedde dock enligt Keen till priset av privat skuldsättning, något som gör att han förutspår att Frankrike kommer att drabbas av en kris i framtiden. I Tysklands fall var det det stora handelsöverskottet som gjorde att man klarade sig och att både privat och offentlig skuldsättning i stället minskade under krisen. Keen ser även krediterna som avgörande för den amerikanska återhämtningen efter krisen.
Centralbankernas svar på krisen var att med så kallade ”kvantitativa lättnader” (QE) börja köpa upp statsobligationer och andra papper och därmed skydda ekonomin från spekulativa attacker. Enligt Keen har detta dock bara gynnat bankerna och aktieägare samtidigt som det har ökat ojämlikheten:
– Arbetarklassen äger inte många aktier.
Resultatet är att värdet på aktiemarknaden i dag är det högsta i historien, även högre än före kraschen 1929. I stället föreslog Keen en ”people’s QE”, där ett visst belopp sätts in på samtliga medborgares bankkonto för att stimulera efterfrågan, reducera den privata skuldsättningen och minska klyftorna. Samtidigt efterlyste han att finansen riktas mot industrin i stället för mot fastigheter och annat ägande.
Keen trodde dock inte att något av detta kommer att ske. I stället hävdade han att det enda som lär reducera den privata skuldsättningen är ett existentiellt hot på global nivå, som kriget på 1930-talet.
– Då bryr sig ingen om budgetunderskottet. Jag tror att samma sak kommer att ske nu men ifråga om klimatförändringarna.
