När resultatet av det amerikanska presidentvalet stod klart blev det snökaos i Stockholm.
Med dödsförakt fick man halka fram på isvalkar, parera kratrar och isklumpar. Flera bussar var inställda, andra omdirigerades. ”Hållplats indragen” meddelades det lakoniskt. Spontana möten uppstod med hjälpsamhet, ilska och galghumor.
När kommunen skötte snöröjningen var det inte så här. Jag vet, för jag bodde många år i Stockholm. Då vaknade man på småtimmarna av den imponerande maskinparkens ljud och roterande lyktor, och på trottoaren slamrade småplogarna. När jag var barn skottades trottoarerna för hand. Vem som helst kunde få påhugg i snösvängen. Studenter, a-lagare, arbetslösa konstnärer och sjömän höll fint och sandat så vem som helst vågade gå ut. Jo, så var det.
Trump har naturligtvis inget lömskt samband med gatukontoret i Stockholm. Ändå finns det ett slags samband – att de populistiska politikerna gynnas av vreden som kommer ur att så mycket i samhället inte fungerar, det är lätt att förstå.

Den danske historikern Peter Örstedt skriver i sin lysande bok om vardagslivet på romartiden att livet var mycket farligare under antiken inte för att staten lade sig i, utan just för att den inte gjorde det. Romarriket var en nattväktarstat.
Bland glashala gator, stenkastning mot blåljuspersonal och inställda operationer borde vi i vänstern ta initiativet till en bred folkfront som kräver att samhället måste ta hand om sina kärnområden. Man måste kunna gå ut. Man måste kunna lita på att ambulansen eller brandkåren kommer. Man måste kunna få vård på sjukhuset.
Men kanske behöver vi också rannsaka oss själva. Parallellt med den nyliberala råindividualismen har tidsandan också skapat en ansvarslöshet. De enda som avkrävs ansvar är i dag sjukskrivna, arbetslösa och bönder, som jagas av myndigheterna från morgon till kväll.
I den tidiga arbetarrörelsen var det personliga ansvaret hela tiden närvarande i den kollektiva kampen. Nykterhet och skötsamhet var självklara ideal.

På 70-talet talades inom vänstern ofta om egenmakt och självförvaltning, i protest mot byråkratvälde och passivisering. På något sätt kapades detta av högern och nyliberalismen, som gjorde ordet valfrihet synonymt med marknad.
Med rätta kräver vi i vänstern att samhället inte ska överge sina invånare. Men kanske borde vi också visa vart vi vill att samhället ska gå, skapa praktisk solidaritet, visa att en annan värld är möjlig.
”Vi skottar trottoaren därför att vi är socialister och inte vill att folk ska bryta lårbenshalsen.”
”Vi bryr oss om grannsamverkan, därför att vi tror på solidaritet.”
Vi behöver också känna igen och stödja solidaritet som finns på olika håll, till exempel i frikyrkornas språkcaféer för nyanlända och idrottsföreningar i utsatta områden. Vi måste visa vad vi säger ja till när vi säger nej till Trump och glashala trottoarer.