Vi som älskar svenska språket får finna oss i att vackra gamla ord som hugsvalelse, trängtan och aftonsång försvinner alltmer. Språk förändras och ska så göra. Så väl fackuttryck som dialekter och slang berikar språket. Jag har ingenting emot att ropa ”Jalla, jalla!” eller skicka en hashtag. Men när språket utarmas i stället för att berikas vill jag sätta mig på bakhasorna.
Min senaste käpphäst är hopblandningen av hans/hennes/deras och sin/sitt/sina. Sin, sitt och sina syftar alltid på meningens subjekt. Visst finns det svåra fall, meningar med många bisatser, men annars är det solklart. Vi hör när det blir fel – numera vanligt i dagstidningar och till och med i böcker. ”Polisen grep mannen i slutet av sin frigång.” ”Amanda var höggravid, en vecka före sin födelsedag föddes babyn.” Det är stor skillnad på ”Hon kysste sin man” och ”Hon kysste hennes man”.
Det här kan inte skyllas på skolan. Liberalerna kan inte skylla på ”flumskolan”, vi inom vänstern kan inte skylla på skolvalet.
För det här lärde vi oss inte i skolan. Det här lärde vi oss när vi lärde oss prata. Det var mamma, pappa, mormor och dagisfröken – inte skolan.
Vad är det då som hänt de senaste åren? Kan folk inte prata rent längre? Jo. Men alltfler läser mer på engelska än på svenska. Engelskan saknar som bekant sin och sitt. Och nu är jag framme vid den politiska dimensionen av denna språkgnälltantkrönika; jag är orolig för att den bristande respekten för svenska språket gynnar avgrundshögern.
Naturligtvis blir ingen extremhöger för att hen tror att polisen grep mannen i slutet av sin frigång. Men språkslarvet sammanfaller med globaliseringen, massturismen som urholkar kännedomen om vårt eget land, historielöshet och en diffus känsla av att något gått förlorat. Inom vänstern vet vi; med neddragningarna i samhället – alltifrån förlorad personlig assistans till illa plogade vägar – riskerar sammanhållningen och framtidstron att gå förlorade.
Det är ju därför vi har hjärtat till vänster; vi tror på ett samhälle för alla.
Om vi läser mer på engelska än på svenska tappar vi ett sammanhang, en hemmahörighet. Det gynnar den globalisering som i sin tur gynnar de starka och smarta och låter de andra plockas upp av rasister.
Hur mycket makt språket har över tanken är omtvistat i modern forskning. Men att tala så att folk förstår, att ha tydliga regler så att nyanlända har en chans att lära sig och att låta språket ha kulturella rötter, det är en politisk handling.
Det finns en skillnad i närvaro och egenmakt mellan att uppleva att ”fåglarna sjunger” eller ”bofinken och koltrasten sjunger”, mellan att ”snön är hård” eller ”skaren bär”, mellan ”det blev mörkt” och ”skymningen tätnade”.
