Det var inte med någon glädje i kroppen undertecknad samlade sig för att titta på partiledardebatten. Det politiska samhällsklimatet har just nu få ljusglimtar. Brittiska tidningar beskriver ”flyktingbåtshotet” mot den brittiska kusten, Alliansen åker på safaritur till förorten och i vårt västra grannland diskuteras det huruvida en bild där Ali Esbati tecknas som apa är ett uttryck för rasism eller inte. Detta läge reflekterades definitivt i partiledardebatten där hela första halvan hade (det påhittade) problemet invandring som huvudfokus.

Allt sedan debattklimatet började förändras i en riktning som inte längre står mellan höger och vänster utan snarare mellan ”onda” och ”goda” värderingar – det som som Jan Björklund beskrev som ett värderingskrig i partiledardebatten – så har vänstern tjatat om att klassfrågorna (arbetets villkor, lägstalöner och marknadshyror) måste flyttas till centrum av debatten. Det är först då höger ställs mot vänster och inte geggar ihop i mitten.

Partiledardebatten var ett bevis på att även Socialdemokraterna nu är med på tåget (man kan tycka mycket om Stefan Löfvens mantra om den svenska modellen, men det gör skillnaden mellan höger och vänster tydlig). Dessvärre verkar det vara för lite, för sent. Jimmie Åkesson (SD) får ändå stå i mitten som ett eget tredje ”block” och recensera debatten snarare än att delta i den. Åkesson hade dessutom rätt i sin beskrivning av att borgarna nu låter som honom själv. Det är inte trams, som Björklund sa – det är snarare sant, att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna nu har tagit över Sverigedemokraternas berättelse om Sverige. I denna berättelse är problemet med allt, alltid, outbildade invandrare med unkna värderingar, och den är inte ny. Högern har en historia av att attackera ”lata och omoraliska arbetare”. Nu har man bara omformulerat berättelsen till det rådande debattklimatet.

Högern har en historia av att attackera ”lata och omoraliska arbetare”

Hur ska vänstern kunna fortsätta trycka på konfliktdimensionen höger-vänster när högern är helt ointresserade av att delta och i stället styr varje samtal över mot ”värderingskriget“? Ett typiskt exempel är hur Ebba Busch Thor (KD) tar kvinnorna som gisslan i sin vilja att skicka ut ”signaler” till väljarna om att Kristdemokraterna minsann är partiet som tar i hårdast mot de asylsökande (genom att lägga förslag på att utvisa alla asylsökande som utför sexualbrott). Slutför hon resonemanget låter hon som Donald Trump. Alla asylsökande blir våldtäktsmän. Alliansens ”systemkritik” är fluffig och utan substans precis som skrikhögerns. Det enda den tillför är att de slipper prata om de verkliga problemen.

Jonas Sjöstedt ville förstås gärna prata om vilka brott Moderaterna och Anna Kinberg Batra tar på störst allvar. Det finns ju många skattebrottslingar i Moderaterna, påpekade Sjöstedt. Kinberg Batra nöjde sig med att svara att vänstern är besatt av skatt. Inga uppföljande frågor från programledarna, ingenting. När högerns främsta politiska företrädare inte ens vill (och slipper) försvara sina kompisars behov av att gömma undan hundratals miljarder från statskassan, blir det svårt att föra en politisk debatt utifrån höger-vänsterperspektiv.

Nu har vi istället en debatt som cirkulerar kring att invandrare är det ‘akuta problemet’, vilket får vänstern att framstå som ‘efter’ eller undvikande när man vill driva vänsterfrågor. Det problemet löser man genom att presentera en helt annan berättelse (något som denna ledarsida efterlyst länge) som fokuserar på det verkliga problemet: Kapitalismens destruktiva och uppenbara effekter. Den berättelsen handlar om att bygga sammanhållning mellan alla som får det här landet att gå runt, som betalar skatt och bidrar ekonomiskt och socialt. Omfördelning är egentligen en enkel ekvation. Det är dags för eliten att ge och oss andra att ta. De som bär upp landet förtjänar bra villkor, inte visstider och knappa lönekuvert. Tänk om man i nästa partiledardebatt kunde få höra Stefan Löfven säga att det är VD:arnas lön som borde sänkas och ges till ungarna i Husby så att de får en rik barndom.

Eftersom att det är vi som bär samhället, kan vi också förändra det. Den insikten måste ägas av fler.