Ungefär kl 11.00 på lördagsförmiddagen den 17:e juni börjar det plinga i våra mobiler, vi som riggar ljud, samlar talare och skriver talramsor på Sergels torg. Det är protester på flera orter runt om i landet med parollen ”Stoppa utvisningarna till Afghanistan!” denna lördagen. Vi vet att en kille vid namn Sadiq Hassani ska utvisas dagen därpå från Åstorp. Meddelandet som når oss genom våra asylvänner i Skåne är att han utan förvarning flyttas till Märsta under dagen för att Migrationsverket och Polisen försöker undkomma våra protester.
När demonstrationen är över packar vi ihop sovsäckar, stolar och dricksvatten för att kunna åka direkt till förvaret, eftersom vi inte vet när utvisningen kommer ske. Det är vi i Ung Vänster och Ensamkommandes Förbund Stockholm som ställer om tillsammans, mobiliserar snabbt, sprider informationen om den planerade blockaden och får med fler organisationer.

Migrationsverket har satt i system att skriva upp åldern på ensamkommande genom pseudovetenskapliga och amatörmässiga metoder och i 19 procent av alla åldersuppskrivningar anges inte ens skäl från Migrationsverkets sida till varför det har gjorts. Sadiq vet när han är född, men migrationsverket säger någonting annat och att det finns en hotbild mot honom i Afghanistan är inte något som tas hänsyn till. Han har svåra ångestattacker sen en tid tillbaka och varje gång någon är vid dörren till hans rum i förvaret så är han rädd att det är dags att köra honom till flygplatsen.

Vi är mitt i den största flyktingkatastrofen i modern tid. Sverige stänger gränser och Europa reser murar för att slippa ta ansvar. Länder i Europa tar emot en bråkdel av alla de som flyr och det är ohållbart. Man skjuter problemen ifrån sig på bekostnad av människoliv. Vi kommer behöva ta vårt ansvar för konflikter i världen och effekterna av dem för inget annat håller, frågan är bara hur mycket lidande vi kan tåla att se till dess. Sveriges rikedomar samlas på toppen och regeringen väljer skattesänkningar för de rikaste i stället för en fristad för de som flyr. Hur många människor är Löfven villig att offra i spelet om makten?

Man skjuter problemen ifrån sig på bekostnad av människoliv

2015 kom det 35 000 ensamkommande flyktingar till Sverige och regeringen sa då att de var välkomna. Många väntar fortfarande på besked om de får stanna kvar. Ohälsan rasar hos dessa unga människor som ingen vill kännas vid. Men det är omöjligt för oss som träffar de ensamkommande i vardagen att gå oberörda, klasskamrater, lärare och anhöriga. Ur det här springer ett brett och folkligt motstånd som kräver amnesti och som jobbat outtröttligt det senaste året för att ändra de asyllagar som trädde i kraft förra sommaren. Det här speglades också i vilka som var på plats utanför förvaret i Märsta. Unga rättviseskämpar, pensionärer, föräldrar och ensamkommande själva, vanliga medmänniskor som ställer upp för varandra.

Efter en lång natt av arbete får vi på söndagseftermiddagen besked om att utvisningen är inställd och vi kan meddela Sadiq att vi har lyckats. Han vill först inte tro det men gråter sen av lättnad, det gör vi med. I Aftonbladet konstaterar gränspolisen sedan att det var på grund av protesterna som utvisningen inte genomfördes. Organisering lönar sig, vilket är något som behöver sägas om och om igen. Vi vet att vi kan förändra när vi gör det tillsammans. Utvisningarna får aldrig bli normalläge, vi kan aldrig vänja oss vid att barn utvisas till krig, därför är det viktigt att fortsätta protestera. Vi kommer inte stanna vid något annat än frihet för alla, för vi vet att det är möjligt. Stoppa utvisningarna till Afghanistan och kräv amnesti åt våra ensamkommande vänner tillsammans med oss.