Min telefon plingar till. En Tiktokvideo. Stop being a bitch!, manar en vältränad amerikan som filmar sig själv joggandes i bar överkropp. Min vän har skickat videon. Han agerar personlig tränare åt mig för att bygga upp min självkänsla.
– Min kusin höll på med droger innan. Nu håller han på med träning och kostrutiner i stället. Han får grov ångest om han inte tränar. Eller äter dålig mat. Jag tror att han har ortorexi.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det berättar min kompis medan hon steker pannkakor för att bota min bakfylla. Enligt ätstörningsforskaren Andreas Birgegård betyder ortorexi för resten av världen en fixering vid ”naturlig” och hälsosam mat. Men i Sverige har begreppet fått en ny betydelse: överdriven träning kombinerat med strikta kostregler. Kry beskriver det som att vara ”sjukligt hälsosam”.
Jag tar en tugga av pannkakan. Jag är glad att jag själv aldrig haft någon ätstörning. Träningsångest kan jag däremot relatera till.
Jag följer träningsprogrammet plikttroget varje dag. 200 armhävningar och fem minuters planka varannan dag. 200 knäböj, 100 utfallssteg och 100 tålyft resten av dagarna. I hela två månader. Sedan tar latheten över. Kvar är bara ångesten över att jag borde träna. Det hjälper inte heller att samtal om känslor med mina killkompisar alltid snabbt landar i samma lösning: ”Börja gymma”.
Träningen måste vara ett verktyg för välmående. Inte bara ännu en stressfaktor.
Jag var 18 när pandemin slog till. I en ålder då hemmafester för generationerna före mig ersattes av nattklubbar och barer, byttes de för mig ut med… Jag vet inte riktigt. Att spela Among us? Att doomscrolla på Tiktok? Pandemin var ett hårt slag mot mitt sociala liv. Och när den lika plötsligt tog slut några år senare drog festerna aldrig igång igen.
”Unga väljer bort krogen – går till gymmet i stället”, skriver SVT. Det är missvisande. Visst, vi unga dricker mindre, röker mindre och skaffar färre nya vänner än generationerna före oss. Och ja, det vanligaste ordet vi beskriver oss själva med är ”träningsmänniska”, och styrketräning är den nya aktivitet som flest provar, enligt Ungdomsbarometern. Men trots träningsambitioner är vi otroligt lata.
Folkhälsomyndigheten larmar om att svenska barn sitter still mer än hälften av sin vakna tid – ett problem som blir värre med åldern. Om ungas träningsuppvaknande är roten till att de slutat festa, borde det då inte också leda till att de rör mer på sig?
Jag tror att det ligger till så här: vi umgås mindre med varandra. Därför minskar vissa dåliga vanor kopplade till socialt umgänge. Men framför allt mår vi dåligt. Det vill vi bota genom att träna. När vi sedan inte gör det ordentligt får vi ångest.
Den 12 december kom Ungdomsbarometerns nya trendrapport, där 17 000 unga delar med sig av sina trendspaningar inför 2025. Förra året var det kroppshets, styrketräning och looksmaxande – att unga killar tar till extrema knep för att bli snyggare. I år är det skärmtidsstress, digital minimalism och slow tech.
Tre av fyra unga stressar flera gånger i veckan över krav de ställer på sig själva. Därför är det synd att kraven inte ens verkar leda till handling. Bygga muskler, skönhetsoptimera, skapa digital balans – vi sliter ihjäl oss över allt vi borde göra. I stället behöver vi lägga ned mobilen, sluta grubbla över att vi borde lyfta fler vikter och bara göra det.
Klockan är 22.00. Jag har ignorerat min väns meddelanden hela kvällen. Jag vet att han vet att jag inte tränat än. Put your phone down and stop being a bitch!, ryter amerikanen i Tiktok-videon. Jag drar mig upp ur soffan, sliter av tröjan och kollar mig i spegeln. ”Lata jävel”, tänker jag. Sedan kör jag igång. Efteråt mår jag som en kung.
