Det som retade upp mig var inte vad som sades, men hur. Lite i förbigående, lite svepande som: ”Det vet ju alla”.
Jag såg på tv, Rakt på med KG Bergström, han intervjuade Åsa Larsson, deckarförfattaren om hennes skrivande, då hon sa det: ”Det är svårt att skriva intressant om sånt som bara är måndag”. Och han nickade förstående, det var ju därför han satt där mittemot och intervjuade henne, före detta juristen, om varför hon börjat skriva deckare.
Inte hade han kunnat sitta mittemot någon ”vanlig”.
Inte henne jag mötte på min promenad idag här i Alby, den unga tjejen som pratade svenska med perfekt tonfall men med massor av grammatikfel, hon som sökte jobb som personlig assistent och fått en obegriplig vägbeskrivning.
Hon vore ju bara en i mängden.
Inte heller hade han kunnat sitta mittemot och vara intresserad av någon av mina gamla arbetskamrater, varken Merja, Olle eller Omar. Merja som hade den gamla tvättmaskinen ståendes i hallen ett par år till dess mannen orkade bära ut den, hon använde den som avställningsyta. Själv var hon bara en halv gång så hög och hade inte en chans att kånka ut den. På vad sätt skulle hon kunna vara intressant?
Eller Olle? Som var så rädd att hans utvecklingsstörda flicka inte skulle kunna fortsätta bo hemma om han blev utan jobb så att han nästan slet ihjäl sig, och tappade vårdnaden när han blev sjuk. Omar, om han hamnat där hade han nog mest fått frågor om sitt koranstuderande, och varför han skickade så mycket pengar via kiosken i Alby. Hans måndagsliv, när han satt vid bandet och blev förödmjukad av basar och tjänstemän, när de kallade honom Muhammed bara för att det var för svårt att lära sig säga Omar, det hade han inte fått frågor om.
Det Larsson och Bergström var överens om var att vanliga människors måndagsliv är ointressanta, om vi inte blir mördade, avskedade eller utförsäkrade från A-kassan och försäkringskassan. När vi blivit offer, då kan vi bli intressanta, men inte så länge vi bara knogar på. De behövde inte ens diskutera det, de bara konstaterade och så var det bra så.
Och alla vi som satt i våra vardagsrum fick, för hundramiljonte gången, veta att vi bara var grå måndag. Det var som när cheferna på Scania kom förbi löpande bandet och sökte någon med titel, väldigt många frågade: ”Är det ingen här?” Då tittade vi som monterade på varandra, sedan skakade vi på huvudet, för ingen var där. Bara vi, och vi räknades inte.
