SPORT I vår tid har idrotten närmast religiös status.
Inte i termer av bokstavstroende, fanatism (nåja) eller konkreta yttringar såsom bön (nåja igen), men i meningen att den ofta anses överordnad andra mål och nyttor. I egenskap av självklar och i sig själv rättfärdigad institution i samhället liknar den religionen. Idrotten har nått en position där dess egenvärde är otroligt starkt.

Detta gäller exempelvis dem som väljer något annat än att bli idrottshjältar, trots möjligheten. De klassas fort som onormala. Vi befinner oss i ett läge där de som kan vinna men av olika skäl medvetet gör annorlunda helt enkelt gör fel. Ingenting anses för magstarkt att ta till, så länge det har syftet att ro hem diverse titlar.

Så stark är vinnandets position, att den debatt som trots allt förs kring vad som är rätt och fel eller bra och dåligt, ofta gäller saker utanför reglernas råmärken. Debatten förs kring dopning och olika avancerade ekonomiska konstruktioner, sådant som inte är tillåtet men som i en framtid kanske blir det. Så flyttas, långsamt men säkert, gränsen för vad som anses acceptabelt hela tiden. Fast i fel riktning. Längre och längre bort från vad en landstingspolitiker skulle kalla ”kärnverksamheten”. Diskussionen måste vändas in, mot idrottens hjärta, igen.
Det får vara ett slut på flummeriet kring sådant som bara bitterhet och cynism föder krav på. Det måste bli självklart att doping med mera inte accepteras, och istället måste vi åter se till vad som sker inom det redan etablerade.

För även inom regelverkets ramar finns behovet av diskussion kring den eventuella existensen av en gräns. En gräns för hur långt det kan gå innan idrotten, trots att den är idrott, fullt laglig och regelmässig, på det ena eller andra sättet inte längre är acceptabel. Exempelvis: för att vi i Sverige idag ska skunna få fram absoluta världsstjärnor i en del sporter, krävs det att vi antingen får fram en extrem talang eller tillämpar metoder som vi normalt inte accepterar. Extremt hård individuell träning i unga år är helt enkelt något som ofta krävs för att bli bland de bästa i världen.

Där har vi ett tydligt exempel på när det måste gå en gräns. När vi säger att vi accepterar att vi inte kommer få någon världsstjärna inom överskådlig framtid, men att det är OK.
För att vi inte vill pressa våra barn hur långt som helst. Det kan bara vara på ett sätt. Vid en viss gräns är det inte värt det. Att vinna är mycket, ibland allt. Men inte alltid allt. Det måste finnas tillfällen då andra värden väger tyngre.