Det finns vissa saker man bara pratar om med andra tjejer. De berättelserna når sällan killarnas öron. Samtalen kräver stor tillit och ömsesidig förståelse för varandras situation. Det är skambelagda erfarenheter och det kan ta flera år innan man vågar berätta för någon. Jag har några vänner som vågat berätta. Berätta att de blivit utsatta, våldtagna. Det krävdes mycket mod för att göra det. Jag är glad att de vågat öppna sig, ett viktigt steg i att bearbeta skulden och skammen. Men det är inte bara vänner som berättat. När jag var instruktör i feministiskt självförsvar var jag ofta i rum med enbart tjejer. Det var inte sällan jag fick höra dystra historier. Samtal som aldrig hade ägt rum om killar var med. Det finns få andra sådana stängda rum. Det ligger en politisk sprängkraft i att kvinnor träffar kvinnor.
Förra veckan gav Ida Gabrielsson från vänsterns kvinnonätverk beskedet att kvinnliga V-politiker ska få gå kurser i självförsvar. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni svarade att hon känner sig oroad över att kvinnor i Vänsterpartiet känner sig så utsatta av sina manliga kollegor. Jag vet inte om hon missförstår med flit eller att hon bara inte fattar. Om jag skulle hålla ett självförsvarspass för henne är jag i alla fall övertygad om att även hon skulle ha ett och annat att berätta. Härskartekniker, sexuella trakasserier och hot om våld är knappast något som ens den kvinnliga politiska eliten undgår. Artikeln på SvDs hemsida gav givetvis upphov till spinn på kommentarsfälten. Bland alla andra galna inlägg kunde man bland annat läsa att: ”Hihihi… det här är en sån där kul ickefråga som tar plats i mediabruset”. Kul ickefråga. Jo tack. Tyvärr måste jag ge personen delvis rätt. Mäns våld mot kvinnor är inte en prioriterad politisk fråga.
Berättelsen om självförsvaret är inte i första hand en svart historia om trasiga kvinnoöden, utan en berättelse om modiga kvinnor som tar makten i sina egna händer. Jag har hållit kurser får många olika grupper, tjejfotbollslag i Täby, gymnasieklass i Farsta, fritidsgård i Akalla… Det jag minns tydligast är passen på Centrum för ätstörningar. Det är tjejer vars liv till stor del kretsar kring negativa tankar om sig själva. Utanpå ser de ut som vilken tjej som helst. Inuti hatar vissa sig själva. I början av passen är de restriktiva och trevande. Kan jag? Vågar jag? Duger jag? Men i slutet av passet är det som att något släpper. Vi skriker. Och vi skriker högt. Vi slår. Vi släpper för en stund ut det som finns instängt inombords. Rummet blir lite mindre kvavt. Kvinnorna skrattar och utstrålar energi. Jag smittas av känslan. Om de kan, så kan jag också.
En man som ger sig på sin kvinna gör inte det för att han är starkare. Han gör det för att han tycker att han har rätt att göra det. För att bryta den ordningen räcker det givetvis inte med att kvinnan stärks. Mannen har en seriöst dålig kvinnosyn och behöver förändra den. Hur man åstadkommer det vet jag inte, om du har en lösning så meddela gärna mig. Vad jag vet är att politiska förändringar genomförs bäst av dem som har ett egenintresse av förändringen. I det här fallet kvinnor. Vi behöver öppna rum med öppna samtal. Men framför allt behöver vi fler slutna rum för kvinnor. Där vi kan dela med oss av våra berättelser. Där vi kan känna systerskap. Jag duger. Jag är värd att försvaras.