Högerhumor – från revykungar till poddliberaler
Kalle Lind.
Galago/Ordfront, 2015.
I en av sina tidiga serier beskriver Liv Strömqvist högerns humor som möjlig att indela i tre kategorier: kränka vänstern, kränka lägre stående klasser och den så kallade ”MUF-humorn”. Kalle Linds Högerhumor motsäger inte en sådan uppställning, men i sin genomgång av högerpräglade underhållare, satirtecknare och ståuppare placerar han indirekt också in Strömqvist på en humorns demografiska och politiska karta. Hans avsikt är nämligen ”att utmana den gängse föreställningen att all svensk satir slår från vänster”.
Kalle Lind – radiopratare, manusförfattare och krönikör i tidningen ETC – har möjligen flugit lite under radarn med sitt författarskap. Med titlar som Proggiga barnböcker och Människor som har gjort fel, Människor det varit synd om och Människor som gått till överdrift (2009–2011) har han dock skapat sig en egen genre. Bäst kan den beskrivas som bestående av ironiska och smått drastiska krönike- och essäsamlingar om det offentliga Sverige – gärna skildrat med utgångspunkt i kända personer och uppmärksammade händelser. Påminner hans böcker om något så är det kanske Filip Hammars och Fredrik Wikingssons Två nötcreme och en moviebox och 100 höjdare, två böcker som i likhet med Högerhumor bär på ett mer seriöst innehåll än vad omslagen antyder.
Som författare kombinerar Kalle Lind rollerna av underhållare och folkbildare. Det digra registret över människor som omnämns i Högerhumor omfattar över 400 namn, vilket inte bara säger något om att högerhumor – till skillnad från vad vissa hävdar – faktiskt existerar, utan också om Kalle Linds breda kunskaper.
Det börjar med ett kapitel om ”revykungarna”: ”Långt innan Twitter var det till revyerna man gick för att få sig några lustigheter till livs om aktuella företeelser… De som drev revyteatrar och som ibland också stod på scen kallades revykungar, om de inte var kvinnor, vilket de aldrig var.”
Sedan följer en rad eleganta små essäer om bland annat Karl Gerhard, Kar de Mumma och Povel Ramel. Anslaget är ömsom vasst, ömsom varmt och ibland lite taskigt, men utmärks faktiskt mest av en humanistisk grundton – en vilja att förstå, göra rättvisa åt och kontextualisera alla dem som (gärna med sexistisk och rasistisk rekvisita) har raljerat över till exempel fackföreningsmän, Ryssland, skatter och maktfullkomliga såssar.
När det kommer till kapitlet om nye Fokus-redaktören Johan Hakelius blir det väldigt roligt. Lind introducerar denne rojalistiska anglofil genom ett citat av Tage Danielsson: ”Och hela redaktionen, män som kvinnor, är klädda i Harris Tweed och tycker om att gå ut i regnet och citera Nalle Puh …”. Om det ”vi” som Hakelius använder i sina texter skriver Lind att det är ”ett vi som i Hakelius värld troligen betyder ’jag och en massa brittiska lorder som bara jag känner till’”.
Lind bjuder endast på två kvinnliga högerhumorister: underhållaren Anita Lindblom, och primadonnan Zarah Leander som efter att ha dragit till Nazityskland för att bli filmstjärna ”köper sig ett slott i Östergötland där hon driver en fiskindustri, dricker kopiösa mängder alkohol och är Sveriges mest hatade människa”.
Däremot behandlas underskottet på kvinnlig humor från höger smart. Kalle Lind diskuterar sexistiska skämt, han sätter gamla högerunderhållare i kontrast till mer samtida kvinnliga författare och komiker, han ramar in sina berättelser med trivia om kvinnor, och han garderar sig för säkerhets skull genom att i förordet skriva att urvalet är subjektivt. Han gör helt enkelt allt man kan, och därför är det synd att behöva säga att Högerhumor ändå blir lidande av det stora överskottet av manliga satir-, karikatyr- och tv-gubbar som alla var verksamma innan 2000 och alla häcklade makten (= gnällde på sossarna). Det är ungefär i mitten av boken som jag måste börja anstränga mig för att kunna skilja dem från varandra.
Mot Högerhumors sista del blir jag lite frustrerad. Jag vill ha mer om de senaste decennierna! Är det rimligt (ens ur humorsynpunkt) att lägga flera sidor på att återberätta en tv-sketch från 80-talet, men begränsa samtiden till några korta, pliktskyldiga och faktiskt smått konflikträdda kapitel om Solsidan, Magnus Betnér och ett ganska internt poddbråk i ”de hippaste hörnen av internet”. Jag hade till exempel sett fram emot en dissekering av Robert Gustafssons folklighet, eller kanske en analys av den ”opolitiska” nihilismen i Nilecity och vad den har betytt för dem som växte upp under 70- och 80-talet. Här faller en pusselbit ur Sveriges hundraåriga historia av högerhumor bort.
Men sammantaget handlar det ändå om en gedigen, unik och jätterolig bok som – trots att högern generellt inte vill ”politisera kulturen” utan i stället, med Kalle Linds ord, ”tror sig representera någon sorts högre, objektiv sanning som står ovanför de futtiga höger-vänsterskalorna” – bevisar att det finns en högerorienterad humortradition i Sverige.
Finns det en ”högre, objektiv sanning” för Kalle Lind handlar den sannolikt om skämtet som något upphöjt och i någon mening okränkbart. Även om en sådan hållning är sympatisk och humanistisk, kan man ändå ett ögonblick fundera över vad den innebär, och på vilket sätt även den är politisk.
