Ordet Oikos är forngrekiska och avser olika begrepp, däribland hemmet, huset och familjen. Men också arvslinjen – det rakt nedstigande mellan generationerna.
Att Mattias Karlssons, den normaliserade extremhögerns chefsideolog, nya tankesmedja valde det namnet är ingen slump. Utan en uppenbar flört med hans egen favoritideolog Roger Scruton som lanserat begreppet ”oikofobi”. Det ska beskriva hur en liberal vänster drar sig undan från det ”egna” mot att istället bejaka det främmande. En vid det här laget självklar go-to för Mattias Karlsson är konflikten om kulturen; 68-vänstern mot nationalisterna, som sliter samhället isär.

Mångfaldens och invandringens faror för nationens enighet, hotet om splittring utifrån. Det polariserade samhällets konsekvenser, och så vidare.
När jag söker på ”Jimmie Åkesson + splittring” är senaste resultatet publicerat för nio timmar sedan: ”Slutsats: Splittringspolitiken och framväxten av parallella samhällen måste stoppas. Omedelbart!”, som han skriver på sitt Twitterkonto.

Det är SD:s mantra. På ena sidan finns samhällets splittring, hotet mot nationen. På den andra sidan finns den fascistiska lösningen: renheten, ordningen, och enigheten genom utrensningar av farlig kultur. Partiets politiska kärna.

Men att samhället är splittrat, eller polariserat som det ofta heter, är Sverigedemokraterna inte ensamma att berätta om. Kristdemokraterna menar att den svenska vänstern sliter isär samhällsgemenskapen genom att kalla högern för antidemokrater och rasister. Även Liberalerna, Centerpartiet och Moderaterna använder flitigt begreppet för att på olika vis beskriva ett samhälle i konflikt. Socialdemokraterna proklamerade att EU-valet i fjol var ett ödesval för värderingar. Vänsterpartiet ser polariseringen som konsekvens av den framväxande fascismen.

Tydligt är att det finns en gemensam bild av verkligheten här, som återkommande rör sig kring slitningen, splittringen och polariseringen. Konfliktlinjer som mer än kanske någonsin går igen i medier.

Begreppet är givetvis inte helt entydigt. Ekonomisk polarisering handlar om ökade klyftor, världspolitisk polariserings ytterlighet innebär krig och polarisering av arbetsmarknaden är ett sätt att beskriva att arbetsgivarnas ges större makt medan arbetstagare i vissa grupper har allt mindre möjligheter att ta sig fram.
Men oftare är det något mer ideologiskt som åsyftas – man talar om kulturens och samhällets polarisering i stort, en politik med ytterligheter där extremer ställs mot varandra, där politiska partier och deras väljare glider längre och längre ifrån varandra till följd av filterbubblor och algoritmdrivna sociala medier.

Det är, som Elina Pahnke poängterar i en debattartikel i Aftonbladet i januari, en populär, för att inte säga hegemonisk verklighetsuppfattning som reproduceras i medier. Hon exemplifierar med flera stora mediers decenniesammanfattningar.
I en sammanfattning av decenniet på Dagens Nyheters ledarsida skriver de att tiotalet var ”sönderfallet, splittringens och polariseringens decennium”. Men där fienden för Sverigedemokraterna är flyktingarna, konstnärerna och makthavarna som möjliggör deras drägliga uppehälle, pekar DN ut just högerpopulisterna och rasisterna som bakomliggande anledning till samhällets splittring.

Men det är bara en spegelvänd problemformulering. Själva verklighetsbeskrivningen är densamma: tiden är splittrad, polariseringen utbredd och farlig, ytterligheterna ett hot mot det goda samhället.
Det hör givetvis till att beskriva verkligheten och politiska förhållanden utifrån en konfliktmodell; det är en given del av medielogiken.
Mats Knutsson, SVT:s inrikespolitiske kommentator, återkommer ofta till begreppet om polarisering. Enligt honom kan det kokas ned till frågan om migration, integration, brottslighet, landsbygdspolitik och sjukvård. Här, menar han, är politiken mer fragmentiserad än på mycket lång tid. I splittringen av den traditionella blockpolitiken har nya motsättningar seglat upp och skapat en ny dynamik i riksdagen.

Och visst har vi en ny dynamik i riksdagen. Men hur polariserad är den egentligen?

Inte så. Det menar i alla fall statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson på SOM-institutet i Göteborg. Enligt deras statistik är förändringarna i polarisering marginella; höger-vänsterpolariseringen är 0,49 idag i jämförelse med 0,45 för 25 år sedan på en engradig skala. Det har inte gjorts särskilt mycket forskning i frågan.
Åsiktsintensiteten, hur starkt man man tycker att något är positivt eller negativt, är också den stabil sedan 1986. Väljarnas bedömning av partiernas positioner är också relativt stabila.
Däremot tycks väljarna gilla eller ogilla vissa partier mer än andra, men ändå är skillnaderna små. Ungefär lika många som enligt statistiken tycker illa om Sverigedemokraterna tyckte illa om VPK i mitten av 70-talet.

Även om Henrik Ekengren Oscarsson pekar ut en växande kulturell dimension inom politiken, i första hand vad gäller frågan om migrationen, så är motsättningar och politiska strider inga nya fenomen. Upplevelsen och berättelsen om polariseringen, som är så livaktig, är en spegling av det politiska klimatet i USA, menar han.

På så vis framstår den främst som en medial berättelse som med tiden ökat i popularitet. I mediearkivet Retriever får ordet ”polarisering” 230 träffar 2008. Tio år senare är det nästan tio gånger så många. Siffrorna förtäljer visserligen inte i vilket sammanhang ordet används, men kan ses som en fingervisning på dess popularitet i dagspressen.

Det är en uppfattning som får uppbackning av Johannes Lindvall, professor i statsvetenskap, som skriver på bloggen Politologerna om den stora ökningen av förekomsten av termen polarisering i svensk storstadspress. Vidare pekar han på att de ideologiska avstånden i Sverige inte alls ökat, utan tvärtom, blivit allt mindre.

Och kastar man ett öga på den ekonomiska politiken, vilken ändå måste sägas ligga till grund för ett partis ideologi, framstår mittfåran som allt bredare. Sverigedemokrater, kristdemokrater, liberaler och centerpartister delar i mångt och mycket samma projekt med sänkta skatter, uppluckrad arbetsrätt, privatisering, hårdare straff och åtstramad invandring.

Något har dock förändrats: Socialdemokraterna hoppade på det nyliberala tåget och driver igenom samma politik.

Vänsterpartiet, som så länge varit ankaret vänsterut, har på många vis nu tagit Socialdemokraternas traditionella plats.

2015 var Jimmie Åkesson nöjd i en intervju i Expressen. Han ansåg att han äntligen fått se en seriös debatt om integrationsproblematiken. Att oviljan att ”ta i problemet med invandringen” äntligen gav med sig, eftersom Göran Hägglund då lyft frågan. Konsekvenserna av den så kallat generösa flyktingpolitiken kunde kanske undanröjas, och hotet om ett totalsplittrat samhälle undvikas, hoppades Åkesson.

Fem år senare har både Kristdemokraterna och Moderaterna gått längre än så. Inom Socialdemokraterna höjs återkommande röster om en stramare invandringspolitik. Jimmie Åkessons förhoppningar tycks gå i uppfyllelse.
Samhället är och har alltid varit präglat av konflikter, och de konflikter som är särskilt påtagliga just 2020 är sällan nya. Nyanserna är många och skiftande, nya levnadsvillkor tillför nya premisser. Oftast är det mer komplext än vad som går att beskriva i en dualistisk uppställning om hur samhället ser ut.

Men frågan om vad beskrivningen av samhället som allt mer polariserat och splittrat innebär för partipolitiken kvarstår att besvara. För varje förskjutning i det offentliga samtalet och för varje parti som ger uttryck för en verklighetsbeskrivning där invandringen sliter samhället isär tycks det allt mer akut att prata om vilka som tjänar på det. Och vilka som utses till förlorarna.