Debatten om Lars Vilks och yttrandefriheten är egentligen flera debatter. Naturligtvis är det totalt förkastligt att hota eller trakassera någon.
Själva yttrandefriheten är en annan diskussion. Många, kanske de flesta, som har deltagit i debatten om mordhoten mot Vilks tycks helt aningslöst förutsätta att yttrandefriheten är total och oinskränkt. Det är den inte. Det finns en rad begränsningar av vad man får säga. Hets mot folkgrupp (som en del menar att Vilks har gjort sig skyldig till) är straffbart. I Tyskland är nazistiska partier förbjudna. Kommunistpartiet var länge förbjudet i Västtyskland. Att såra religiösa känslor är straffbart i Polen och Irland. Ungern har nyligen stiftat en lag som straffbelägger förnekande av Förintelsen. Däremot fick den ungerska högern inte genom att samma sak skulle gälla förnekande av kommunismens brott.
Det är nödvändigt med en ständig och grundläggande diskussion kring yttrandefriheten och dess gränser. Jag medger mer än gärna att det är ingen lätt fråga, och jag har inga definitiva svar att erbjuda.

Rent generellt anser jag att eventuella inskränkningar ska vara så minimala som möjligt. Yttrandefriheten är ett omistligt värde, och risken är alltid stor att har man väl börjat tumma på den, kan det lätt urarta, med förödande konsekvenser för det demokratiska samhället.
Det finns också en praktisk aspekt. Tvivelaktiga åsikter som trängs undan till olaglighet kan lätt fermentera till något betydligt otäckare.
Man behöver inte vara konstkritiker för att se att Vilks rondellhund är en taskig teckning, och att han inte ens orkade vässa pennan.
Det är fullt logiskt, Muhammedhunden är bara en narcissistisk provokation i pr-syfte som uttrycker en infantil tomhet, en ovilja och oförmåga att utrycka något angeläget, eller något alls egentligen. Vilks vill bara testa var gränserna går, det är provokation för dess egen skull. Han väljer att förolämpa muslimer, en redan diskriminerad grupp under stark socialt och politiskt tryck.

Muslimska fundamentalister hotar inte vår frihet, de har inte ens stöd bland muslimer. Det finns betydligt allvarligare hot. Tryckfrihetsförordningen är på väg att offras på EU-anpassningens altare. De anställdas yttrandefrihet inskränks allt mer av arbetsgivarna.
Det är viktigt att skydda Vilks från hot. Det är ännu viktigare att vänstern är beredd att ta strid för yttrandefriheten. Den är alldeles för viktig för att lämnas till liberala hycklare.