Biermann hade precis berövats sitt östtyska medborgarskap och han minns denna konsert starkt, just eftersom publiken kunde en av hans sånger på svenska. På scen var han en urkraft med sin burleska humor och värme.
Biermanns liv är tysk nutidshistoria. Som sextonåring hade han lämnat sin kommunistiska familj i Hamburg för att delta i bygget av socialismen i DDR. Med tiden blev han alltmer kritisk, men han fortsatte att tro på en möjlig socialistisk utveckling i landet. Med åren blev han en enmansarmé för en levande socialism och framhärdade som kommunist trots att han blev alltmer förföljd för sina kritiska sånger. Han berättar att Stasi på alla sätt försökte knäcka honom. Han har sett deras åtgärdslista i tio punkter. Den mest kreativa metoden man tänkt ut, var att skriva pinsamma sånger i hans stil och med hans namn som skulle få honom att framstå som löjlig, fast där hände inte så mycket. En annan metod var att skära av honom från hans vänner. Inte heller det lyckades. Han var alltför känd för att fängslas och till slut 1976 blev han utslängd. I mars i år var han tillbaka i Stockholm. Den sextionioårige Biermann är fortfarande en stark personlighet på scen men inte lika förhoppningsfull.
En av hans sånger inleds: ”Det ändrar sig” – Som min läromästare Brecht skulle sagt, säger han skrattande, och hytter med näven. Men sången fortsätter: ”Men det förblir som det var.”
Sedan länge har han slutat att kalla sig kommunist, men verkar inte tillhöra dem som gör avbön. Han bjuder upp Lena Granhagen att sjunga en sång om hans kommunistiska mormor. Hon bannar fattigdom, Hitler och Stalin men slutar: ”Gud skänk du åt kommunismen seger.” Intelligent, han sjunger inte själv men tar ändå inte avstånd från sången. Han förstår hennes kamp men annars verkar det politiska intresset inte varit så stort på senare tid. Det politiska har glidit över i det personliga och visst var hans gamla sånger bäst.
Fast det är kanske inte så märkligt. De historiska villkoren bestämmer även för en visdiktare. Under tiden i Berlin satt han mitt i en politisk realitet som tvingade fram dessa starka sånger. I Västtyskland är verkligheten är en annan och han verkar inte ha hittat ett politiskt sammanhang där. Fast fortfarande är Biermann en av kontinentens främsta vissångare.
