De flesta är överens om att den så kallade Pisarapporten med de katastrofala resultaten för svenska skolor kommer att bli ett rejält sänke för Jan Björklund och FP i valet nästa år. Det var ju Jan Björklund som i valet 2006 gick till val på ett stenhårt fokus på ordning och reda i skolan. Men på samma sätt som det då var en vinnarfråga blir det i dag en bumerang och ett stort sänke. Det är riskabelt att satsa allt på ett kort.
Jag tänkte på det när jag läste intervjun med partiordförande Jonas Sjöstedt i senaste numret av partitidningen Rött. ”Vi ska fokusera på en fråga” var rubriken. Budskapet om att vinster i välfärden skulle bli Vänsterpartiets huvudfråga upprepades på ett sätt att det var omöjligt för läsaren att missa budskapet. Och strid mot vinster i välfärden är viktigt. Men det är väldigt mycket annat som också är viktigt.

Det är bara Vänsterpartiet som med trovärdighet kan sätta press på de andra partierna i privatiseringsfrågan. Det har vi redan gjort, och ska så fortsätta att göra.
Men att detta ska bli vår enda fråga i valet? Det ställer jag mig mer tveksam till. Dessutom ställer jag mig tveksam till vad denna hårdfokusering av en enda fråga kan göra med en bred folkrörelse som Vänsterpartiet är.
Till att börja med innebär hårdfokuseringen att Vänsterpartiet måste tona ned andra frågor (på något annat sätt kan jag inte tolka upplägget). Vad gör vi med de ökande klyftorna i samhället, ojämställdheten mellan män och kvinnor, skolan, arbetslösheten, den globala orättvisan mellan Nord och Syd, bostadsbristen och klimatkrisen? Det är alla frågor där Vänsterpartiet har mycket att bidra med. Det vore otroligt synd att tvingas nedprioritera en enda av dessa frågor. Då svarar kanske någon från partiledningen; men allt detta ryms inom frågan om vinster i välfärden. Den allvarliga situationen i skolan, genusklyftan eller arbetslösheten kan ju delvis kopplas till privatiseringspolitiken. Men – i ärlighetens namn – det är endast delvis. Svaret på frågan om de dåliga resultaten i skolan är exempelvis mycket mer komplicerad än så. Samma sak med arbetslösheten.
Med det ensidiga fokuset riskerar Vänsterpartiet att reduceras till ett enögt enfrågeparti. Det tycker jag vore synd.

Jag tror ursprunget till denna snäva fokusering vid en fråga – konstigt nog – går att spåra till företagsvärlden och tanken om varumärkesbyggande. Att bygga ett så kallat varumärke är extremt viktigt för företag på en konkurrensutsatt marknad. Det handlar om att konsumenterna ska identifiera företagen med en enda stark fråga, allt annat blir underordnat. För Ryanair handlar det om billiga biljetter, för Ikea om platta paket. Frågor om till exempel miljö eller arbetsrätt är bara i vägen, såvida de inte kan inordnas under diskursen om företagets varumärkesbyggande. Det är därför vi så ofta hör från företagen att de måste ”fokusera på kärnverksamheten”. Allt annat är i vägen.
Men Vänsterpartiet är inget företag. Vi är en snart hundra år gammal folkrörelse med ambitioner på att omdana hela samhället. Att vinna val är viktigt för oss. Men vi kan inte vinna med pyrrhussegrar. Att gå upp med en procentenhet till priset av att vi lagt andra viktiga frågor åt sidan, det är det helt enkelt inte värt. Och det finns saker i samhället som inte kan förklaras med att det är fel med vinster i välfärden. Dessa frågor måste vi också ha ett svar på.
Kanske vinner vi valet, men till priset av att vi som parti delvis tömts på innehåll. Det vore synd. På kongressen hoppas jag att vi fattar beslut om ett bredare fokus för vårt parti.