Upplevelsen låter trist och jag har själv inte mycket till övers för aggressiva killgäng som tar över offentliga platser, men någon riksnyhet är det knappast. Senare visade det sig också att skribentens otrygghet hade spätts på av att nöjesparkens trygghetschef på Instagram hade poserat med ett vapen och en kvinna i famnen. Efter nöjesparkens svar, att bilden var tagen på en fest med James Bond-tema, torde saken vara utagerad.

Ändå växte ickehändelsen snart till en nationell trygghetsdebatt. Expressen och Aftonbladet var tidigt ute med artiklar, och snart gjorde även Sveriges Radio ett inslag. Alice Teodorescu Måwe, högerskribent och tidigare presstalesperson på Academedia, förklarade att stökiga gäng med utländsk bakgrund även skapar otrygghet på badhus och bibliotek. Nu var det dags att agera.

En månad senare har nu på samma park en 30-årig kvinna dött och nio personer skadats, både vuxna och barn, sedan en vagn i berg- och dalbanan Jetline spårat ur och fastnat i lutning. På Twitter påpekade frilansjournalisten Frida Sundkvist att företaget Parks and resorts, som bland annat äger Gröna Lund och Kolmården, trots att de går med förlust nyligen hade en aktieutdelning på 21 miljoner kronor, och antydde att de kan ha misskött underhållet.

Huruvida det är fallet vill jag inte spekulera i, men ännu en antydan finns i Aftonbladet. Där påpekas att Lisebergsbanan, som invigdes 1987 och har samma tyska tillverkare som Jetline, fick nya vagnar för fem år sedan, medan Gröna Lunds åkattraktion som hade premiär ett år senare renoverades senast år 2000. Här kan tilläggas att Liseberg i förlängningen ägs av Göteborgs stad, medan Parks and resorts är helt privat. Däremot har pensionsbolaget AMF, som samägs av LO och Svenskt Näringsliv, precis gått in som storägare i företaget med en andel på 19 procent. Vi är alltså med och betalar för gungorna – men utan insyn i säkerhetsarbetet.

I vilket fall fäster händelsen ljuset på en central motsättning mellan vinstintresse och trygghet. Tre dagar efter köträngseln på Gröna Lund spårade ett Arlanda express-tåg ur med 70 människor ombord. Den gången hade passagerarna tur: bara två personer skadades. Men som företagets vd Magnus Zetterberg korrekt påpekar: ”Vi är ändå tacksamma att det inte blev värre än det blev, det kunde ha gått betydligt värre när det här händer ett tåg som går i 150 kilometer i timmen.” (SVT, 27/5.)

Ändå var det ungdomsgänget och inte tågolyckan som ledde till en nationell trygghetsdebatt.

Situationen är inte unik för Sverige. Vinstjaktens potentiellt dödliga konsekvenser har även visat sig i Grekland, där en tragisk tågkollision krävde 59 människoliv. I det fallet hade det statliga tågbolaget OSE sålts ut till italienska storägaren Ferrovie dello Stato, efter motkrav från EU på utförsäljningar för att få tillgång till unionens räddningspaket. I ett uttalande skrev tågfacket Stasy: ”När arbetare talar om brist på personal, på ålderdomliga kontrollsystem och infrastruktur, på otillräckligt underhåll av rälsen, på kriminellt beteende längs hela sträckan, så struntade ledningen i allt detta.”

Även Tyskland och Holland har skakats av dödliga tågolyckor på senare tid. Att något liknande inte har hänt i Sverige får anses vara tur.

Som Johnny Naderus på fackförbundet Seko och journalisten Mats Wingborg påpekar i Dagens Arena den 5 juni har antalet järnvägstekniker minskat från 7 257 år 1998, när Banverket övergick till att ta in privata utförare, till 3 800 år 2020. Ändå flyttade regeringen i höstas över 750 miljoner kronor från anslaget för järnvägsunderhåll till vägar. Därför går i sommar inte några SJ-tåg mellan Skåne och Göteborg, något som infrastrukturminister Johan Pehrson ynkligt nog skyllde på att de arbetslösa hade det ”för fett”.

I Stockholm försökte MTR avskeda tågvärdarna i kollektivtrafiken, och backade först efter en massiv facklig mobilisering. Seko framförde då att ”kostnaden och vinsten går före säkerheten”: ”Trots alla protester från de anställda, intresseorganisationer och många andra passagerare som varnar om att det kommer bli stora problem med säkerheten och tryggheten inom spårtrafiken, lyssnar man inte.” (Sekotidningen, 17/3.)

Så nog ger Gröna Lund anledning till en nationell trygghetsdebatt. För en gångs skull borde den handla om hur vinstintresset gång på gång står i vägen för allas vår säkerhet.