Promoe har nyligen släppt låten Svennebanan som med stor sannolikhet kommer att bli en av årets sommarplågor.

Nykteristen Promoe försöker skildra den svenska fyllekulturen.

Och det går att känna igen sig i videon, som består av en faktisk svensexa. Den dyngraka kroppshållningen, det hårdhänta grabbkramandet, samt den spexiga attityden med fyllan som avlatsbrev ifall att man i efterhand skulle bli avkrävd förklaringar eller ursäkter.
Men med Promoes text som soundtrack fastnar skrattet i halsen.

För inte är det den kultiverade medelklassen som skildras. Nej, Svennebanan handlar om de svenskar som ”gillar kungafamiljen”, är i Thailand på semester, åker charter till ”Mallis Kanarieholmarna”, har barn som kollar för mycket på tv, får sin ”kunskap från Wikipedia”, ”finlandsfärja Bon Jovi-covers”, ”raggarbilar power meet”, och så vidare. Det handlar alltså om ”svennar” med markant lägre kulturellt och ekonomiskt kapital än vad Promoe själv har.
Det som skiljer Svennebanan från till exempel tv-serien Världens modernaste land är, förutom format och längd, att Fredrik Lindström blandade ömhet med humor, medan Promoe alldeles uppenbart betraktar svenskheten med ett nedlåtande utifrån-perspektiv.

Promoe har tidigare uttalat sig om hur han plågats av sin etnicitet och hudfärg. Att han länge inte kunde relatera till vita män. Det känns inte som ett sammanträffande att han därför känner sig manad till uppgörelse med ”svennebananerna”.
Låten passar väl in i den vanliga medelklassaktiviteten att raljera över dansband och glesbygdsbor. Men är inte denna konstanta uppgörelse med det hemtama och ”svenniga” aningen tröttsamt? Visst är självkritik viktigt, men självföraktet som Promoe hasplar ur sig ger mest sura uppstötningar. Särskilt när man som han sparkar nedåt i klasshierarkin.

Nej, mitt skratt fastnar i halsen när jag lyssnar på Svennebanan. Promoe skrattar inte med utan åt bananerna.