Strax före jul arrangerade Grafiska fackföreningens kulturkommitté ett möte om det alarmerande medlemstappet i partierna. På DN Debatt hade statsvetaren Olof Petersson skrivit att partiernas medlemsantal hade halverats på drygt tio år och att problemet är stort med nyrekryteringen. Petersson och socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog blev inbjudna till mötet.
Det är de tre största partierna – socialdemokraterna, centern och moderaterna – som fortsätter att förlora medlemmar; för övriga partier är utvecklingen avstannande eller relativt stabil; partierna försvinner inte, men de håller på att ändra karaktär, berättade Olof Petersson.
Jag blev besviken på hur Marita Ulvskog tacklade problemet i sin inledning. Trots att partiet gått från 260.346 medlemmar 1991 till 136.335 år 2004 – och märk väl att raset skedde efter att den fackliga kollektivanslutningen till SAP hade upphört – verkar det som Ulvskog tar alltför lätt på problemet. Hon menar att SAP hävdar sig gott internationellt; halveringen beror på massmedia, kommunikationer och mer obekväma arbetstider; det handlar om att anpassa det politiska arbetet till människors vardag, att hitta nya former för politiska möten.
I mitten av 1990-talet gick jag som vanlig, samhällsengagerad medlem med i SAP. Medlemsskapet blev mycket kort, beroende på att lokalföreningens möten var tunna, trista och tömda på ideologiskt och politiskt innehåll. Det var helt enkelt tråkigt, kändes visset att vara vanlig gräsrot i SAP. På mina synpunkter svarade Marita att så kan det vara i vissa organisationer och visst måste ideologin få en annan plats i partiet.
SAP:s medlemsstruktur har alltmer börjat likna en flaggstång med krympande bas och allt längre stång. I basen har vi huvudsakligen gamla pensionärer, uppblandat med lite förtroendevalda runt pensionsåldern. På den långa flaggstången klättrar anställt rörelsefolk, funktionärer och heltidspolitiker uppåt. Högst upp tronar guldknoppen, partieliten. Guldknoppen har distanserat sig från sin bas, har svårt att höra kritiken underifrån, tycker att samtalsmöten och demokratiska rådslag är tidsödande.
Eliten har fullt upp med sitt: rådslag med konsulter, samtal med specialister och möten med den politiska tjänstemannastaben. Idag ska den politiska processen fungera professionellt, snabbt och effektivt. Det blir kort om tid för den inre demokratin, för de politiska samtalen med medlemmarna. Med fortsatt medlemsras blir frågan snart aktuell om huruvida den enkla partiaktivisten egentligen behövs, partiet kan klara sig utan medlemsavgifter – det finns ju statligt stöd som garanterar klirr i kassan. Och kanske far tanken genom guldknoppen, att det skulle fungera smidigare utan lokala drivankare, viktigast är att man servar och informerar väljarna och håvar in deras röster. Det är ju rösterna som ger det ekonomiska partistödet – inte medlemsantalet.
Snacket kan synas rått, men vart är den svenska politiska demokratin på väg, vad händer inom partierna? Ny demokrati och Junilistan anger nya vägar helt skilda från folkrörelsetanken. De var/är partier skapade av några personer som ser sig som entreprenörer med chans att komma in i riksdagen och ta del av det offentliga partistödet. De agerar utan medlemsbas som kampanjorganisationer vid valen och däremellan som politiska serviceföretag.
Egentligen är den här utvecklingen följdriktig. Antalet fritidspolitiker har minskat uppseendeväckande. Från 180.000 på 1960-talet till cirka 50.000 idag.
Moderaterna talar ofta om att politiken har för mycket att säga till om, att politikerna är för okunniga, att politiken tar för stor plats på det kompetenta näringslivets och marknadens bekostnad. Påståendet är orimligt, det mesta är ju fokuserat till börsen. Idag är omsättningen på Stockholmsbörsen på en dag lika stor som den var för 20 år sedan under hela året. Verkligheten är att marknaden, kapitalet, har stärkt positionerna på politikens och folkets bekostnad. Moderaterna fortsätter dock att kritisera politikens svängrum, trots att partiet har fått ett halverat medlemsantal. De sågar medvetet eller omedvetet på den partigren de själva sitter på.
Politikerföraktet, det partipolitiska utanförskapet, beror inte på att folkrörelsepartierna har för mycket att säga till om och tagit för stor plats. Tvärtom beror det på att folkrörelsepartierna inte har tagit för sig, inte har utnyttjat sin demokratiska maktställning i medlemmarnas och väljarnas intresse mot kapitalet, mot kommersialismen, mot urholkningen av välfärd, omsorg och pensioner. Om folkrörelsepartierna tog kamp för folkflertalets intressen skulle säkerligen valdeltagande och medlemsantal öka.
När medlemmarna talar om att de inte känner igen sig i organisationen, inte kan urskilja det egna partiet i det politiska grådasket, tror jag, att de saknar spänningen i politikens alternativ, visionerna i idédebatten och i det socialistiska perspektivet; möjligheten att avvika från det rådande systemet, från ”den enda vägen”, att rubba det omöjliga.
