Alla i Los Angeles känner någon som förlorat allt i bränderna och en stämning av uppgivenhet och oro ligger över staden. Samtidigt andas alla in den plastiga kemikalieröken som täckt himlen i nästan en vecka. Vi besökte en släkting på västra sidan i helgen och märkte att det regnade aska över oss. Branden hade spridit sig och kommit närmare Brentwood och motorvägen 405.

När jag skrev om det Los Angeles som varit min hemstad de senaste sju åren visste jag att det som händer nu var oundvikligt. Det gjorde också författaren Octavia E. Butler som 1993 skrev science fiction-romanen Liknelsen om sådden, som utspelar sig i ett Los Angeles 2024. En högerdemagog precis blivit vald till president, vilda bränder härjar och klassklyftorna har drivit fram en svår apati.

Jag och många med mig hade nästan vant oss vid skogsbränderna vid det här laget. Ändå var det svårt att inte bli överväldigad när infernot slog till. Det tog bara några korta timmar för Santa Ana-vindarna att sätta eld på halva Pacific Palisades och sprida sig vidare till Malibu och Santa Monica. Några dygn senare var förstörelsen rent apokalyptisk, med flera nya bränder.

Klassklyftorna är ändå kusligt närvarande: Hundratals av brandkårens styrka är fångar från Kaliforniens fängelser som slåss mot elden för löjligt låga löner.

Till och med Hollywood Hills, bara någon kilometer från Walk of fame, stod i brand under en period.

På en knapp vecka har tusentals hem har brunnit ned, hundratusentals har evakuerats och över ett dussin personer har dött. Siffrorna ökar varje dag. Det pågår plundring av övergivna hus, bedrägerier av utsatta och rykten går – som kan vara sanna eller inte – om att det startas nya bränder av mordbrännare och/eller psykiskt sjuka. 

Samtidigt är det rörande hur många av Los Angeles invånare samlas för att hjälpa varandra under en svår period. L.A. är en plats som alltid beskylls för ytlighet och egoism, men det är inte vad jag ser på gatorna eller när jag pratar med folk. Alla uppmanar och hjälper varandra att hitta säkerhet. 

Bränderna har ofrånkomligen politiserats. Någon på X spinner konspirationsteorier om pedofiltunnlar under Gettyvillan, JD Vance sprider misinformation om att vattenreservoarerna stått tomma i 15 år och Trump påstår att guvernören Gavin Newsom prioriterat att skydda en fridlyst fiskart i stället för att se till att det finns vatten i brandposterna.

Påståenden som enkelt kan faktakollas och avfärdas men lever kvar i X hatdrivna algoritmer. Ilskan mot hbtq-kultur har riktats mot Los Angeles brandkår som lovat att fokusera på mångfald.

Helgens största mediala händelse var ändå att brandchefen Kristin Crowley gjorde en ovanligt frispråkig intervju, där hon förklarade att brandkåren varit underfinansierad. Hon sade att hon bett om mer pengar, men menade att borgmästaren Karen Bass inte lyssnat på varningarna. Intervjun blev viral och kort efteråt kallade borgmästare Bass in Crowley till sitt kontor och skippade den planerade presskonferensen. Det är inte en bra look.

Katastrofer brukar annars höja amerikanska politikers status. Initialt dubbades både den före detta presidenten George W Bush och New Yorks borgmästaren Rudy Giuliani till hjältar i New York efter terrordådet den elfte september 2001.

Så är inte fallet för Karen Bass eller guvernör Gavin Newsom, som nu klandras hårt för att inte ha varit förberedda. Newsom och Bass slingrar sig i intervjuer och kan inte ge svar på vad som gått fel. Men när vindarna blåser så hårt, och marken är så torr efter en vinter utan en droppe regn – vad hade de kunnat göra? Well, utöver att satsa mer pengar på brandkåren?

All skadeglädje och politisk smutskastning från båda håll bidrar ändå till en mild depression i allt trauma. Alla syrliga skämt och konspirationsteorier får röken att kännas tjockare och kvävande.

Vid första anblick är bränderna som en inverterad variant av orkanen Katrina 2005. Det var en naturkatastrof med översvämningar som mest drabbade de fattiga i New Orleans. Bränderna omkring Los Angeles har istället slagit mot mer välbärgade områden. Hollywoods elit, som Paris Hilton, Mandy Moore och Mel Gibson, har förlorat sina hus.

Klassklyftorna är ändå kusligt närvarande: Hundratals av brandkårens styrka är fångar från Kaliforniens fängelser som slåss mot elden för löjligt låga löner. Samtidigt försöker eliten fly sitt ansvar för det gemensamma.

”Har någon tillgång till privata brandmän för att skydda vårt hem i Pacific Palisades? Måste agera snabbt här. Alla grannars hus brinner. Kommer att betala vilket belopp som helst”, det skrev den LA-baserade fastighetstoppen Keith Wasserman på X, och möttes direkt av en stor backlash.

Liksom många storstäder kritiseras ofta Los Angeles för att riva ned sin historiska arkitektur till förmån för urbana nybyggen. Men rik eller inte, i verkligheten förtjänar förstås ingen att hamna i det här helvetet.

L.A. är en plats som alltid beskylls för ytlighet och egoism, men det är inte vad jag ser på gatorna eller när jag pratar med folk.

Många medelklassområden har också drabbats hårt av bränderna. Folk som ägt sina hus sedan 20-, 30-, och 40-talet med minnen som gått i arv i generationer. En stor del av Los Angeles säregna hippiekultur och anrika Hollywoodhistoria i Pacific Palisades, Malibu och Altadena har decimerats allvarligt. Historiska hus som tillhört stumfilmsstjärnor, new age-charmiga veganrestauranger och lokala destinationer som ett kaninmuseum har brunnit ned. Minst 30 historiska byggnader är borta för gott och även där lär siffrorna stiga.

200 personer förlorade dessutom sina hem i en park för husbilar i anslutning till Pacific Palisades.

I mars 2024 bestämde försäkringsbolaget State Farm general att de inte skulle förnya 30 000 försäkringar för husägare och bostadsrätter i LA-området när de löpte ut – inklusive 1 626 i Pacific Palisades. Andra försäkringsbolag har antingen slutat teckna husförsäkringar i de eldbenägna områdena, eller lämnat Kalifornien helt.

Trots politiska initiativ att hålla försäkringsbolagen ansvariga kan den massiva förstörelsen fördjupa krisen med hemförsäkringar i Los Angeles. Allt framstår som en mardröm för dem som redan blivit av med allt de äger. Katastrofen har gett ett eko till det folkliga förakt för försäkringbolagen i USA – det som förvandlade Luigi Mangione till en sociala medier-darling efter att han kallblodigt mördade VD:n för en privat sjukförsäkringsjätte.

Min flickvän är född och uppvuxen i Los Angeles. För henne är det särskilt svårt att se staden brinna. Hon är orolig för att marken som brunnit riskerar att köpas upp utifrån. Los Angeles kultur kan förändras radikalt och snabba på en utveckling där stadens ”angelinos” pressas ut för att hyrespriserna fortsätter öka.

Om superrika intressen bygger nya bostäder, vem ska ha råd att bo där? Risken är att L.A. blir ännu mer likt San Fransisco, där allt som blir kvar är yuppies, turister och hemlösa.

Om bränderna visat något är det hur viktig professionell journalistik är. NBC4, ABC7 och även Fox lokalredaktion har gjort en oförtröttlig insats i sin rapportering. En motvikt till X konspirationsteorier och AI-genererade låtsasnyheter (som den fejkade bilden av den brinnande Hollywoodskylten).

Om något visar bränderna att Elon Musks försök att montera ned traditionell media måste stoppas om vi ska kunna få rätt information i kristider. 

Nästa test för Los Angeles kommer när vindarna blir starkare igen i mitten på den andra veckan. 

Det finns en citerad låttext från Eurythmics och Annie Lennox som avslutar Demon time. I dag – ännu mer än på dagen jag skrev det – hoppas jag att den ska bli sann:

Here comes the rain again

Falling on my head like a memory

Falling on my head like a new emotion.