Jag har alltid sett Ai Weiwei som en medioker representant för industrifieringen av enskilda konstnärskap. I stället för vanliga ateljéer rattar hans sort över kontorskomplex stora som flygplatser, och transaktionerna vid uppdrag och försäljning liknar mer bilaterala förhandlingar än små röda ”såld”-pluppar under en vernissagekväll. De ser sig själva som varumärken och saluför så vaga estetiska och etiska budskap att de tilltalar ”en bred massa”. Särskilt petiga med vem som betalar är de inte heller.
I samma grupp finns britten Damien Hirst, som sågade itu en haj 1995, och som numera massproducerar briljantförsedda dödskallar (tänk ”människans dödlighet”) i en ateljé på 9 000 kvadratmeter. Och Olafur Eliasson, som delar ett kvarter i Berlin med Ai Weiwei, och som 2018 skickade 30 manshöga isblock från Grönland till ett klimatmöte i London för att med denna energislukande gest fästa ljuset på – smältande isar. Samt alla feministiskt medvetnas favorit när de vill räkna upp en tredje kvinnlig konstnär förutom Frida Kahlo och Hilma af Klint: Marina ”att dricka ett glas vatten är också konst” Abramovic.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
