Natten den 4 november 2003 var sista gången Manadel al-Jamadis fru och barn såg sin man och pappa levande. Då stormade tio USA-soldater in i deras hus, satte på honom handklovar och den obligatoriska huvan, slängde in honom i ett fordon och körde iväg mot Abu Ghraib. Några timmar ofattbart helvete hade startat. Soldaterna sparkade den försvarslöse Manadel och slog honom med sina gevär.
Framme vid lägret överlämnade de honom till CIA, som satte igång med den ”riktiga” tortyren. När några armévakter beordrades att lyfta ner honom för ”ompositionering” från den tortyrposition som kallas ”Palestinian hanging”, eftersom han enligt de torterande CIA-tjänstemännen inte samarbetade, så sprutade blodet som en fontän ur Manadel. Någon ny tortyrposition behövdes inte. Han hade redan torterats ihjäl. Bråk om vad de skulle göra med kroppen uppstod, så de packade in Manadel i is och plast tills vidare. Ett dygn senare fäste sjukvårdspersonal droppslang på kroppen och några bandage, så att det skulle se ut som att han fått vård. De så kallade rötäggen i Abu Ghraib, de längst ner i hierarkin som har ställts inför rätta för att vi ska tro att tortyren inte är satt i system och inte har något att göra med de tortyrpolicydokument som bland andra nye justitieministern i USA formulerat, fotade sig själva flinande göra tummen upp-tecken över den döda is- och plastinpackade Manadel.

Så kom det sig, att Manadel al-Jamadis fru och barn våren 2004 såg sin man och pappa på några chockande, obegripliga och vidriga foton i en tidning. De hade i månader hos ockupanterna försökt få veta vad de gjort med honom och var han hölls fången. Några svar fick de förstås aldrig, för han tillhörde från början gruppen spökfångar, de som göms undan från Röda korset eftersom de ska torteras ordentligt.
Självklart ska Sverige samarbeta med CIA, säger Thomas Bodström. Förutom informationsutbytet, så kan vi
ibland behöva ett praktiskt handtag också, säger han.
Självklart.