Förhandlingarna i mexikanska Cancún bröt samman i söndags, under toppmötets sista dag.
En påtaglig nord-syd-splittring, en närmast obegripligt hård och stelbent förhandlingslinje från EU:s sida, bristfällig hantering av syds krav under förhandlingsprocessen, en historisk samling bland världens u-länder – och känslomässigt synnerligen starka protester mot WTO under toppmötet, inte minst bland världens småbönder – är bara några av orsakerna till sammanbrottet.

Delegaterna bland världens u-länder åker hem efter ett samarbete som varit starkare och mer enat än någonsin.
Den tyngsta av syds nya allianser, G22, omfattar bl.a. Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika. Totalt representerar G22 flera miljarder människor. En andra allians, ACP-MUL-AU, utgör 61 av WTO:s 146 medlemsländer – bl.a. de allra fattigaste och de flesta av Afrikas länder.
För den globala rättviserörelsen innebär Cancún en oväntad och symbolladdad framgång. Numerärt lär protesterna inte gå till historien.
De största demonstrationerna samlade ungefär 10.000 deltagare. Cancún ligger otillgängligt – förutom med dyrbart flyg – i sydöstra Mexiko. Inte minst i västvärlden satsade många aktivister, till skillnad från inför Seattle, på protester på hemmaplan.
Denna gång var det syds breda massrörelser som dominerade arenan: småbönder, ursprungsbefolkningar och fackföreningsaktivister. Det mesta kretsade kring bondeinternationalen Via Campesina, Chiapas indianer och Sydkoreas hundratalet tillresta bonde- och fackföreningsaktivister.
De chockartade händelserna när den koreanske f.d. bondeledaren Lee Kyung Hae under toppmötets invigningsdag tog sitt liv i protest mot WTO:s jordbruksavtal, på kravallstaketet mellan polis och demonstranter, sände ett budskap vars genomslag fortfarande är svårt att överblicka.
Utanför avspärrningarna till den luxuösa hotellzon där toppmötet hölls förvandlades Lee snabbt till mytomspunnen hjälte.
Innanför avspärrningarna vreds tumskruvarna åt i förhandlingarna – en reformering av WTO:s jordbruksavtal och den rika världens jordbrukspolitik framstod alltmer som en ödesfråga.
I praktiken kollapsade toppmötet under de s.k. grönarumsförhandlingarna – omstridda informella träffar där mötesordföranden sammankallar ett tiotal länder – vid toppmötets officiella slutskede.
Positionerna var, ända sedan mötets början, starkt polariserade mellan å ena sidan EU och USA, å andra sidan ett antal sydallianser bestående av de allra flesta u-länderna. Det utkast till ministerdeklaration som presenterats under lördagen möttes av stark kritik, både från u-ländernas delegationer, internationell fackföreningsrörelse och åtskilliga NGO-representanter och organisationer på plats.
Grovt sett handlade kritiken om att utkastet på punkt efter punkt landade nära eller mycket nära EU:s och USA:s ståndpunkter, samtidigt som u-ländernas förslag och prioriteringar saknades inom flera viktiga områden. Inte minst gällde detta jordbruksavtalet och de s.k. Singaporefrågorna – d.v.s. förslaget att starta förhandlingar kring nya WTO-avtal om investeringar, konkurrens, offentlig upphandling och s.k. handelsunderlättande åtgärder.

Jordbrukstexten kritiserades för att vara alltför lik EU:s och USA:s förslag, med klen prioritering av u-länderna när det gäller marknadstillträde i de rika länderna, bristande åtaganden när det gäller eliminering av exportsubventioner och ambitionen att få bort indirekta exportsportstöd, samtidigt som u-ländernas möjligheter att skydda sig mot dumpning och att säkra villkoren för sina småbönder ansågs för dåliga.
Kring Singaporefrågorna menade en bred grupp länder, med Malaysia i spetsen, att utkastet var helt oacceptabelt. Vid WTO-toppmötet i Doha 2001 beslutades att nya avtalsförhandlingar endast skulle påbörjas om det fanns ”explicit koncensus” för detta i Cancún.
Inför och i Cancún sade flera konstellationer av u-länder i olika deklarationer nej till nya avtal. I det utkast som presenterades under lördagen föreslogs trots detta att avtalsförhandlingar skulle påbörjas inom samtliga Singaporefrågor, utom konkurrens.

Irritationen späddes på av kritik mot själva mötesprocessen, inte minst från olika sydbaserade organisationer, som Third World Network och Focus on the Global South. Dessa ifrågasatte hur ministerdeklarationen togs fram – ett arbete som domineras av informella processer, där åtskilliga avgörande beslut tas utanför de öppna mötena eller av WTO:s ledning.
Inte minst ifrågasattes mötesledningens val av Kanadas Pierre Pettigrew som s.k. “friend of the chair” och ansvarig för Singaporefrågorna. Pettigrew är allmänt känd som stark förespråkare av de nya avtalen – vilket också är Kanadas linje.
EU kritiserade å sin sida också utkastet – för att ta för stor hänsyn till u-ländernas krav, och insisterade på nya avtalsförhandlingar kring samtliga Singaporefrågor.
Natten till söndag blev konflikten allt hårdare. I ett första ”grönrum” ville mötesledningen – liksom EU – först lösa tvisten kring Singaporefrågorna. Men de närvarande u-länderna vägrade göra detta innan en uppgörelse fattats kring jordbruk.

Under söndagen blev kollapsen total. Nattens händelser upprepades vid ett nytt ”grönrum”. ACP-MUL-AU-länderna konstaterade åter att Singaporefrågorna inte kunde accepteras innan jordbruksfrågorna lösts.
EU-kommissionens Pascal Lamy försökte desperat släppa tre av fyra Singaporefrågor. Men u-ländernas representanter stod fast. Efter ett hetsigt möte avslutade ordföranden sammanträdet klockan 18 och sammanbrottet var ett faktum.

I cafeterian och presscentret utanför utbröt tumult. Sjungande NGO-representanter dansade runt, journalisterna flockades plötsligt kring alla afrikanska delegater de kunde finna och illröda representanter från EU-kommissionen knuffade undan de fotografer som råkade finnas i vägen.
Ungefär samtidigt, utanför avspärrningarna, bar koreanska småbönder iväg Adolfo Urso och Giovano Alemanno, utrikeshandelsminister i EU:s ordförandeland respektive ordförande i EU:s jordbruksutskott (consejo=jordbruksutskott?), sedan dessa insisterat på att lägga blommor på det minnesaltare som rests för bondeledaren Lee. När beskedet om sammanbrottet inne i konferenscentret nådde aktivisterna visste jublet inga gränser.
Händelserna i Cancún lär sätta avtryck långt in i framtiden.
Lamy och USA:s handelsrepresentant Robert Zoellick insisterade på att alla, inte minst u-länderna, förlorat på sammanbrottet. Zoellick riktade kritik mot länder som han ansåg enbart ägna sig åt ”retorik” och inte vara villiga att ”förhandla på riktigt”.
Zoellick talade också irriterat om ett nord-syd-klimat som ”påminner om 1970-talet”.
Lamy ville inte nämna någon enskild ansvarig för fiaskot, utan passade istället på att rikta en känga mot WTO som en “medeltida” organisation: “Jag sa det i Seattle och jag upprepar det här. Beslutsprocessen i WTO måste reformeras”.

Bland syds delegater var perspektivet en smula annorlunda. ACP-MUL-AU-länderna beklagade kollapsen men vägrade att ta på sig ansvaret.
Tvärtom pekade de inte minst på EU:s hårdnackade linje, och oförmågan från dessa och de som utformade ministerdeklarationen att hörsamma u-ländernas synpunkter som orsaken till sammanbrottet.
“De som är ansvariga för det här misslyckandet – om det är ett misslyckande – är EU och USA”, dundrade Irene Ovonji Odida i Ugandas delegation. “Det som verkligen vore ett misslyckande är en deklaration som inte gynnar hela världens utveckling, där alla de krav och förslag som gång på gång upprepats av Afrika och världens fattiga länder försvunnit eller urvattnats.
Att en sådan deklaration stoppas är inte ett misslyckande – det är en framgång – åtminstone om vi med någon form av anständighet vill tala om en utvecklingsagenda i WTO.”

Lotta Fogde, i frånvaro av Leif Pagrotsky den svenska regeringens ansvarige i Cancún, menade liksom Zoellick och Lamy att u-länderna förlorat på sammanbrottet, och varnade för att unilateralism, inte minst från USA:s sida, nu skulle ta överhanden.
I den svenska delegationsledningen talades också om EU:s roll. Bl.a. pekades på en stelhet i EU-kommissionens sätt att fungera, och viss kritik riktades mot dess låsta linje kring Singaporefrågorna.
När G22 höll presskonferens låg det närmast något magiskt i luften – en stämning som andades en slags historisk vändpunkt. Företrädarna beklagade det inträffade, men underströk att det nu var dags att på allvar börja bygga en världshandelsregim som satte utveckling i första rummet och verkligen gynnade alla.
Om detta de facto blir resultatet efter Cancún återstår att se. Bollen spelas nu tillbaka till WTO:s högkvarter i Geneve, och det är fortfarande mycket oklart hur organisationens ledning tänker gå vidare.
En del gissar på en ny ministerkonferens inom en inte alltför avlägsen framtid, exempelvis i Hongkong.
Andra menar att händelserna i Cancún kommer att sätta betydligt djupare spår – att WTO som organisation inte ens kommer att överleva, åtminstone inte i nuvarande form.
För den globala rättviserörelsen, och inte minst för de nyskapade och stärkta allianserna i syd innebär hur som helst Cancún en milstolpe.
Även om det till slut var över ACP-MUL-AU-länderna som EU snubblade, så var det G22 som de flesta talade om i Cancún.

En del menar att Lulas presidentskap i Brasilien hjälpt till att forma den mäktiga sydalliansen – andra hävdar att den pressats fram av realiteterna i förhandlingarna.
En ödesfråga inför framtiden är om de nya sydallianserna kan driva sina intressen utan att spela ut varandra.
En annan fråga är hur USA kommer att reagera på sammanbrottet i Cancún.
Men en sak är säker: arenan har skakats om rejält. Dörren har efter Cancún öppnats för framtidsscenarier som knappast någon för en vecka sedan kunnat drömma om.