Jag vet inte hur passande det är att ha en bild på USA:s president på väggen när man jobbar med utrikesfrågor för ett parti som är starkt kritiskt till USA:s världsdominans. Men faktum är att ingen kan ta ifrån mig glädjen över Obamas valseger. Bara för några dagar sedan sade Obama att han skäms för att USA tagit emot så få irakiska flyktingar. Skäms. Hur många gånger har Bush sagt att han skäms för något som USA gjort? Aldrig.

Om Obama drar tillbaka trupperna från Irak som han lovat, finns det möjlighet till en fredlig utveckling. Men kanske leder detta istället till ytterligare interna irakiska stridigheter. Kommer Obama då att fullfölja sina planer eller kommer han rentav utöka antalet trupper? Han har ju redan lovat att göra det i Afghanistan. Frågan är vilken makt en president egentligen har. Det finns starka ekonomiska intressen i USA för att budgetpengar ska fortsätta gå till krigsindustrin. För att vanligt folk ska acceptera dessa utgifter behövs en hotbild mot USA, det behövs rentav lite krig ibland. Men Obama lovar välfärdssatsningar. Och han lovar skattesänkningar. Det rimliga vore i detta fall att ta pengar från tillverkning av klusterbomber och militärflygplan och lägga det på sjuksköterskor och lärare.

Jag är rädd för att folk som stod tre timmar på valdagen för att lägga sin röst på Obama, ska bli besvikna och ta avstånd från politik. Jag är också rädd för att Obama ska få ett skott i nacken. Men liksom majoriteten av USA:s befolkning, har jag desto fler förhoppningar. Värdefulla förändringar kan genomföras. Det nyuppväckta intresset för politik kan leda till folklig organisering och i längden ett tryck för ännu radikalare presidentkandidater. Min bild på Obama kommer att fortsätta sitta uppe ett tag till. Min glädje över valutgången kommer att finnas kvar. Liksom en föregångare till Obama uttryckte det, har jag också en dröm.